“Pain and pleasure govern us in all we do, in all we say, in all we think.”

Jeremy Bentham, engelsk filosof, jurist och upphovsman till den moderna utilitaristiska filosofin*

En behavioristisk psykolog skulle hålla med. Belöningar och bestraffningar är grunden i inlärningsteori och ger via betingning upphov till komplexa beteenden som att gå till ett jobb vi hatar för att i framtiden kunna ligga på stranden i Thailand, en brandman som ger sig in i en övertänd byggnad för att rädda ett liv eller en deltagare i Gift vid första ögonkastet som svarar nej på frågan om ett beteende från sin nya fru irriterar honom, trots att det helt uppenbart gör det.

Frågan är egentligen inte om belöningar och bestraffningar påverkar oss, det är enkelt att förstå utifrån ens egna vardagliga upplevelser och har visats upprepade gånger i forskningen. Det intressanta är när vi borde använda oss av vad.

Den frågan har Tali Sharot, biträdande professor i kognitiv neurovetenskap vid University College London gett sig på att besvara i sin nya bok The Influential Mind: What the Brain Reveals About Our Power to Change Others och i en artikel i Harvard Business Review.

Hennes svar går i korthet ut på att belöningar ökar beteenden, medan bestraffningar får folk att sluta göra saker.

Den första delen stämmer väl. Belöningar fungerar för att få folk att göra någonting (även om det även där finns en hel del att tänka på när det gäller vilken typ av belöningar som ges och när i tid de kommer). Den andra delen av påståendet, att bestraffningar får folk att sluta göra saker, är dock tveksammare. Bestraffningar kan onekligen fungera, men hade de verkligen varit effektiva hade vi inte haft några återfallsförbrytare, aga hade varit en bra uppfostringsmetod i skolan och ingen tonåring hade kommit hem efter klockslaget som är sagt mer än en gång.

Felet Tali Sharot gör i sin analys av hur bestraffningar fungerar är att hon likställer en bestraffning med en upptäckt eller anad fara och hur vi reagerar på det. Där lyfter hon korrekt fram att det evolutionärt har varit gynnsamt att först stanna upp när vi anar någonting farligt. Hör vi ett ljud i buskarna är det överlevnadsmässigt smart att stanna upp och lyssna efter för att se om det är en igelkott eller ett lejon. Märker vi att marken kan vara kvicksand, är det smart att inte promenera vidare.** När vi pratar om bestraffning är vi dock inte intresserade av vad konsekvensen blir här och nu, utan vi vill att effekten ska bli att personen beter sig annorlunda nästa gång den står inför samma beslut. DET är bestraffning inte bra på.****

Inom terapi kan jag inte tänka på en enda metod där bestraffning används i syfte att förändra beteende. Ett bra exempel på varför kommer från en väns pappa som tyckte om att leka med tändstickor när han var liten. Farligt för både pojken och huset han bodde i. Så när hans mamma uppmärksammade det gav hon den lilla pojken följaktligen en rejäl utskällning och bestraffning. Pojken grät och mamman kände sig nöjd att han lärt sig sin läxa. Vilket han hade, bara inte läxan hon trodde att det var. Istället för att leka med tändstickor där hans mamma kunde se honom, gömde han sig under ett täcke i garderoben och lekte vidare. Resultatet av bestraffningen blev alltså inte att beteendet i sig upphörde, utan att det som ledde till bestraffningen (att mamman såg det) upphörde.

Det är oerhört svårt att veta med bestraffning precis vad det är som bestraffas. Oftast fungerar det väl så länge den bestraffande partnern är närvarande eller på annat sätt kan uppmärksamma det felaktiga beteendet, men så fort bestraffaren är ur bilden har beteendet en tendens att återvända.

Anledningen till det är att beteendet kom först, och bestraffningen kom sedan. Att beteendet överhuvudtaget uppstod från första början indikerar att det finns någonting med det som är belönande. Det är någonting som ger njutning. Bestraffningen tar inte bort den ursprungliga njutningen vi förknippat med beteendet, utan signalerar att beteendet i en viss kontext leder till negativa konsekvenser. Så vi undviker den kontexten. Att tända tändstickor där mamma ser det. Att ha en utomäktenskaplig affär och berätta för vår partner. Att som tonåring dricka alkohol och prata om det med föräldrarna.

Som illustrerat av exemplen ovan riskerar en bestraffning att göra beteendet skadligare/riskablare i det långa loppet. Tändstickorna tänds där det är troligare att de tänder eld på någonting. Problemen som lett till otroheten fortsätter att finnas. Tonåringen dricker och döljer det, vilket gör att kvällen någon blir alkoholförgiftad vågar hen inte ringa och be om hjälp.

Så när ska vi bestraffa och när ska vi belöna? Enligt Tali Sharot ska vi bestraffa när vi vill få stopp på ett beteende, och belöna när vi vill etablera ett nytt. Jag hoppas den här texten har gett en annan tanke: Vi ska aldrig bestraffa i syfte att skapa beteendeförändring. Det är begränsat i sin effektivitet, opålitligt och riskerar att förvärra saker. Vill vi förändra ett beteende handlar det istället om att få personen att förstå hur det nuvarande agerandet är ett problem och vid behov använda belöningar för att stärka det nya beteendet.

*Jeremy Bentham dog 1832, men hans kropp finns bevarad och har deltagit i flera omröstningar på University College London, där han listats som “närvarande, men utan röst”. Tanken var att hans riktiga huvud skulle vara med kroppen, men mummifieringen gjorde det så vanställt att det istället ersattes med en vaxkopia.

** Viktigt att poängtera är att det här gäller när faran är potentiell, och vi ännu inte råkat illa ut. När vi däremot blir utsatta för någonting som är direkt skadande, att bli rivna av en babian eller sätter handen på en het spisplatta, är vår reaktion inte att stanna upp. Då reagerar vår kropp innan informationen ens når vårt medvetande och försöker ta oss bort från det skadliga.***

***Det här handlar om reflexmässiga reaktioner, och är inte ett argument för att säga att offer för misshandel eller våldtäkt gjort någonting konstigt som inte tagit sig bort från situationen eller slagit förövaren. Där handlar det om en långsiktigare reaktion som kan vara överlevnadsmässigt funktionell. Kroppen kommer fortfarande dra ihop sig när den får ett slag i magen, men misshandeln kan bli mildare om vi inte slår tillbaka.

****Även om bestraffning i sig inte har någon vidare effekt, så kan hot om bestraffning leda till laglydigare beteende. Dock är det inte bestraffning av mänskliga instanser som är avskräckande, utan av en Gud. I länder med en tro som fokuserar mer på helvetet än på himlen begås färre brott och folk som tror på en sträng och bestraffande Gud fuskar mindre i anonyma spel. Precis motsatt gäller om tron är på en förlåtande Gud; då fuskar folk mer.