Jag upptäckte ett sinnesvirus i veckan. Vill du slippa det rekommenderar jag att sluta läsa här. Tanken är att det ska få dig mer närvarande i nuet, men det verkar oftare väcka ångest än ro. Valet är ditt.

Kort bakgrund först: på samma sätt som gener förs vidare mellan generationer, menar Richard Dawkins att vi för över kultur mellan våra sinnen. Någonting han kallar för “memer”*. Små bitar av vår totala kultur, som har olika förmåga att sprida sig, där de bäst anpassade är de som överlever och fortsätter “fortplanta” sig. På precis samma sätt som att de mest välanpassade generna överlever till nästa generation.

Den tanke, idé – eller meme om vi så vill – som visade sig vara effektivt destruktiv i sin spridning dök upp i en kurs i meditationsappen Waking up with Sam Harris.

I korthet går den ut på att påminna sig om att det finns en sista gång för allting. En sista gång du åkte skidor. En sista gång du var i Berlin. En sista gång du såg en vän. Att det finns en sista gång kommer sig naturligtvis av att livet har ett slut, och eftersom det tar slut kommer någon gång att vara den sista som någonting görs. Det sista andetaget innan döden är lätt att förstå. Det som väcker starkare känslor är insikten om de sista ögonblicken som kommer tidigare i livet. Eller snarare insikten att vi nästan aldrig vet när sista gången är. Så det kan vara precis nu.

Starkast känslor verkar det här väcka hos småbarnsföräldrar med tankar som att någon gång sätter man ner sitt barn på golvet, för att aldrig plocka upp det igen. Eller sista gången barnet sa “sol” istället för “stol”.

Efter att ha berättat om det här för vänner i min omgivning har jag fått lite olika reaktioner. En person kom fram till mig efter några timmar och sa “Ta bort det här ur mitt huvud!”. En annan utbrast “Ja! Den insikten hade jag när jag 15 år gammal, och har haft ångest över sedan dess!”.

Den tyska poeten Rainer Maria Rilke gjorde samma insikt om sakers förgänglighet när han var ute på en promenad med Sigmund Freud**. Rilke beklagade sig över att han inte kunde njuta av blommornas skönhet, för han visste att de snart skulle vissna och dö. Freud svarade då att det är precis det som gör de så vackra. Utan förgänglighet existerar ingen skönhet. Det är vetskapen om att livet är ändligt som ger oss förmågan att stanna upp och beundra det.

Den tanken speglas också i den svenska filosofen Martin Hägglunds tankar kring evigheten som en evig plåga. När tiden dras ut i det oändliga förlorar allt sin mening, eftersom allt då kan upplevas, och ändå finns det oändligt mycket tid kvar. Oändligheten av tomhet och leda kommer alltid att vara oändligt större än den tid som går att fylla med att läsa, lära sig, göra, beundra och älska.

“The problem with eternity is not that it doesn’t exist […] but that it is undesirable and incoherent; it kills meaning and collapses value.”

Martin Hägglund

Att livet eller händelserna vi är med om inte ska ha ett sista tillfälle, är alltså ett önskemål som i slutändan vi alla skulle ångra att anden i lampan gick med på.

Kollar vi närmare på meningen “allt sker någon gång för sista gången” och funderar över vad det innebär, så kommer vi också snart till en annan insikt som ett eko av den gamla grekiska filosofen Heraclitus bevingade ord om att “Ingen man stiger i samma flod två gånger”. Både floden och mannen som stiger ner i den har förändrats sedan förra tillfället, vilket är sant både om det skiljer sjuttio år eller sjuttio millisekunder mellan tillfällena.

Att någonting kommer att ske för sista gången, är därför sant i varje ögonblick. Det är inte att vi kommer att se en person för sista gången, utan varje gång vi ser personen är det sista gången vi ser den personen på just det sättet.

Ångesten som uppstår med insikten om att det finns en sista gång för allt, uppstår från vårt sinnes generaliserande. Händelser som liknar varandra sätts ihop till mönster som vi tar som en sanning om världen. När sanningen egentligen är att varje ögonblick är unikt i universums historia.

*Memer känner de flesta nuförtiden till som roliga bilder på internet som sprids viralt. Det är en korrekt – men väldigt begränsad – applikation av Dawkins begrepp. Vilket han själv är road av, men myntades alltså ursprungligen i hans bok “The selfish gene”.

**Med på samma promenad var även Lou Andreas-Salomé, en oerhört framgångsrik författare vid sekelskiftet som på det stora hela fallit i glömska, men borde lyftas fram som en feministisk föregångare och förebild. Hon var en av de första kvinnliga psykoanalytikerna, tog sig in på en universitetsutbildning nästan innan det var tillåtet för kvinnor, och försökte i det längsta undvika att bli tillsammans med någon av alla de män som ville vinna hennes gunst. Däribland Friedrich Nietzsche, som sägs ha modellerat sin bild av vad en übermensch är, utifrån hur hon var.