Flygskam i det brinnande huset

Low Angle Photography of Airplane

På marken eller i luften?

It’s time to start acting as if our house is on fire. Because it is.

Greta Thunberg

Flygskam har uppmärksammats i tidningar och media runt världen som ett svenskt sätt att motverka flygande. Det går i korthet ut på att de som flyger och postar om det på sina sociala medier, främst Instagram, uppmärksammas av kommentarer att det inte är coolt, beundransvärt eller ett beteende att uppmuntra. Kommentarerna består ofta av siffror på hur stort utsläpp den resan som postas om har gett i form av koldioxidekvivalenter, och hur stor del av en persons miljöbudget som användes upp genom den resan. Rörelsen har till och med lett till ett dedikerat Instagramkonto med över 50.000 följare som uppmärksammar influencers och deras totala utsläpp genom att dagligen posta om deras miljöpåverkan genom flygande.

Är det här en bra idé? Är att försöka inducera skam rätt sätt att förändra någons beteende?

Utifrån modellen om beteende som styr av förstärkning eller försvagning kan vi hitta den här typen av försök till skämmande i den nedre vänstra kvadranten i figur 1: positiv bestraffning. Ett beteende (att flyga) ger en negativ konsekvens (kommentarer som påpekar att du förstör världen) vilket, om kommentarerna upplevs som tillräckligt jobbiga, borde kunna leda till den avsedda konsekvensen att flygandet minskar. Jag har argumenterat tidigare för att bestraffning är en ineffektiv form av beteendepåverkan, och börjar vi bryta ned vad som händer i den här situationen ser vi samma risker här.

Figur 1

Det som bestraffas är egentligen inte beteendet att flyga, utan beteendet att posta på sociala medier om att flyga. Flygandet i sig leder till många positiva upplevelser. Äventyr. Vänskap. Nya erfarenheter. Paus från vardagen. Exotisk mat. Ett annat språk. Har den inducerade skammen en effekt är det alltså knappast främst att få folk att flyga mindre, utan att få folk att posta mindre om flygande på sociala medier. Det är en effekt jag själv märkt av. Mitt flygande har inte minskat, men jag kommer inte posta på Instagram om att jag är utomlands.

Det gäller dock om flygskammandet hade riktat sig mot genomsnittliga individer. Det Instagramkonto jag nämnde tidigare tar inte upp genomsnittspersonen, utan riktar sig särskilt mot influencers. Personer vars jobb det är att posta var de är och vad de gör, för att genom det attrahera fler personer till sina kanaler. Så att de sedan kan tjäna pengar genom samarbeten med varumärken eller genom reklamintäkter på sina kanaler. Det är svårt för en person som postar flera gånger om dagen med uppdateringar om vad den gör och var den är, att plötsligt sluta posta en vecka för att den då befinner sig på en solstol på Azorerna. Där är postandet så intimt sammankopplat med beteendet att om postandet blir bestraffat så blir också motivationen för det underliggande beteendet det.

Det finns dessutom en positiv effekt av att postandet försvinner, även om beteendet att flyga skulle kvarstå: det kan inte påverka andra. Anledningen till att varumärken vill jobba med influencers (och varför de har den titeln) är att deras beteende antas påverka andras. Försvinner då en stor del av postandet om flygande så borde färre personer bli påverkade att flyga.

Det går faktiskt också att se en nedgång i det svenska flygandet under första kvartalet 2019. Sen är det ingenting som visar på ett orsak-verkan samband till just flygskammen och vi ska inte göra misstaget att kalla en korrelation för en kausalitet, men det är uppmuntrande oavsett.

Summa summarum får slutsatsen vara att skam överlag är ett otrevligt och ineffektivt sätt att förändra beteende, men att det riktat mot influencers kan ha lovvärda effekter. Ett undantag där bestraffning kan vara välfungerande för beteendeförändring. Sen hoppas jag att det inte bara bestraffas att flyga, utan även strösslas lovord och uppmuntran över influencers när de väljer att stanna på marken och semestra lokalt. Så skapas en hållbar beteendeförändring.

Människor är djur – hur belöningar styr vårt beteende

Grayscale Photography Of Smiling Girl Carrying A Dog

Att träna en människa är inte svårare än att träna en hund

Det är lätt att se att våra föräldrar har påverkat oss. Freud skyllde det mesta på dem, via penisavund och modersåtrå menade han att vi i vuxen ålder fick alla möjliga problem. Till viss del hade han rätt. Mycket av det vi gör i vuxen ålder beror på våra föräldrar. Problemet är bara att han stannade där. Det beror inte bara på våra föräldrar, utan våra föräldrars föräldrar. Vilka i sin tur var påverkade av sina föräldrar och förfäder. Hela vägen tillbaka till amöbor och encelliga organismer.

Livet är enkelt som organism. Det finns egentligen bara två saker* som är viktiga: att överleva och att ha sex. Allt kretsar kring det ena eller andra. Från påfågelns överdådiga fjädrar till hundens skall och fisken som putsar andra fiskar.

Det som styr först och främst är det som psykologer kallar primära förstärkare. I folkmun är det vad någon skulle säga “Det är nice” eller “Det suger” kring. Mat, dryck, sex, trygghet, rädsla och smärta är några exempel. Vad som styr mest beror på vad kroppen anser vara i sämst balans för tillfället.

Kroppen försöker hålla sig i vad som kallas för homeostas. En balans av alla viktiga system, från temperatur till blodsocker. Är vi hungriga lockar mat, men har vi precis ätit tjugofyra rätter på Noma så vill vi väldigt ogärna äta tolv rätter till. Hoppar det ner en orm från ett träd är det rimligt att skrika och springa iväg, men att göra det när vi lugnt sitter i soffan skulle ge en biljett till psykakuten.

Att styras av primära förstärkare kräver någon form av förmåga att förutspå framtiden. Det behöver inte vara en medveten förmåga, ett resonerande som säger att beteendet A leder till belöningen B, utan kan vara medfödda instinkter och beteendemönster. Den typen av beteende kan vi se hos amöbor och andra enkla organismer, medan högre stående organismer har förmågan att lära sig.

Ivan Pavlov visade redan 1897 att hundar följer ett tydligt mönster av inlärning. Genom att ge hundar en primär förstärkare i form av mat, som alltid föregicks av ett ringande i en klocka, lärde sig hundarna att när klockan ringer så kommer mat. De började salivera redan när klockan ringde.

Det som är fascinerande med det är egentligen inte att djur kan förstå att en ringande klocka symboliserar mat, utan att efter ett tag blir den ringande klockan belönande i sig. Det här används i modern djurträning för att underlätta inlärning. Hade all inlärning krävt att delfinen fick en fisk eller hunden lite godis, skulle mängden träning vara väldigt begränsad eftersom djuret snart skulle bli mätt och tröttna på belöningen.

Istället för att hela tiden behöva belöna djuret med en primär förstärkare som mat, räcker det med att associera något annat (exempelvis ett klickljud) till maten. Klickljudet går efter det att använda som belöning för ett korrekt utfört beteende. Det gör att träningen kan pågå under längre tid och därigenom ge snabbare resultat.

Människor fungerar på samma sätt. Det mesta vi gör styrs av samma drivkrafter till överlevnad och fortplantning som de djur vi håller som husdjur, för underhållning eller för mat. Det mesta av det beteende som gjort att vi uppstått som art, har vi gemensamt med alla de individer och grupper som kommit dessförinnan. Vi består precis som de av gener som gör allt de kan för att leva i all oändlighet, och de principer vi kan använda för att träna djur kan vi också använda för att träna människor.

Det här är i grund och botten anledningen till att belöningar fungerar för att styra vårt beteende.** En belöning är helt enkelt någonting som främjar vår överlevnad eller fortplantning.

*Egentligen är det än simplare än så. Det finns inte två olika syften med djurets beteende och utseende, utan i grund och botten är det generna som använder sig av djuret som mekanism för att försöka existera i all oändlighet.

**Bestraffningar fungerar sämre på grund av svårigheten med att renodla bestraffningar för ett existerande beteende, från belöningen som gjort att det oönskade beteendet uppstod från första början.

Skjuter vi hunden slutar den skälla

Karen Pryor listar i sin fenomenala bok om inlärningsteori åtta olika sätt att få ett djur (eller en person) att sluta göra någonting. Det första och mest definitiva sättet kallar hon för att “Skjuta hunden”. Det garanterar att det oönskade beteendet inte kan ske igen. Det behöver inte vara så dramatiskt som att avrätta individen som man vill få att sluta göra någonting, utan handlar om att omöjliggöra beteendet. Det kan vara att operera bort stämbanden på en person som inte kan sluta uttrycka sig rasistiskt på familjemiddagarna, en deportering av individen till Tahiti, att sätta någon i fängelse för ett brott den pågått eller avskeda en besvärlig anställd. Utmärkta lösningar ifall målet bara är att problemet ska försvinna.

Det finns två huvudsakliga nackdelar med lösningar i stil med att skjuta hunden: (1) det förhindrar personen från att lära sig ett bättre beteende, och (2) vi förstår inte varför det oönskade beteendet uppstod från första början eller vad vi kan göra för att förebygga det i framtiden.

(1) Den förhindrar inlärning. Att skjuta hunden är en permanent lösning på ett (potentiellt) tillfälligt problem. Hade vi försökt stärka hundens bra beteenden istället för att skjuta den, hade vi kanske fått en snäll och trevlig hund som kan bidra med glädje till resten av samhället. När vi sätter en person i fängelse gör vi samma sak. Den har misskött sig och vi hanterar det genom att avlägsna den från alla möjligheter att missköta sig igen. Extremast är det i länder där dödsstraff fortfarande är tillåtet, men livstids fängelse uppfyller samma funktion. Vi signalerar att den här personen är så trasig att det inte finns något hopp om att den ska kunna bete sig på en samhälleligt acceptabelt vis. Det behöver inte heller vara ett livstidsstraff för att samma problem ska uppstå. Även att sätta någon i fängelse för ett ringa brott som droganvändning eller snatteri, handlar mer om bestraffning än vad det handlar om att förändra beteende. Beteenden är en funktion av en persons genetiska uppbyggnad, dess uppväxtmiljö och erfarenheter i en kontext av dens nuvarande omgivning fysiskt, socialt, psykiskt och miljömässigt. Att ändra på kontexten är ett utmärkt sätt att ändra på beteende*, men inte om kontextförändringen är tillfällig. Som att sätta någon i fängelse. Då avtjänar personen sin tid i fängelset, och återvänder sen mer eller mindre som samma person till samma kontext. Varför skulle det förändra beteendet? Är önskan att personen ska förändra sitt beteende, så behöver antingen kontexten ändras permanent, eller personen hjälpas i den kontext den befinner sig i.

(2) Den andra nackdelen med att skjuta hunden är att vi själva inte lär oss varför hunden betedde sig som den gjorde från första början. Det innebär att vi missar möjligheten att förbättra livet för oss själva, andra och framtida generationer i utbyte mot att straffa någon här och nu. Kortsiktigt tänkande. Stannade vi istället upp och funderade över vad det var som ledde individen att hamna i en situation där den behövde ta beslutet från första början, kan vi förebygga att någon hamnar där igen. Det här beskrivs av organisationspsykologen Chris Argyris som “single-loop” och “double-loop”-inlärning. Vid single-loop-inlärning ser vi bara själva ögonblicket där någonting gick snett och försöker undvika att vi själva eller någon annan hamnar där igen. Använder vi istället double-loop-inlärning så behöver vi gå ett steg till och fundera över vad det var som gjorde att vi, eller någon annan, hamnade i den situationen från första början. Vilka strukturer, rutiner, tankeprocesser och bakgrundsfaktorer som gjorde att det blev möjligt för saker att gå fel. Garry Kasparov, en av tidernas bästa schackspelare, använde sig av den här typen av tänkande för att nå till den nivå han gjorde inom schackvärlden. Istället för att uppmärksamma att det var dumt att han flyttade ett torn till en position som i slutändan gav motståndaren en fördel (single-loop-inlärning), så funderade han över vad det var som gjorde att han placerade tornet där från första början (double-loop-inlärning). Genom att gå igenom vad det var som ledde fram till positionen, lärde han sig inte bara att tornet inte ska stå där, utan fick syn på övergripande tankefel han gjorde. Han eliminerade dem och blev bäst i världen.

Att “skjuta hunden” är en extremform av bestraffning, till del överlappande med det jag tidigare skrivit om bestraffningars svårigheter med att påverka beteende, men där det inlägget handlar om varför bestraffningar inte fungerar, har det här inlägget handlat om vad som går förlorat i användningen av dåliga metoder för beteendepåverkan.

Jag vill avsluta genom att återvända till och komplettera rubriken: Skjuter vi hunden slutar den skälla, men då har vi inte heller en hund. Tråkigt för oss, fruktansvärt för hunden.**

*Ungefär 20 % av de amerikanska soldaterna i Vietnam använde sig av heroin, men när de återvände hem till USA så slutade 90 % av alla tvärt med användningen, för att aldrig falla tillbaka in i det. Magiska siffror i jämförelse med personer som återvänder till sin kontext. Hos personer som åker till avvänjningskliniker och sedan återvänder hem är det ungefär 90 % som återfaller i heroinmissbruk. Skillnaden är att soldaterna försvinner från kontexten där de missbrukade, och de som åker till avvänjningskliniken återvänder till kontexten där de missbrukade. Samma effekt kan ses när folk lever hälsosammare (eller ohälsosammare) på semestern, för att sedan återfalla i vardagens beteendemönster efter hemkomsten.

**Än mer så för att vi är hunden. I något sammanhang kommer någon att tycka att det är du som är besvärlig. Vad skulle du föredra, att bli skjuten eller få möjligheten att ändra ditt beteende?

Fängelse, aga och utskällningar. Hur påverkas beteende av bestraffningar?


“Pain and pleasure govern us in all we do, in all we say, in all we think.”

Jeremy Bentham, engelsk filosof, jurist och upphovsman till den moderna utilitaristiska filosofin*

En behavioristisk psykolog skulle hålla med. Belöningar och bestraffningar är grunden i inlärningsteori och ger via betingning upphov till komplexa beteenden som att gå till ett jobb vi hatar för att i framtiden kunna ligga på stranden i Thailand, en brandman som ger sig in i en övertänd byggnad för att rädda ett liv eller en deltagare i Gift vid första ögonkastet som svarar nej på frågan om ett beteende från sin nya fru irriterar honom, trots att det helt uppenbart gör det.

Frågan är egentligen inte om belöningar och bestraffningar påverkar oss, det är enkelt att förstå utifrån ens egna vardagliga upplevelser och har visats upprepade gånger i forskningen. Det intressanta är när vi borde använda oss av vad.

Den frågan har Tali Sharot, biträdande professor i kognitiv neurovetenskap vid University College London gett sig på att besvara i sin nya bok The Influential Mind: What the Brain Reveals About Our Power to Change Others och i en artikel i Harvard Business Review.

Hennes svar går i korthet ut på att belöningar ökar beteenden, medan bestraffningar får folk att sluta göra saker.

Den första delen stämmer väl. Belöningar fungerar för att få folk att göra någonting (även om det även där finns en hel del att tänka på när det gäller vilken typ av belöningar som ges och när i tid de kommer). Den andra delen av påståendet, att bestraffningar får folk att sluta göra saker, är dock tveksammare. Bestraffningar kan onekligen fungera, men hade de verkligen varit effektiva hade vi inte haft några återfallsförbrytare, aga hade varit en bra uppfostringsmetod i skolan och ingen tonåring hade kommit hem efter klockslaget som är sagt mer än en gång.

Felet Tali Sharot gör i sin analys av hur bestraffningar fungerar är att hon likställer en bestraffning med en upptäckt eller anad fara och hur vi reagerar på det. Där lyfter hon korrekt fram att det evolutionärt har varit gynnsamt att först stanna upp när vi anar någonting farligt. Hör vi ett ljud i buskarna är det överlevnadsmässigt smart att stanna upp och lyssna efter för att se om det är en igelkott eller ett lejon. Märker vi att marken kan vara kvicksand, är det smart att inte promenera vidare.** När vi pratar om bestraffning är vi dock inte intresserade av vad konsekvensen blir här och nu, utan vi vill att effekten ska bli att personen beter sig annorlunda nästa gång den står inför samma beslut. DET är bestraffning inte bra på.****

Inom terapi kan jag inte tänka på en enda metod där bestraffning används i syfte att förändra beteende. Ett bra exempel på varför kommer från en väns pappa som tyckte om att leka med tändstickor när han var liten. Farligt för både pojken och huset han bodde i. Så när hans mamma uppmärksammade det gav hon den lilla pojken följaktligen en rejäl utskällning och bestraffning. Pojken grät och mamman kände sig nöjd att han lärt sig sin läxa. Vilket han hade, bara inte läxan hon trodde att det var. Istället för att leka med tändstickor där hans mamma kunde se honom, gömde han sig under ett täcke i garderoben och lekte vidare. Resultatet av bestraffningen blev alltså inte att beteendet i sig upphörde, utan att det som ledde till bestraffningen (att mamman såg det) upphörde.

Det är oerhört svårt att veta med bestraffning precis vad det är som bestraffas. Oftast fungerar det väl så länge den bestraffande partnern är närvarande eller på annat sätt kan uppmärksamma det felaktiga beteendet, men så fort bestraffaren är ur bilden har beteendet en tendens att återvända.

Anledningen till det är att beteendet kom först, och bestraffningen kom sedan. Att beteendet överhuvudtaget uppstod från första början indikerar att det finns någonting med det som är belönande. Det är någonting som ger njutning. Bestraffningen tar inte bort den ursprungliga njutningen vi förknippat med beteendet, utan signalerar att beteendet i en viss kontext leder till negativa konsekvenser. Så vi undviker den kontexten. Att tända tändstickor där mamma ser det. Att ha en utomäktenskaplig affär och berätta för vår partner. Att som tonåring dricka alkohol och prata om det med föräldrarna.

Som illustrerat av exemplen ovan riskerar en bestraffning att göra beteendet skadligare/riskablare i det långa loppet. Tändstickorna tänds där det är troligare att de tänder eld på någonting. Problemen som lett till otroheten fortsätter att finnas. Tonåringen dricker och döljer det, vilket gör att kvällen någon blir alkoholförgiftad vågar hen inte ringa och be om hjälp.

Så när ska vi bestraffa och när ska vi belöna? Enligt Tali Sharot ska vi bestraffa när vi vill få stopp på ett beteende, och belöna när vi vill etablera ett nytt. Jag hoppas den här texten har gett en annan tanke: Vi ska aldrig bestraffa i syfte att skapa beteendeförändring. Det är begränsat i sin effektivitet, opålitligt och riskerar att förvärra saker. Vill vi förändra ett beteende handlar det istället om att få personen att förstå hur det nuvarande agerandet är ett problem och vid behov använda belöningar för att stärka det nya beteendet.

*Jeremy Bentham dog 1832, men hans kropp finns bevarad och har deltagit i flera omröstningar på University College London, där han listats som “närvarande, men utan röst”. Tanken var att hans riktiga huvud skulle vara med kroppen, men mummifieringen gjorde det så vanställt att det istället ersattes med en vaxkopia.

** Viktigt att poängtera är att det här gäller när faran är potentiell, och vi ännu inte råkat illa ut. När vi däremot blir utsatta för någonting som är direkt skadande, att bli rivna av en babian eller sätter handen på en het spisplatta, är vår reaktion inte att stanna upp. Då reagerar vår kropp innan informationen ens når vårt medvetande och försöker ta oss bort från det skadliga.***

***Det här handlar om reflexmässiga reaktioner, och är inte ett argument för att säga att offer för misshandel eller våldtäkt gjort någonting konstigt som inte tagit sig bort från situationen eller slagit förövaren. Där handlar det om en långsiktigare reaktion som kan vara överlevnadsmässigt funktionell. Kroppen kommer fortfarande dra ihop sig när den får ett slag i magen, men misshandeln kan bli mildare om vi inte slår tillbaka.

****Även om bestraffning i sig inte har någon vidare effekt, så kan hot om bestraffning leda till laglydigare beteende. Dock är det inte bestraffning av mänskliga instanser som är avskräckande, utan av en Gud. I länder med en tro som fokuserar mer på helvetet än på himlen begås färre brott och folk som tror på en sträng och bestraffande Gud fuskar mindre i anonyma spel. Precis motsatt gäller om tron är på en förlåtande Gud; då fuskar folk mer.