Årets Augustpris visar på en mänsklig brist

Ett år som 2020 behöver vi alla verklighetsflykt ibland, och jag glädjer mig över den skönlitterära augustprisvinnaren Lydia Sandgren med hennes debut “Samlade verk”. Dels för att hon är psykolog och boken utspelar sig i en miljö jag tillbringat mycket tid i, men främst för att det är en fantastisk läsupplevelse. 

Intressantare ur ett beteendeperspektiv är dock vinnaren i kategorin facklitteratur. Priset togs hem av Elin Anna Labba som skrivit om tvångsförflyttningen av samer i sitt verk “Herrarna satte oss hit”. Det är ett verk som belyser ett av mänsklighetens sämsta drag. Vi kommer till det, men först en liten omväg via en annan bok: Den nederländske historikern Rutger Bregmans senaste alster har precis kommit i svensk översättning med titeln “I grunden god”. Den är en genomgång av människans i grunden goda välvilja, och hur många av de klassiska exempel som tas upp på vår destruktivitet – påskön, Stanford prison experiment, Flugornas herre, nazismen under andra världskriget – är missförstånd, feltolkningar eller en onyanserad förståelse av hur människor fungerar. Hans poäng är som titeln säger att människan i grunden är god. Att vi vill andra väl. Samtidigt begår vi, som Elin Anna Labba visar på, rent hemska saker mot varandra. Flera hundra samer fick inget val när de nordiska gränserna cementerades och sápmi korsade tre länder. Myndigheterna ansåg att det fanns för mycket ren i en del områden de ville kunna utnyttja till annat, och samerna tvingades till okända platser, omgivna av okända människor där språk talades de inte förstod. 

Problemet är vår tendens att skilja på människor och människor. De vi identifierar som tillhörandes ett kollektivt “vi” tar vi hand om. Där ser vi likheterna med oss själva och förstår bättre vidden av vårt beteendes effekter. När människorna istället klassificeras som ett “dem” är det enklare att prioritera sina egna behov eller önskemål, för det finns inget kollektivt oss att ta hänsyn till. Samerna var i början av 1900-talet både i den allmänna och officiella hållningen verkligen ett “dem”. De ansågs intellektuellt och utvecklingsmässigt underlägsna – väl iscensatt i filmen “Sameblod” som kom 2016 i regi av Amanda Kernell – vilket gjorde det enkelt för svenska, norska och finska myndigheter att driva igenom tvångsförflyttningarna utan stora protester. Inte ens att en av de tvångsförflyttade reste hela vägen ner till Stockholm och pratade med kungen gav något gensvar. 

Sverige har kommit en bit sedan dess. Rasbiologin har diskrediterats, samer är erkända som en nationell minoritet och ursprungsbefolkning. Samtidigt finns tendensen till ett “vi och dem” kvar. Det är tyvärr en del av att vara människa och kommer inte att försvinna så länge vi fortsätter vara människor. Det är en fälla vi faller i igen och igen, med den enda lösningen att bli medveten om när det händer och säga stopp. På individuell nivå är den bästa lösningen att lyssna. Varje gång du märker att du dömer någon annan, vare sig det är en individ, en grupp eller en kultur, bli nyfiken på din reaktion, och ta kontakt med någon som du dömer. Stannar du upp och lyssnar så kommer du snart märka att ni har en hel del gemensamt. Att ni egentligen är ett vi.

Mediasvepet

Hedonisk anpassning och självmord
Philip Brickman, huvudförfattaren till en av de mest inflytelserika studierna på lycka begick självmord. Han visade på att oavsett om man vann miljoner på lotteriet eller blev förlamad i en olycka – två verkliga extremer – så återvände ens självskattade lycka till nivån den låg på innan den livsförändrande händelsen. Studien är kritiserad för att ha undersökt för få personer, och i en nyligen publicerad svensk studie så verkade lotterivinster leda till ökad lycka även på sikt. Men att lycka beror till del på ens genetiska arv är tveklöst. Samtidigt så beror än en större del på andra faktorer. Lite på övergripande livsomständigheter som var man bor, jobbar och vilken bild men har, men än mer på ens vardagliga aktiviteter. Självmord beror inte på en brist på lycka, utan en känsla av överväldigande ohanterbar smärta. Den går att motverka i vardagen genom vänner, fysisk aktivitet, att hjälpa andra och göra det som är stimulerande för dig. Blir det för svårt, sök hjälp.

Unilever testar fyradagarsvecka
Som den svenska sociologen Roland Paulsen upprepat visat så jobbar knappt någon så mycket som vi officiellt jobbar. Många väljer utöver det att frivilligt gå ner i arbetstid. Arbetsveckan på 40 timmar uppstod i en amerikanskt kontext där ena parten i hushållet förväntades vara hemma och sköta det obetalda arbetet. I ett samhälle där allt fler hushåll är ensamhushåll och förväntan på flerpersonshushåll är att alla parter jobbar, blir det varje år mer av en absurditet att 40 timmar per vecka ska vara standard. I Danmark har heltid redan minskats till 37 timmar, i Norge enligt de flesta kollektivavtal 37.5 timmar och nu går ett av världens största företag ut och testar att förkorta arbetsveckan med en hel dag för alla sina anställda i Nya Zeeland. Jag ser fram mot resultaten av det. 

Din hjärna är inte till för att tänka
Ett trevligt perspektiv på hjärnan som en mekanism främst för att hålla kroppen igång. Artikelns författare Lisa Feldman Barrett har startat något av en revolution inom förståelsen av känslor med sin bok “How emotions are made”, där hon ifrågasätter bilden av att det finns grundläggande universella känslor som sorg, glädje och ilska. Hon säger istället att hjärnan hela tiden avgör två saker: 1) Om kroppen är ur balans, och 2) Hur bra eller dåligt det är. Sen lägger den på ett förklaringsfilter där den försöker förstå vad det beror på och vad som ska göras åt det. Är det ett tydligt fysiskt problem säger den saker som “Det sitter en mygga på din arm” eller “Din hand är på en varm platta”. Är det svårare att avgöra vad det negativa läget beror på kan den istället reagera med att säga “Du har ångest” eller “Du är rädd”. Lösningen på många av våra upplevda svårigheter är från det perspektivet helt enkelt att återställa kroppens balans. 

Individuell rationalitet kan vara kollektivt självmord
Det kan kännas lugnt att göra några få undantag från de strikta restriktionerna. Om jag ändå håller mig till restriktionerna 95% av tiden måste det ju ändå vara okej att göra något litet undantag ibland. Eller? Absolut inte, argumenterar Yascha Mounk, biträdande professor på Johns Hopkins University. Det är ett av de feltänk vi behöver hantera och komma bort från för att minska smittspridningen i en pandemi.

Fyra sätt beteendedesign har gjort New York till en mer rättvis stad
Ibland kommer frågan upp vad beteendedesign faktiskt har gjort för skillnad. En kritik att de exempel som brukar lyftas är samma gamla trötta exempel på pensionssparande eller flugor i urinoarer. Så här kommer fyra aktuella exempel på hur beteendesign kan göra skillnad på riktigt. Ideas42 är en organisation som liksom nudgingbolaget jobbar för en bättre värld genom ökad förståelse av beteendebarriärer, och har lyckats med det i New York.