linus spanar

Linus spanar på världen (v. 51)

Det alla missar när det kommer till nudging
SNS presenterade i dagarna en rapport med namnet “Grön nudge som miljöpolitiskt styrmedel” av de utmärkta forskarna Fredrik Carlson, Åsa Löfgren och Katarina Nordblom. Syftet var att undersöka på vilket sätt nudging kan användas i miljöförbättrande snarare än individstärkande syfte. Slutsatsen var på det stora hela att är en bra idé så länge det inte är åsikter som är särskilt starkt hållna. Efter presentationen av rapporten följde en paneldiskussionen med artikelförfattarna och några andra gäster, där det bollades fram och tillbaka när nudging är ett verktyg värt att använda. Fascinerande nog missar alla i panelen – utom möjligtvis Ficre Zehaie från Naturvårdsverket – en av de fundamentala aspekterna av vad nudging överhuvudtaget är. En aspekt så fundamental att den finns med i själva definitionen av begreppet, som visades på en helsida under presentationen av rapporten: “En nudge är en förändring i beslutsmiljön som påverkar människors beteende på ett förutsägbart sätt […]” En förändring i beslutsmiljön. En förändring. Det är inte att tillföra någonting nytt, utan att förändra det som ändå finns där. Oavsett om vi gör det medvetet eller inte så designar vi situationen som leder fram till beslut. Det är oundvikligt. Det nudging gör är att medvetandegöra den strukturen och effekten den har på individer. Det finns inget val kring att ha en beslutsmiljö eller inte, så den enda diskussion värd att ha kring nudgingens vara eller icke-vara, är om det har en effekt värd kostnaden. 


De bästa “best of 2020”-listorna
Istället för att vara ytterligare en i mängden av årslistor kör vi ett metaperspektiv och jag rekommenderar helt enkelt de bästa listorna. Personligen tycker jag det finns två som är värda att gå igenom. Tom Whitwell skriver ner 52 lustiga/tänkvärda/intressanta saker han lärt sig under året. Från att brittiska clowners ansiktsmakeup sparas målad på ägg, till att 報復性熬夜 är ett kinesiskt uttryck som betyder ungefär “läggtidshämndsprokrastinering” – när folk som inte har mycket kontroll över resten av sin vardag vägrar att lägga sig att sova när de borde för att åtminstone behålla någon form av kontroll över sina liv. Den andra är “Bloombergs jealousy list” där deras skribenter listar andra skribenters artiklar de önskar att de själva hade skrivit. Jag älskar blandningen av beundran och bitterhet som tillsammans bildar en ödmjukhet och en hyllning till en del av årets bästa artiklar i alla forum och format. Utmärkt sätt att hitta bra läsning i slutet av året. Jag rekommenderar varmt den fascinerande artikeln om odontologerna som blivit stjärnor inom incelvärlden. Slutet på artikeln är brutalt och elakt, och kommer hänga med mig länge.

 
Varför är pixlar fyrkantiga?
Fyrtio år efter att ha skapat den första digitala bilden så insåg upphovsmannen Russell Kirsch att kvadrater egentligen inte är den bästa formen för att förmedla en bild. Tanken slog honom att människor hade löst det bättre 1500 år tidigare när mosaiker skapades. Hans intellektuella nyfikenhet och önskan efter förbättring även med vetskapen om att han inte kommer se resultaten av det inspirerar. Ett underbart exempel på hur den intuitiva och logiska lösningen inte behöver vara den bästa, hur problem återkommer genom historien och att vi kan lära oss mycket genom att blicka bakåt. Podcasten “The happiness lab” demonstrerade det också väl nyligen när de gjorde en serie avsnitt där de pratade om hur Aristoteles, Platon och Buddha uttryckte en syn på människans lycka som återkommer i modern forskning. 


95% av beslut tas omedvetet och vi kommer ihåg berättelser 22 gånger bättre än ren information
Nja. Det är siffror som upprepas på alla möjliga platser (till och med i en av världens främsta vetenskapliga tidskrifter, Nature), men som är mer hitte-på än någonting annat. Att den här typen av siffror förs vidare illustrerar väl hur blotta närvaron av siffror – ju specifikare desto bättre – påverkar hur sant vi utgår från att någonting är. Vi antar då att det har räknats på, vilket blir någon form av kvalitetsstämpel då vi fostras in i att matematiken är logisk och ofelbar. En bidragande faktor till att vi så enkelt luras av det är att grundpåståendet ofta stämmer, vi kommer exempelvis ihåg historier bättre än vad vi gör fakta, bara inte så dramatiskt mycket bättre som det brukar påstås. Snarare 2 – 6 gånger bättre. Jag gör mig själv skyldig till att överanvända specifika nummer när jag föreläser ibland och tar upp att det finns forskning som säger att vi tar upp mot 30 000 beslut per dag, men får väl försvara mig med att det också beror på vad man menar med ett beslut. 


Klimatrisk är en finansiell risk
Den finansiella världen har vaknat för de ekonomiska konsekvenserna av miljöpåverkan. Den svenska riksbanken går i frontleden och signalerar ett tydligt klimatfokus bland annat genom att välja bort “bruna” företagsobligationer. Tidigare i år gick VDn för världens största pengaförvaltare, BlackRock, ut i sitt årliga brev till sina intressenter och säger att alla företag som de investerat i kommer vara tvungna att visa en tydlig förståelse för och ett fokus på hållbarhet. När det handlar om hur nästan 8 biljoner dollar ska investeras, så pratar vi om påverkan på en skala som är svår att föreställa sig. Jag tror inte det går att överskatta hur viktigt det här är för att vi ska klara klimatmålen. Marknadsekonomin är en oerhörd kraft som riktad åt rätt håll kan åstadkomma mirakel. När BlockRocks VD tillika styrelseordförande skriver till alla bolag de äger andelar av att “Every government, company, and shareholder must confront climate change.” och till sina investerare att “We believe that sustainability should be our new standard for investing.” så är det någonting som kommer att hända. Freakonomics Radio postade dessutom en intervju med Brian Deese – tidigare hållbarhetsansvarig på BlackRock – som nu kommer att bli den högsta ekonomen under Joe Bidens nya styre i USA. Hoppet har återvänt. 


Solenergi är numera den billigaste formen av elektricitet
Mer hopp om världens framtid kommer från den icke-vinstdrivande organisationen “Our World in Data” som kollat på hur priset och teknologin bakom olika energikällor har utvecklats över tid. Den här fantastiska grafen illustrerar tydligt hur solenergi har blivit billigare än någonting annat per producerad enhet energi. Och allt tyder på att priset kommer att fortsätta att falla. Det är samma form av utveckling som har gjort att vi på en generation gått från datorer som tar upp hela rum till betydligt kraftfullare datorer som får plats i var persons ficka. Den väl läsvärda artikeln tar också upp frågan om det är efterfrågan som drivit ner priset, eller fallande priser som drivit upp efterfrågan. Ett svar som ofta är svårt att ge i komplexa sammanhang utanför den akademiska idealvärlden, men där forskare kollade vad som hände med priser och teknologi under andra världskriget när efterfrågan på vapen var omättbar. Det visade tydligt att det är efterfrågan – vårt beteende – som är den rena motorn i utvecklingen. Vilket gör mig extra glad att jobba med nudging som handlar om just att hjälpa folk att bete sig bättre. Det är på det sättet vi räddar världen.

Price of electricity new renewables vs new fossil


Linus spanar på världen (v. 50)

Vilken effekt har pris, och hur mycket ska man lita på vad folk säger?

Jag jobbade för ett tag sedan med Västtrafik för att undersöka hur man skulle kunna minska tjuvåkning med hjälp av beteendedesign. För några dagar sen fick jag ett uppföljande mail från en chef med några frågor som löd så här: 

“Vi gör ju en hel del undersökningar t.ex. https://www.vasttrafik.se/info/hallplats/ varje år.

Av dessa undersökningar drar många hos oss slutsatsen att priset är den viktigaste faktorn för att påverka beteende. På sidan 36 i undersökningen via länken, är priset det största hindret för att resa kollektivt.

Hur ser du på detta? Hur starkt är sambandet mellan en utsaga i form av ett enkätsvar – och det faktiska beteendet?”

Det är superbra frågor. Vilken effekt har prisförändringar? Hur mycket kan vi lita på det folk säger? Hur hänger det ihop med beteende? Mitt svar till den här chefen gäller deras specifika fall, men går utmärkt att generalisera till andra situationer där vi har en tendens att lyssna för mycket på det folk säger. Här är mitt svar, lite förkortat, ändrat och med markeringar av extra viktiga stycken:

Priset spelar förstås roll. Anledningen att jag lyfte att det förmodligen inte spelar så stor roll som man ofta antar, är att sambandet mellan kostnad och effekten av kostnaden inte är linjär. Det är ett antagande som ofta implicit görs, för att våra hjärnor inte är bra på att hantera funktioner som är komplexare än så. 

Tydligare att förstå blir det med exempel: det är väldigt mycket större skillnad på att ha en bil eller ingen bil, jämfört med att ha sex bilar istället för fem bilar. För att inte tala om den minimala skillnaden mellan att ha 14252 bilar istället för 14251 bilar. Den absoluta skillnaden är hela tiden samma (en bil), men skillnaden den gör för dig blir mindre och mindre ju fler du har. Samma sak är det med kostnaden för biljetter. Den spelar roll, men ju längre bort man kommer från att det är gratis (eller att man får betalt för att åka kollektivt), desto mindre roll spelar det. 

Det är en av de tre viktiga lärdomar som illustreras i prospektteorin – som är ett av de robustare begreppen inom psykologin/beteendeekonomin och har undersökts på en rad olika sätt. Så här ser grafen ut:

Utifrån prospektteorin blir förutsägelsen om prisets effekt, att det inte kommer göra någon praktisk skillnad i resande om priset förändras lite grann upp eller ner. Massiva förändringar kan göra massiv skillnad (om de gör att man kommer tillräckligt nära grafens nollpunkt), medan små förändringar gör liten eller ingen skillnad (om vi befinner oss långt från grafens nollpunkt). Förändringar är dessutom en naturlig del av allas vardag och vi är som människor evolutionärt utvecklade för att anpassa oss efter nya omständigheter. Vi överskattar grovt hur stor effekt framtida förändringar kommer ha på vår vardag. Det gäller oavsett storlek på den framtida förändringen, så från att börja ett nytt jobb, vinna på lotteri eller behöva amputera båda benen till en prishöjning på kollektivtrafiken, nytt porslin i köket eller en uppgraderad telefon. Det nya blir snabbt det normala och är inte längre någonting folk reflekterar över eller påverkas så mycket i sitt mående. Det finns en klassisk studie inom psykologin som undersökte lyckonivåer hos mångmiljonvinnare på lotteriet och folk som råkat ut för olyckor som innebar en förlamning av (åtminstone) nederkroppen. Kontentan var att på ett års sikt gjorde det i princip ingen skillnad; folk var tillbaka till sitt normala mående.*

Så den psykologiskt teoretiska förståelsen av prisets påverkan på resande säger att det självklart spelar roll, men inte så mycket som folk tror. Vilket leder mig till frågan om hur man ska förstå att det ändå är den faktor som folk anger som den viktigaste och det största hindret för att resa kollektivt. Det svåraste med enkätfrågor är att lyckas ställa dem på en nivå som gör att man får den typen av svar man är ute efter. Det vanligaste problemet är att frågor är för stora/övergripande/luddiga/svårbesvarade så det i praktiken egentligen inte blir den fråga som ställts som svaras på, utan den omformuleras utifrån svarandes egen förståelse till en fråga de faktiskt kan ge svar på. En fråga som “I vilken grad utgör följande hinder för dig att resa kollektivt mer än du gör idag?” är oerhört komplex, och kräver en förståelse av egna drivkrafter, motivationer, hinder, kausalitet, tidsaspekter och fungerande på en nivå som jag inte tror att det finns en enda människa som egentligen skulle kunna svara på, på ett sätt som motsvarar vad det faktiskt är som styr beteendet. Det bästa man kan hoppas på i enkätsvar är att kollektivets intelligens ska vara bättre än individens och att svaren ska vara en approximation av sanningen på gruppnivå. Vilket fungerar väl när det gäller tydliga frågor med enkla svar, som skattningar hur långt borta månen är, hur mycket en ko väger eller hur många ärtor som är i en burk. Det fungerar mindre väl när det är multidimensionella frågor som den i enkäten. I det här fallet skulle jag tro att det folk svarar på snarare är någonting i stil med “Tycker jag det är dyrt?”, inte hur mycket av ett hinder det är för att resa mera. Den frågan är för svår.

Hur viktigt priset i slutändan är för att styra beteendet att åka kollektivt, tänker jag borde kunna uppskattas utifrån hur åkandet påverkas av de prisförändringar som faktiskt gjorts. Ni har på ett sätt gjort flera naturliga experiment redan, genom de prishöjningar som regelbundet görs, och genom prisökningen som uppstod för en del när Göteborgs stad tog bort sin subvention. En bra statistiker borde kunna kolla på siffrorna över resande ett tag innan prishöjningarna och ett tag efter prishöjningarna (anledningen till att jag skriver “ett tag innan/efter” är för att tillvänjningen jag pratade om tidigare ska hinna ske) och utifrån det sätta upp en modell för effekten av pris på den prisnivå ni befinner er just nu. Förstås inte helt lätt med tanke på att det finns andra faktorer som spelar in, men det är ett problem som borde gå att hantera ungefärligt. Ramböll gjorde för några år sedan en litteratursammanställning av effekterna av gratis kollektivtrafik i Sverige och andra länder, som jag tycker är väldigt bra. Den visar på tydliga effekter överlag, men det var oftast i samspel med utökad tillgänglighet och effekterna var knappast så stora som nog ofta hade förväntats. Förändringen i den största av städerna, Tallinn, var dessutom knappt märkbar. Sen hade de redan innan subventionerade priser för de allra flesta vilket kan ha minimerat effekten, men det är ändå en viktig studie. Från mitt perspektiv är det intressantaste i litteratursammanställningen egentligen att den lyfter upp perspektivet att man kan testa några år, och sen avsluta försöket om det inte fungerade som förhoppat. Det är nästan alltid min rekommendation: testa och utvärdera.


*jag ska säga att just den studien har kritiserats på god grund för att den undersökte för få personer, och en svensk studie på lotterivinnare visade på permanent ökad livskvalitet, men liknande studier har gjorts med samma övergripande resultat med hur vi snabbt anpassar oss till den nya vardagen.

Mediasvepet

Den här artikeln kommer inte ändra dina åsikter
När vi tycker att någon har fel i en åsikt så tror vi att rätt sätt att få de att ändra sig är att argumentera mot deras ståndpunkt. Vilket kan fungera om deras åsikt inte är så viktig för dem eller dina argument är överväldigande övertygande. Men är åsikten stark eller dina argument bara lite bättre än deras, kan det få precis motsatt effekt. På samma sätt som vi blir immuna mot ett virus genom att injiceras med en försvagad variant av viruset, kan åsikter bli “immuna” mot motargument genom att upprepat möta motstånd som inte är tillräckligt starkt för att i ett svep övertyga åsiktsinnehavaren. Att upprepat möta svagt motstånd gör åsikten mer resilient mot kraftfullare argument, till den grad att vi uppnår en dogmatisk fanatism i åsikter. Det fundamentala problemet är att vi ställer två olika frågor beroende på om vi håller med om det som sägs eller inte. Är det i linje med våra tidigare åsikter så blir frågan “Kan jag tro på det här?” med det enkla svaret ja. Går det mot våra tidigare åsikter blir istället frågan “Måste jag tro på det här?” med det enkla svaret nej. 


Det vi tror ska fungera, gör ofta inte det. Hur vet vi?
Ett vanligt problem på företag, i forskning, nyhetsrapportering och case-studier är att vi bara pratar om när beteendedesign, ekonomiska incitament, ledarskap, utbildning etc. har fungerat. Det ger en falsk bild av att det räcker med att bara göra någonting så blir det bra, när det viktigaste egentligen är utvärderingen för att se vilken effekt det vi trodde skulle fungera faktiskt hade. James Elfer – grundare av brittiska beteendedesignbyrån MoreThanNow – lyfter beundransvärt fram fem försök de gjort för att öka mångfald på arbetsplatser som antingen inte fungerat eller haft precis motsatt effekt. Att visa en enskild kvinna i en reklam för att få in mer kvinnor i tech, visade sig till exempel vara ett utmärkt sätt att öka antalet ansökningar. Från män.


Behövs det kändisar för att få svenskarna att ta vaccin?
Elvis Presley tog vaccinet mot Polio i direktsändning. Det är ett tidigt exempel på att använda en influencer i gott syfte, och nu har flera tidigare amerikanska presidenter sagt att de gärna gör samma sak för covid-19-vaccinet. Det tvärsöver den extrema politiska klyftan i USA, med både tidigare demokratiska presidenter som Barack Obama och Bill Clinton, men även den republikanske George W. Bush. Det sociala inflytande är en grundmekanism i människan, och utifrån ett psykologiskt perspektiv låter det som en utmärkt idé att använda sig av förebilder för att inspirera till vaccination. Det viktiga är att använda figurer som faktiskt är influencers för de målgrupper man riktar sig till, istället för att tro att alla kommer vara okej med vaccination bara kungen gör det. 


DN klimatsatsar, men missar helt vad som behövs
På DNs förstasida finns numera en klimatklocka som räknar ner till det datum om 7 år när vi inte längre har en rimlig chans att hålla uppvärmingen under 1.5 grader. Därifrån kan man klicka sig vidare till den mastiga sidan som samlar ihop och sammanfattar klimatläget i världen just nu. Det är ett initiativ som behövs. Och det var ett bra sätt att väcka mer uppmärksamhet kring det genom att ta in Greta Thunberg som chefsredaktör för en dag. Men de missar det som egentligen är viktigast. Mer information om klimatförändringarna, exakt hur det ser ut idag och hur lång tid vi har på oss är inte i sig det som räddar världen undan klimatkollapsen. Det behövs en beteendeförändring. Information är notoriskt värdelöst på att förändra beteende, och i det här fallet är det dessutom nedslående information som de flesta inte aktivt vill ta till sig. DN misslyckas helt genom att inte ha en tydlig “call to action”. Vad är det vi kan göra? Hur kan vi göra det? Det är svaren som DN borde ge, och inte bara på individuell nivå som i den artikel jag till sist hittade i en liten ruta när jag scrollade längst ner på klimatsidan, utan hur vi kan påverka de system vi verkar i. Arbetsplatsen, den politiska situationen, samhället. 

Linus spanar på världen (v. 49)

Årets Augustpris visar på en mänsklig brist

Ett år som 2020 behöver vi alla verklighetsflykt ibland, och jag glädjer mig över den skönlitterära augustprisvinnaren Lydia Sandgren med hennes debut “Samlade verk”. Dels för att hon är psykolog och boken utspelar sig i en miljö jag tillbringat mycket tid i, men främst för att det är en fantastisk läsupplevelse. 

Intressantare ur ett beteendeperspektiv är dock vinnaren i kategorin facklitteratur. Priset togs hem av Elin Anna Labba som skrivit om tvångsförflyttningen av samer i sitt verk “Herrarna satte oss hit”. Det är ett verk som belyser ett av mänsklighetens sämsta drag. Vi kommer till det, men först en liten omväg via en annan bok: Den nederländske historikern Rutger Bregmans senaste alster har precis kommit i svensk översättning med titeln “I grunden god”. Den är en genomgång av människans i grunden goda välvilja, och hur många av de klassiska exempel som tas upp på vår destruktivitet – påskön, Stanford prison experiment, Flugornas herre, nazismen under andra världskriget – är missförstånd, feltolkningar eller en onyanserad förståelse av hur människor fungerar. Hans poäng är som titeln säger att människan i grunden är god. Att vi vill andra väl. Samtidigt begår vi, som Elin Anna Labba visar på, rent hemska saker mot varandra. Flera hundra samer fick inget val när de nordiska gränserna cementerades och sápmi korsade tre länder. Myndigheterna ansåg att det fanns för mycket ren i en del områden de ville kunna utnyttja till annat, och samerna tvingades till okända platser, omgivna av okända människor där språk talades de inte förstod. 

Problemet är vår tendens att skilja på människor och människor. De vi identifierar som tillhörandes ett kollektivt “vi” tar vi hand om. Där ser vi likheterna med oss själva och förstår bättre vidden av vårt beteendes effekter. När människorna istället klassificeras som ett “dem” är det enklare att prioritera sina egna behov eller önskemål, för det finns inget kollektivt oss att ta hänsyn till. Samerna var i början av 1900-talet både i den allmänna och officiella hållningen verkligen ett “dem”. De ansågs intellektuellt och utvecklingsmässigt underlägsna – väl iscensatt i filmen “Sameblod” som kom 2016 i regi av Amanda Kernell – vilket gjorde det enkelt för svenska, norska och finska myndigheter att driva igenom tvångsförflyttningarna utan stora protester. Inte ens att en av de tvångsförflyttade reste hela vägen ner till Stockholm och pratade med kungen gav något gensvar. 

Sverige har kommit en bit sedan dess. Rasbiologin har diskrediterats, samer är erkända som en nationell minoritet och ursprungsbefolkning. Samtidigt finns tendensen till ett “vi och dem” kvar. Det är tyvärr en del av att vara människa och kommer inte att försvinna så länge vi fortsätter vara människor. Det är en fälla vi faller i igen och igen, med den enda lösningen att bli medveten om när det händer och säga stopp. På individuell nivå är den bästa lösningen att lyssna. Varje gång du märker att du dömer någon annan, vare sig det är en individ, en grupp eller en kultur, bli nyfiken på din reaktion, och ta kontakt med någon som du dömer. Stannar du upp och lyssnar så kommer du snart märka att ni har en hel del gemensamt. Att ni egentligen är ett vi.


Mediasvepet

Hedonisk anpassning och självmord
Philip Brickman, huvudförfattaren till en av de mest inflytelserika studierna på lycka begick självmord. Han visade på att oavsett om man vann miljoner på lotteriet eller blev förlamad i en olycka – två verkliga extremer – så återvände ens självskattade lycka till nivån den låg på innan den livsförändrande händelsen. Studien är kritiserad för att ha undersökt för få personer, och i en nyligen publicerad svensk studie så verkade lotterivinster leda till ökad lycka även på sikt. Men att lycka beror till del på ens genetiska arv är tveklöst. Samtidigt så beror än en större del på andra faktorer. Lite på övergripande livsomständigheter som var man bor, jobbar och vilken bild men har, men än mer på ens vardagliga aktiviteter. Självmord beror inte på en brist på lycka, utan en känsla av överväldigande ohanterbar smärta. Den går att motverka i vardagen genom vänner, fysisk aktivitet, att hjälpa andra och göra det som är stimulerande för dig. Blir det för svårt, sök hjälp.


Unilever testar fyradagarsvecka
Som den svenska sociologen Roland Paulsen upprepat visat så jobbar knappt någon så mycket som vi officiellt jobbar. Många väljer utöver det att frivilligt gå ner i arbetstid. Arbetsveckan på 40 timmar uppstod i en amerikanskt kontext där ena parten i hushållet förväntades vara hemma och sköta det obetalda arbetet. I ett samhälle där allt fler hushåll är ensamhushåll och förväntan på flerpersonshushåll är att alla parter jobbar, blir det varje år mer av en absurditet att 40 timmar per vecka ska vara standard. I Danmark har heltid redan minskats till 37 timmar, i Norge enligt de flesta kollektivavtal 37.5 timmar och nu går ett av världens största företag ut och testar att förkorta arbetsveckan med en hel dag för alla sina anställda i Nya Zeeland. Jag ser fram mot resultaten av det. 


Din hjärna är inte till för att tänka
Ett trevligt perspektiv på hjärnan som en mekanism främst för att hålla kroppen igång. Artikelns författare Lisa Feldman Barrett har startat något av en revolution inom förståelsen av känslor med sin bok “How emotions are made”, där hon ifrågasätter bilden av att det finns grundläggande universella känslor som sorg, glädje och ilska. Hon säger istället att hjärnan hela tiden avgör två saker: 1) Om kroppen är ur balans, och 2) Hur bra eller dåligt det är. Sen lägger den på ett förklaringsfilter där den försöker förstå vad det beror på och vad som ska göras åt det. Är det ett tydligt fysiskt problem säger den saker som “Det sitter en mygga på din arm” eller “Din hand är på en varm platta”. Är det svårare att avgöra vad det negativa läget beror på kan den istället reagera med att säga “Du har ångest” eller “Du är rädd”. Lösningen på många av våra upplevda svårigheter är från det perspektivet helt enkelt att återställa kroppens balans. 


Individuell rationalitet kan vara kollektivt självmord
Det kan kännas lugnt att göra några få undantag från de strikta restriktionerna. Om jag ändå håller mig till restriktionerna 95% av tiden måste det ju ändå vara okej att göra något litet undantag ibland. Eller? Absolut inte, argumenterar Yascha Mounk, biträdande professor på Johns Hopkins University. Det är ett av de feltänk vi behöver hantera och komma bort från för att minska smittspridningen i en pandemi.


Fyra sätt beteendedesign har gjort New York till en mer rättvis stad
Ibland kommer frågan upp vad beteendedesign faktiskt har gjort för skillnad. En kritik att de exempel som brukar lyftas är samma gamla trötta exempel på pensionssparande eller flugor i urinoarer. Så här kommer fyra aktuella exempel på hur beteendesign kan göra skillnad på riktigt. Ideas42 är en organisation som liksom nudgingbolaget jobbar för en bättre värld genom ökad förståelse av beteendebarriärer, och har lyckats med det i New York.