Karen Pryor listar i sin fenomenala bok om inlärningsteori åtta olika sätt att få ett djur (eller en person) att sluta göra någonting. Det första och mest definitiva sättet kallar hon för att “Skjuta hunden”. Det garanterar att det oönskade beteendet inte kan ske igen. Det behöver inte vara så dramatiskt som att avrätta individen som man vill få att sluta göra någonting, utan handlar om att omöjliggöra beteendet. Det kan vara att operera bort stämbanden på en person som inte kan sluta uttrycka sig rasistiskt på familjemiddagarna, en deportering av individen till Tahiti, att sätta någon i fängelse för ett brott den pågått eller avskeda en besvärlig anställd. Utmärkta lösningar ifall målet bara är att problemet ska försvinna.

Det finns två huvudsakliga nackdelar med lösningar i stil med att skjuta hunden: (1) det förhindrar personen från att lära sig ett bättre beteende, och (2) vi förstår inte varför det oönskade beteendet uppstod från första början eller vad vi kan göra för att förebygga det i framtiden.

(1) Den förhindrar inlärning. Att skjuta hunden är en permanent lösning på ett (potentiellt) tillfälligt problem. Hade vi försökt stärka hundens bra beteenden istället för att skjuta den, hade vi kanske fått en snäll och trevlig hund som kan bidra med glädje till resten av samhället. När vi sätter en person i fängelse gör vi samma sak. Den har misskött sig och vi hanterar det genom att avlägsna den från alla möjligheter att missköta sig igen. Extremast är det i länder där dödsstraff fortfarande är tillåtet, men livstids fängelse uppfyller samma funktion. Vi signalerar att den här personen är så trasig att det inte finns något hopp om att den ska kunna bete sig på en samhälleligt acceptabelt vis. Det behöver inte heller vara ett livstidsstraff för att samma problem ska uppstå. Även att sätta någon i fängelse för ett ringa brott som droganvändning eller snatteri, handlar mer om bestraffning än vad det handlar om att förändra beteende. Beteenden är en funktion av en persons genetiska uppbyggnad, dess uppväxtmiljö och erfarenheter i en kontext av dens nuvarande omgivning fysiskt, socialt, psykiskt och miljömässigt. Att ändra på kontexten är ett utmärkt sätt att ändra på beteende*, men inte om kontextförändringen är tillfällig. Som att sätta någon i fängelse. Då avtjänar personen sin tid i fängelset, och återvänder sen mer eller mindre som samma person till samma kontext. Varför skulle det förändra beteendet? Är önskan att personen ska förändra sitt beteende, så behöver antingen kontexten ändras permanent, eller personen hjälpas i den kontext den befinner sig i.

(2) Den andra nackdelen med att skjuta hunden är att vi själva inte lär oss varför hunden betedde sig som den gjorde från första början. Det innebär att vi missar möjligheten att förbättra livet för oss själva, andra och framtida generationer i utbyte mot att straffa någon här och nu. Kortsiktigt tänkande. Stannade vi istället upp och funderade över vad det var som ledde individen att hamna i en situation där den behövde ta beslutet från första början, kan vi förebygga att någon hamnar där igen. Det här beskrivs av organisationspsykologen Chris Argyris som “single-loop” och “double-loop”-inlärning. Vid single-loop-inlärning ser vi bara själva ögonblicket där någonting gick snett och försöker undvika att vi själva eller någon annan hamnar där igen. Använder vi istället double-loop-inlärning så behöver vi gå ett steg till och fundera över vad det var som gjorde att vi, eller någon annan, hamnade i den situationen från första början. Vilka strukturer, rutiner, tankeprocesser och bakgrundsfaktorer som gjorde att det blev möjligt för saker att gå fel. Garry Kasparov, en av tidernas bästa schackspelare, använde sig av den här typen av tänkande för att nå till den nivå han gjorde inom schackvärlden. Istället för att uppmärksamma att det var dumt att han flyttade ett torn till en position som i slutändan gav motståndaren en fördel (single-loop-inlärning), så funderade han över vad det var som gjorde att han placerade tornet där från första början (double-loop-inlärning). Genom att gå igenom vad det var som ledde fram till positionen, lärde han sig inte bara att tornet inte ska stå där, utan fick syn på övergripande tankefel han gjorde. Han eliminerade dem och blev bäst i världen.

Att “skjuta hunden” är en extremform av bestraffning, till del överlappande med det jag tidigare skrivit om bestraffningars svårigheter med att påverka beteende, men där det inlägget handlar om varför bestraffningar inte fungerar, har det här inlägget handlat om vad som går förlorat i användningen av dåliga metoder för beteendepåverkan.

Jag vill avsluta genom att återvända till och komplettera rubriken: Skjuter vi hunden slutar den skälla, men då har vi inte heller en hund. Tråkigt för oss, fruktansvärt för hunden.**

*Ungefär 20 % av de amerikanska soldaterna i Vietnam använde sig av heroin, men när de återvände hem till USA så slutade 90 % av alla tvärt med användningen, för att aldrig falla tillbaka in i det. Magiska siffror i jämförelse med personer som återvänder till sin kontext. Hos personer som åker till avvänjningskliniker och sedan återvänder hem är det ungefär 90 % som återfaller i heroinmissbruk. Skillnaden är att soldaterna försvinner från kontexten där de missbrukade, och de som åker till avvänjningskliniken återvänder till kontexten där de missbrukade. Samma effekt kan ses när folk lever hälsosammare (eller ohälsosammare) på semestern, för att sedan återfalla i vardagens beteendemönster efter hemkomsten.

**Än mer så för att vi är hunden. I något sammanhang kommer någon att tycka att det är du som är besvärlig. Vad skulle du föredra, att bli skjuten eller få möjligheten att ändra ditt beteende?