dumhetsparadoxen

Är det dumt att inte jobba hårt?

Photo of Group of People in a Meeting

Idioter eller genier?

Dumhetsparadoxen är en bok av Mats Alvesson och André Spicer som beskriver människor som dumma. Irrationella, ooptimerande varelser som hellre lägger tid på arbetsplatsen att slöa framför datorn eller sitta tysta på ett möte, än att göra det smarta vilket är att ifrågasätta och försöka göra situationen så bra som möjligt.

Det påminner om synen på människan i beteendeekonomin, där allt som hindrar oss från att vara homo economicus, den ekonomiskt rationella människan som klassisk ekonomisk teori har sett oss som, ses som kognitiva bias, heuristiker eller på andra sätt tankefel.

Gerd Gigerenzer argumenterar för att beteendeekonomins uppdaterade bild av människan, som begränsat rationell istället för fullt rationell, faller i precis samma fälla som den klassiska ekonomin. Utgångspunkten är den samma, att grundtillståndet är rationalitet. Det beteendeekonomin gjort är att peka ut att det inte stämmer, men den har fortfarande inte förstått hur människan faktiskt fungerar.

När Alvesson och Spicer pekar ut att dumt att inte ha möten som leder till ökad vinst för företaget, eller Daniel Kahneman att det är irrationellt att förluster påverkar oss mer än vinster, missar de att människan inte har växt fram för att optimera världen omkring sig. Människan har växt fram för två saker: för att överleva och för att fortplanta sig.*

Att då anpassa sig efter rådande kultur på arbetsplatsen, som säger att det är viktigare att verka upptagen än det är att göra det som är bäst för organisationen, är inte för att vi är dumma. Det är för att vi är geniala. Vi uppfattar de signaler organisationen sänder ut om vad som faktiskt förväntas, inte de ord som lyfts fram, utan de handlingar som genomförs, och anpassar oss därefter.

På samma sätt är kognitiva bias och heuristiker inte tankefel, de är optimerade sätt att uppnå det som är viktigt för oss: att överleva och fortplanta oss. Både överlevnad och fortplantning hängde under vår evolutionära bakgrund ihop med gruppen vi levde tillsammans med, där vi behövde anpassa oss tillräckligt väl för att tillhöra den, men samtidigt stå ut tillräckligt mycket för att vara intressanta för potentiella partners.

Sett från det perspektivet är kognitiva bias och heuristiker varken dumma, irrationella eller begränsat rationella, utan fantastiskt smarta sätt vi visar vår tillhörighet till gruppen utifrån. Det gäller oavsett om vi pratar om förankring, konfirmationsbias, sunk-cost fallacy eller någon av de över 200 andra som forskare enligt wikipedia har upptäckt.

Du är alltså inte så dum som det kan kännas när en beteendeekonom pratar eller du sitter och låtsas jobba för att chefen inte ska bli arg. Du är istället genial på att anpassa dig för att överleva. Och ha sex.

*Till och med det kan ifrågasättas och reduceras till att det egentligen bara finns ett syfte: att fortplanta sig. Överlevnad är från det perspektivet helt enkelt ett väldigt smart sätt att se till att man får möjlighet till fortplanting.

Dumheten i dumhetsparadoxen

Man Working Using A Laptop

Ju mer vetenskap man kan, desto tydligare blir felen som görs

Vetenskap genomsyrar vår samhällsbild och hålls upp som en SANNING både i det allmänna vetandet och när nyheterna sätter rubriker på sina artiklar. Oavsett om det är ett samtal på krogen en fredagkväll eller på en kvällstidnings löpsida så är det ofta punkt för diskussionen om orden “Forskningen säger…” eller “Enligt vetenskapen…” dyker upp.

Det är vettigt. Den moderna vetenskapens själva grund är att ifrågasätta sanningar och genom noga kontrollerade studier ta reda på hur det faktiskt ligger till med allt från guds existens till vilken diet som fungerar bäst för vem. Det görs genom att idéer ställs upp som vetenskapsmännen sedan försöker motbevisa, går det inte att motbevisa så får idén stå kvar som det närmaste sanningen vi befinner oss just nu.

Där är en nyckel, det <närmaste> sanningen vi befinner oss just nu. Oavsett vad nyhetsrubrikerna säger så påstår aldrig vetenskapen att någonting är helt säkert, utan försöker istället ge sin bästa uppskattning för hur någonting ligger till, ibland med säkerheter på 80%, ibland på 99,999%, men vetenskapens själva grund är att aldrig utgå från att någonting är på ett visst sätt.

Det är lätt att det försvinner när vetenskap förmedlas vidare i flera steg för att till slut hamna i våra huvuden, där inte mycket mer återstår än ett “Jag hörde nånstans om forskning som sa typ att…”.

Det finns ett flertal vanliga fel som görs när forskning förmedlas. Det kan tydligt ses när den ska populariseras och omvandlas till ett snabbt konsumerbart format som dessutom väcker tillräckligt mycket intresse för att generera klick eller sålda lösnummer. Siri Helle listar fyra stycken sådana fel som återkommer igen och igen.

Det sista problem som hon tar upp är återkommande inte bara i media utan också i floran av modern självhjälpslitteratur. Påstått vetenskapliga påståenden som inte baseras på forskning. Thomas Eriksson gör det i sina omåttligt populära och tungt kritiserade böcker Omgiven av idioter/psykopater/skogstroll genom att helt enkelt skriva att det han säger baseras på forskning, utan att hänvisa till vilken forskning. James Clear gör det i sin bok Atomic Habits genom att friskt mixa väletablerade forskningsrön med sina egna påhittade modeller och modeller från annan populärvetenskaplig vanelitteratur utan vetenskaplig grund. Det är dock inte bara icke-akademiker som gör det här felet, utan även väletablerade forskare kan falla i den fallgropen.

I sin bok Dumhetsparadoxen har Mats Alvesson (professor i företagsekonomi) och André Spicer (professor i Organisational behaviour) 285 källor som de refererar till genom boken för att stödja sin tes att organisationer och individer är dumma som inte utnyttjar sin kreativa problemlösande kapacitet till mycket högre grad. Problemet är bara att inte en enda av de 285 källorna faktiskt visar att en organisation där medarbetarna inte använder sig av det författarna kallar för funktionell dumhet, faktiskt ökar värdet på ett företag eller medarbetarnas välmående.

Deras grundtes och poängen med boken har noll stöd i forskning. Författarna har istället plockat ihop en massa vetenskapliga referenser som handlar om allt möjligt, parat ihop det med anekdoter och personliga erfarenheter från företag där det inte gått bra, och bakat samman det till en bok som försöker påstå någonting det inte finns stöd för att skulle stämma.

Säkerligen mycket givande för författarnas egna konsultverksamhet där de har fått resa runt världen och föreläsa om hur företag kan minska sin egen dumhet, men till absolut ingen hjälp för att faktiskt förbättra situationen.