Ensam är inte stark – ensam är onaturligt och dödligt

Photo of Man Sitting Alone in the Middle of a Train Track

Det finns en bild i dagens samhälle av att en person behöver vara stark och självständig i sig. För att älska någon krävs att man först älskar sig själv. En tanke som säger att om du inte är nöjd med dig som du är, hur skulle någon annan kunna vara det?

Att vara ensam, fysiskt, socialt, psykiskt, är ett fenomen som historiskt inte har existerat. Det finns visserligen djur som klarar sig alldeles utmärkt ensamma, som hittar sin föda på egen hand och träffar andra av sin art någon gång då och då för att para sig, men människan är inte ett sånt djur. Vi är primater utvecklade för att existera i små grupper, stammar om upp till 148 personer om man ska tro Robin Dunbars forskning på korrelationen mellan storleken på prefrontalcortex och gruppstorlek. Kollar vi på i modern tid existerande stammar i Amazonas djungler, Afrikas savanner eller Australiens vildmark så verkar snarare ett trettiotal individer vara normen.

Oavsett om grupperna genom den evolutionära historien har bestått av 30 eller 150 individer, så finns det inga forskare som påstår att människan har varit en individualist som klarat sig på egen hand. Tvärt om, så kommer en stor del av de mentala problem som ökar i dagens samhälle från den tid vi utvecklades och inte klarade oss utan gruppen.

Att bli utstött ur sin stam när världspopulationen bestod av mindre än 8 miljoner människor* var en dödsdom. Inte nödvändigtvis för att en individ inte klarade av att samla föda, bygga skydd eller klara sig undan rovdjur, men om inte annat så fördes generna inte vidare när det inte fanns någon att para sig med.

Det gjorde att vi utvecklade en lång rad strategier för att lära oss undvika konflikter, vara uppmärksamma på sociala signaler och anpassa oss efter vad andra gör. Människan är i grund en konflikträdd varelse. I Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari går han igenom hur San-folket hanterar konflikter, och det är knappast genom ett rättframt samtal, utan genom omständliga metaforer som berättas för personer som överhuvudtaget inte är inblandade i konflikten. Sen kan det eskalera därifrån och till slut leda till våld, men när det går så långt så kan våldet precis lika gärna drabba en oskyldig utomstående som personen konflikten uppstod med från första början, då att ta till våld är en förlust av kontroll som urskillningslöst drabbar gruppen.

Utifrån det evolutionära perspektivet är människans moderna påfund att vi ska vara kompletta i oss själva, totalt absurd. Vi har aldrig varit kompletta i oss själva. Det är ett beundransvärt ideal att tänka att vi ska klara oss på egen hand, men det går också mot vår natur. Vi mår inte bra av att vara ensamma. Med det dock inte heller sagt att vi konstant behöver vara omgivna av människor för att må bra. De flesta mår istället bäst när det är en balans mellan de två tillstånden.

Alltid människor runt omkring en = dåligt.

Alltid ensam = dåligt.

En balans mellan umgänge med andra och tid för egen reflektion och stillhet = bra.

Var den balansen sen finns, hur stor del av tiden som ska vara tillsammans med andra och hur stor del av tiden som ska vara på egen hand, det skiljer sig från individ till individ. Psykologer skattar det här på en skala från extrovert till introvert. Det viktiga att uppmärksamma är att det är just en skala. Det är inte en dikotomi där du antingen är det ena eller det andra, utan du har drag av båda, och klassas som introvert eller extrovert beroende på vilken ände av spektrumet du ligger närmast. Vi är i själva verket alla ambiverta.

Tron att vi behöver vara självständiga och må perfekt bra i oss själva leder till en social tillbakadragenhet som gör det svårt att öppna upp om att känna sig ensam, be om hjälp och låta andra personer ta del av ens liv när det inte är på topp. Alternativt en skam kring att känna ett behov av andra personers uppskattning för att må bra. Två möjligheter som i längden båda försvårar ett välfungerande liv.

Att någonting är evolutionärt nonsens (som i det här fallet med tron att ensam behöver vara stark) innebär inte att det är moraliskt fel. Vi kan välja att ställa oss över vår djuriska natur för att vi anser det vara lovvärt att bete sig på ett annat sätt. Det finns andra värden än överlevnad och fortplantning. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om var vi kommer ifrån, för att ta beslutet om vart vi ska ta vägen. Att påstå att vi behöver älska oss själva först, för att kunna älska andra sen, är dock mer skadligt än vad det är hjälpsamt.

Vi behöver en balans mellan det sociala och det ensamma, där det ensamma är ett val och inte påtvingat av en samhällelig bild av hur ett liv ska levas för att vara korrekt. Vi kan älska andra och därigenom lära oss att älska oss själva.