Skjuter vi hunden slutar den skälla

Karen Pryor listar i sin fenomenala bok om inlärningsteori åtta olika sätt att få ett djur (eller en person) att sluta göra någonting. Det första och mest definitiva sättet kallar hon för att “Skjuta hunden”. Det garanterar att det oönskade beteendet inte kan ske igen. Det behöver inte vara så dramatiskt som att avrätta individen som man vill få att sluta göra någonting, utan handlar om att omöjliggöra beteendet. Det kan vara att operera bort stämbanden på en person som inte kan sluta uttrycka sig rasistiskt på familjemiddagarna, en deportering av individen till Tahiti, att sätta någon i fängelse för ett brott den pågått eller avskeda en besvärlig anställd. Utmärkta lösningar ifall målet bara är att problemet ska försvinna.

Det finns två huvudsakliga nackdelar med lösningar i stil med att skjuta hunden: (1) det förhindrar personen från att lära sig ett bättre beteende, och (2) vi förstår inte varför det oönskade beteendet uppstod från första början eller vad vi kan göra för att förebygga det i framtiden.

(1) Den förhindrar inlärning. Att skjuta hunden är en permanent lösning på ett (potentiellt) tillfälligt problem. Hade vi försökt stärka hundens bra beteenden istället för att skjuta den, hade vi kanske fått en snäll och trevlig hund som kan bidra med glädje till resten av samhället. När vi sätter en person i fängelse gör vi samma sak. Den har misskött sig och vi hanterar det genom att avlägsna den från alla möjligheter att missköta sig igen. Extremast är det i länder där dödsstraff fortfarande är tillåtet, men livstids fängelse uppfyller samma funktion. Vi signalerar att den här personen är så trasig att det inte finns något hopp om att den ska kunna bete sig på en samhälleligt acceptabelt vis. Det behöver inte heller vara ett livstidsstraff för att samma problem ska uppstå. Även att sätta någon i fängelse för ett ringa brott som droganvändning eller snatteri, handlar mer om bestraffning än vad det handlar om att förändra beteende. Beteenden är en funktion av en persons genetiska uppbyggnad, dess uppväxtmiljö och erfarenheter i en kontext av dens nuvarande omgivning fysiskt, socialt, psykiskt och miljömässigt. Att ändra på kontexten är ett utmärkt sätt att ändra på beteende*, men inte om kontextförändringen är tillfällig. Som att sätta någon i fängelse. Då avtjänar personen sin tid i fängelset, och återvänder sen mer eller mindre som samma person till samma kontext. Varför skulle det förändra beteendet? Är önskan att personen ska förändra sitt beteende, så behöver antingen kontexten ändras permanent, eller personen hjälpas i den kontext den befinner sig i.

(2) Den andra nackdelen med att skjuta hunden är att vi själva inte lär oss varför hunden betedde sig som den gjorde från första början. Det innebär att vi missar möjligheten att förbättra livet för oss själva, andra och framtida generationer i utbyte mot att straffa någon här och nu. Kortsiktigt tänkande. Stannade vi istället upp och funderade över vad det var som ledde individen att hamna i en situation där den behövde ta beslutet från första början, kan vi förebygga att någon hamnar där igen. Det här beskrivs av organisationspsykologen Chris Argyris som “single-loop” och “double-loop”-inlärning. Vid single-loop-inlärning ser vi bara själva ögonblicket där någonting gick snett och försöker undvika att vi själva eller någon annan hamnar där igen. Använder vi istället double-loop-inlärning så behöver vi gå ett steg till och fundera över vad det var som gjorde att vi, eller någon annan, hamnade i den situationen från första början. Vilka strukturer, rutiner, tankeprocesser och bakgrundsfaktorer som gjorde att det blev möjligt för saker att gå fel. Garry Kasparov, en av tidernas bästa schackspelare, använde sig av den här typen av tänkande för att nå till den nivå han gjorde inom schackvärlden. Istället för att uppmärksamma att det var dumt att han flyttade ett torn till en position som i slutändan gav motståndaren en fördel (single-loop-inlärning), så funderade han över vad det var som gjorde att han placerade tornet där från första början (double-loop-inlärning). Genom att gå igenom vad det var som ledde fram till positionen, lärde han sig inte bara att tornet inte ska stå där, utan fick syn på övergripande tankefel han gjorde. Han eliminerade dem och blev bäst i världen.

Att “skjuta hunden” är en extremform av bestraffning, till del överlappande med det jag tidigare skrivit om bestraffningars svårigheter med att påverka beteende, men där det inlägget handlar om varför bestraffningar inte fungerar, har det här inlägget handlat om vad som går förlorat i användningen av dåliga metoder för beteendepåverkan.

Jag vill avsluta genom att återvända till och komplettera rubriken: Skjuter vi hunden slutar den skälla, men då har vi inte heller en hund. Tråkigt för oss, fruktansvärt för hunden.**

*Ungefär 20 % av de amerikanska soldaterna i Vietnam använde sig av heroin, men när de återvände hem till USA så slutade 90 % av alla tvärt med användningen, för att aldrig falla tillbaka in i det. Magiska siffror i jämförelse med personer som återvänder till sin kontext. Hos personer som åker till avvänjningskliniker och sedan återvänder hem är det ungefär 90 % som återfaller i heroinmissbruk. Skillnaden är att soldaterna försvinner från kontexten där de missbrukade, och de som åker till avvänjningskliniken återvänder till kontexten där de missbrukade. Samma effekt kan ses när folk lever hälsosammare (eller ohälsosammare) på semestern, för att sedan återfalla i vardagens beteendemönster efter hemkomsten.

**Än mer så för att vi är hunden. I något sammanhang kommer någon att tycka att det är du som är besvärlig. Vad skulle du föredra, att bli skjuten eller få möjligheten att ändra ditt beteende?

Fängelse, aga och utskällningar. Hur påverkas beteende av bestraffningar?


“Pain and pleasure govern us in all we do, in all we say, in all we think.”

Jeremy Bentham, engelsk filosof, jurist och upphovsman till den moderna utilitaristiska filosofin*

En behavioristisk psykolog skulle hålla med. Belöningar och bestraffningar är grunden i inlärningsteori och ger via betingning upphov till komplexa beteenden som att gå till ett jobb vi hatar för att i framtiden kunna ligga på stranden i Thailand, en brandman som ger sig in i en övertänd byggnad för att rädda ett liv eller en deltagare i Gift vid första ögonkastet som svarar nej på frågan om ett beteende från sin nya fru irriterar honom, trots att det helt uppenbart gör det.

Frågan är egentligen inte om belöningar och bestraffningar påverkar oss, det är enkelt att förstå utifrån ens egna vardagliga upplevelser och har visats upprepade gånger i forskningen. Det intressanta är när vi borde använda oss av vad.

Den frågan har Tali Sharot, biträdande professor i kognitiv neurovetenskap vid University College London gett sig på att besvara i sin nya bok The Influential Mind: What the Brain Reveals About Our Power to Change Others och i en artikel i Harvard Business Review.

Hennes svar går i korthet ut på att belöningar ökar beteenden, medan bestraffningar får folk att sluta göra saker.

Den första delen stämmer väl. Belöningar fungerar för att få folk att göra någonting (även om det även där finns en hel del att tänka på när det gäller vilken typ av belöningar som ges och när i tid de kommer). Den andra delen av påståendet, att bestraffningar får folk att sluta göra saker, är dock tveksammare. Bestraffningar kan onekligen fungera, men hade de verkligen varit effektiva hade vi inte haft några återfallsförbrytare, aga hade varit en bra uppfostringsmetod i skolan och ingen tonåring hade kommit hem efter klockslaget som är sagt mer än en gång.

Felet Tali Sharot gör i sin analys av hur bestraffningar fungerar är att hon likställer en bestraffning med en upptäckt eller anad fara och hur vi reagerar på det. Där lyfter hon korrekt fram att det evolutionärt har varit gynnsamt att först stanna upp när vi anar någonting farligt. Hör vi ett ljud i buskarna är det överlevnadsmässigt smart att stanna upp och lyssna efter för att se om det är en igelkott eller ett lejon. Märker vi att marken kan vara kvicksand, är det smart att inte promenera vidare.** När vi pratar om bestraffning är vi dock inte intresserade av vad konsekvensen blir här och nu, utan vi vill att effekten ska bli att personen beter sig annorlunda nästa gång den står inför samma beslut. DET är bestraffning inte bra på.****

Inom terapi kan jag inte tänka på en enda metod där bestraffning används i syfte att förändra beteende. Ett bra exempel på varför kommer från en väns pappa som tyckte om att leka med tändstickor när han var liten. Farligt för både pojken och huset han bodde i. Så när hans mamma uppmärksammade det gav hon den lilla pojken följaktligen en rejäl utskällning och bestraffning. Pojken grät och mamman kände sig nöjd att han lärt sig sin läxa. Vilket han hade, bara inte läxan hon trodde att det var. Istället för att leka med tändstickor där hans mamma kunde se honom, gömde han sig under ett täcke i garderoben och lekte vidare. Resultatet av bestraffningen blev alltså inte att beteendet i sig upphörde, utan att det som ledde till bestraffningen (att mamman såg det) upphörde.

Det är oerhört svårt att veta med bestraffning precis vad det är som bestraffas. Oftast fungerar det väl så länge den bestraffande partnern är närvarande eller på annat sätt kan uppmärksamma det felaktiga beteendet, men så fort bestraffaren är ur bilden har beteendet en tendens att återvända.

Anledningen till det är att beteendet kom först, och bestraffningen kom sedan. Att beteendet överhuvudtaget uppstod från första början indikerar att det finns någonting med det som är belönande. Det är någonting som ger njutning. Bestraffningen tar inte bort den ursprungliga njutningen vi förknippat med beteendet, utan signalerar att beteendet i en viss kontext leder till negativa konsekvenser. Så vi undviker den kontexten. Att tända tändstickor där mamma ser det. Att ha en utomäktenskaplig affär och berätta för vår partner. Att som tonåring dricka alkohol och prata om det med föräldrarna.

Som illustrerat av exemplen ovan riskerar en bestraffning att göra beteendet skadligare/riskablare i det långa loppet. Tändstickorna tänds där det är troligare att de tänder eld på någonting. Problemen som lett till otroheten fortsätter att finnas. Tonåringen dricker och döljer det, vilket gör att kvällen någon blir alkoholförgiftad vågar hen inte ringa och be om hjälp.

Så när ska vi bestraffa och när ska vi belöna? Enligt Tali Sharot ska vi bestraffa när vi vill få stopp på ett beteende, och belöna när vi vill etablera ett nytt. Jag hoppas den här texten har gett en annan tanke: Vi ska aldrig bestraffa i syfte att skapa beteendeförändring. Det är begränsat i sin effektivitet, opålitligt och riskerar att förvärra saker. Vill vi förändra ett beteende handlar det istället om att få personen att förstå hur det nuvarande agerandet är ett problem och vid behov använda belöningar för att stärka det nya beteendet.

*Jeremy Bentham dog 1832, men hans kropp finns bevarad och har deltagit i flera omröstningar på University College London, där han listats som “närvarande, men utan röst”. Tanken var att hans riktiga huvud skulle vara med kroppen, men mummifieringen gjorde det så vanställt att det istället ersattes med en vaxkopia.

** Viktigt att poängtera är att det här gäller när faran är potentiell, och vi ännu inte råkat illa ut. När vi däremot blir utsatta för någonting som är direkt skadande, att bli rivna av en babian eller sätter handen på en het spisplatta, är vår reaktion inte att stanna upp. Då reagerar vår kropp innan informationen ens når vårt medvetande och försöker ta oss bort från det skadliga.***

***Det här handlar om reflexmässiga reaktioner, och är inte ett argument för att säga att offer för misshandel eller våldtäkt gjort någonting konstigt som inte tagit sig bort från situationen eller slagit förövaren. Där handlar det om en långsiktigare reaktion som kan vara överlevnadsmässigt funktionell. Kroppen kommer fortfarande dra ihop sig när den får ett slag i magen, men misshandeln kan bli mildare om vi inte slår tillbaka.

****Även om bestraffning i sig inte har någon vidare effekt, så kan hot om bestraffning leda till laglydigare beteende. Dock är det inte bestraffning av mänskliga instanser som är avskräckande, utan av en Gud. I länder med en tro som fokuserar mer på helvetet än på himlen begås färre brott och folk som tror på en sträng och bestraffande Gud fuskar mindre i anonyma spel. Precis motsatt gäller om tron är på en förlåtande Gud; då fuskar folk mer.