Flygskam i det brinnande huset

Low Angle Photography of Airplane

På marken eller i luften?

It’s time to start acting as if our house is on fire. Because it is.

Greta Thunberg

Flygskam har uppmärksammats i tidningar och media runt världen som ett svenskt sätt att motverka flygande. Det går i korthet ut på att de som flyger och postar om det på sina sociala medier, främst Instagram, uppmärksammas av kommentarer att det inte är coolt, beundransvärt eller ett beteende att uppmuntra. Kommentarerna består ofta av siffror på hur stort utsläpp den resan som postas om har gett i form av koldioxidekvivalenter, och hur stor del av en persons miljöbudget som användes upp genom den resan. Rörelsen har till och med lett till ett dedikerat Instagramkonto med över 50.000 följare som uppmärksammar influencers och deras totala utsläpp genom att dagligen posta om deras miljöpåverkan genom flygande.

Är det här en bra idé? Är att försöka inducera skam rätt sätt att förändra någons beteende?

Utifrån modellen om beteende som styr av förstärkning eller försvagning kan vi hitta den här typen av försök till skämmande i den nedre vänstra kvadranten i figur 1: positiv bestraffning. Ett beteende (att flyga) ger en negativ konsekvens (kommentarer som påpekar att du förstör världen) vilket, om kommentarerna upplevs som tillräckligt jobbiga, borde kunna leda till den avsedda konsekvensen att flygandet minskar. Jag har argumenterat tidigare för att bestraffning är en ineffektiv form av beteendepåverkan, och börjar vi bryta ned vad som händer i den här situationen ser vi samma risker här.

Figur 1

Det som bestraffas är egentligen inte beteendet att flyga, utan beteendet att posta på sociala medier om att flyga. Flygandet i sig leder till många positiva upplevelser. Äventyr. Vänskap. Nya erfarenheter. Paus från vardagen. Exotisk mat. Ett annat språk. Har den inducerade skammen en effekt är det alltså knappast främst att få folk att flyga mindre, utan att få folk att posta mindre om flygande på sociala medier. Det är en effekt jag själv märkt av. Mitt flygande har inte minskat, men jag kommer inte posta på Instagram om att jag är utomlands.

Det gäller dock om flygskammandet hade riktat sig mot genomsnittliga individer. Det Instagramkonto jag nämnde tidigare tar inte upp genomsnittspersonen, utan riktar sig särskilt mot influencers. Personer vars jobb det är att posta var de är och vad de gör, för att genom det attrahera fler personer till sina kanaler. Så att de sedan kan tjäna pengar genom samarbeten med varumärken eller genom reklamintäkter på sina kanaler. Det är svårt för en person som postar flera gånger om dagen med uppdateringar om vad den gör och var den är, att plötsligt sluta posta en vecka för att den då befinner sig på en solstol på Azorerna. Där är postandet så intimt sammankopplat med beteendet att om postandet blir bestraffat så blir också motivationen för det underliggande beteendet det.

Det finns dessutom en positiv effekt av att postandet försvinner, även om beteendet att flyga skulle kvarstå: det kan inte påverka andra. Anledningen till att varumärken vill jobba med influencers (och varför de har den titeln) är att deras beteende antas påverka andras. Försvinner då en stor del av postandet om flygande så borde färre personer bli påverkade att flyga.

Det går faktiskt också att se en nedgång i det svenska flygandet under första kvartalet 2019. Sen är det ingenting som visar på ett orsak-verkan samband till just flygskammen och vi ska inte göra misstaget att kalla en korrelation för en kausalitet, men det är uppmuntrande oavsett.

Summa summarum får slutsatsen vara att skam överlag är ett otrevligt och ineffektivt sätt att förändra beteende, men att det riktat mot influencers kan ha lovvärda effekter. Ett undantag där bestraffning kan vara välfungerande för beteendeförändring. Sen hoppas jag att det inte bara bestraffas att flyga, utan även strösslas lovord och uppmuntran över influencers när de väljer att stanna på marken och semestra lokalt. Så skapas en hållbar beteendeförändring.

Skjuter vi hunden slutar den skälla

Karen Pryor listar i sin fenomenala bok om inlärningsteori åtta olika sätt att få ett djur (eller en person) att sluta göra någonting. Det första och mest definitiva sättet kallar hon för att “Skjuta hunden”. Det garanterar att det oönskade beteendet inte kan ske igen. Det behöver inte vara så dramatiskt som att avrätta individen som man vill få att sluta göra någonting, utan handlar om att omöjliggöra beteendet. Det kan vara att operera bort stämbanden på en person som inte kan sluta uttrycka sig rasistiskt på familjemiddagarna, en deportering av individen till Tahiti, att sätta någon i fängelse för ett brott den pågått eller avskeda en besvärlig anställd. Utmärkta lösningar ifall målet bara är att problemet ska försvinna.

Det finns två huvudsakliga nackdelar med lösningar i stil med att skjuta hunden: (1) det förhindrar personen från att lära sig ett bättre beteende, och (2) vi förstår inte varför det oönskade beteendet uppstod från första början eller vad vi kan göra för att förebygga det i framtiden.

(1) Den förhindrar inlärning. Att skjuta hunden är en permanent lösning på ett (potentiellt) tillfälligt problem. Hade vi försökt stärka hundens bra beteenden istället för att skjuta den, hade vi kanske fått en snäll och trevlig hund som kan bidra med glädje till resten av samhället. När vi sätter en person i fängelse gör vi samma sak. Den har misskött sig och vi hanterar det genom att avlägsna den från alla möjligheter att missköta sig igen. Extremast är det i länder där dödsstraff fortfarande är tillåtet, men livstids fängelse uppfyller samma funktion. Vi signalerar att den här personen är så trasig att det inte finns något hopp om att den ska kunna bete sig på en samhälleligt acceptabelt vis. Det behöver inte heller vara ett livstidsstraff för att samma problem ska uppstå. Även att sätta någon i fängelse för ett ringa brott som droganvändning eller snatteri, handlar mer om bestraffning än vad det handlar om att förändra beteende. Beteenden är en funktion av en persons genetiska uppbyggnad, dess uppväxtmiljö och erfarenheter i en kontext av dens nuvarande omgivning fysiskt, socialt, psykiskt och miljömässigt. Att ändra på kontexten är ett utmärkt sätt att ändra på beteende*, men inte om kontextförändringen är tillfällig. Som att sätta någon i fängelse. Då avtjänar personen sin tid i fängelset, och återvänder sen mer eller mindre som samma person till samma kontext. Varför skulle det förändra beteendet? Är önskan att personen ska förändra sitt beteende, så behöver antingen kontexten ändras permanent, eller personen hjälpas i den kontext den befinner sig i.

(2) Den andra nackdelen med att skjuta hunden är att vi själva inte lär oss varför hunden betedde sig som den gjorde från första början. Det innebär att vi missar möjligheten att förbättra livet för oss själva, andra och framtida generationer i utbyte mot att straffa någon här och nu. Kortsiktigt tänkande. Stannade vi istället upp och funderade över vad det var som ledde individen att hamna i en situation där den behövde ta beslutet från första början, kan vi förebygga att någon hamnar där igen. Det här beskrivs av organisationspsykologen Chris Argyris som “single-loop” och “double-loop”-inlärning. Vid single-loop-inlärning ser vi bara själva ögonblicket där någonting gick snett och försöker undvika att vi själva eller någon annan hamnar där igen. Använder vi istället double-loop-inlärning så behöver vi gå ett steg till och fundera över vad det var som gjorde att vi, eller någon annan, hamnade i den situationen från första början. Vilka strukturer, rutiner, tankeprocesser och bakgrundsfaktorer som gjorde att det blev möjligt för saker att gå fel. Garry Kasparov, en av tidernas bästa schackspelare, använde sig av den här typen av tänkande för att nå till den nivå han gjorde inom schackvärlden. Istället för att uppmärksamma att det var dumt att han flyttade ett torn till en position som i slutändan gav motståndaren en fördel (single-loop-inlärning), så funderade han över vad det var som gjorde att han placerade tornet där från första början (double-loop-inlärning). Genom att gå igenom vad det var som ledde fram till positionen, lärde han sig inte bara att tornet inte ska stå där, utan fick syn på övergripande tankefel han gjorde. Han eliminerade dem och blev bäst i världen.

Att “skjuta hunden” är en extremform av bestraffning, till del överlappande med det jag tidigare skrivit om bestraffningars svårigheter med att påverka beteende, men där det inlägget handlar om varför bestraffningar inte fungerar, har det här inlägget handlat om vad som går förlorat i användningen av dåliga metoder för beteendepåverkan.

Jag vill avsluta genom att återvända till och komplettera rubriken: Skjuter vi hunden slutar den skälla, men då har vi inte heller en hund. Tråkigt för oss, fruktansvärt för hunden.**

*Ungefär 20 % av de amerikanska soldaterna i Vietnam använde sig av heroin, men när de återvände hem till USA så slutade 90 % av alla tvärt med användningen, för att aldrig falla tillbaka in i det. Magiska siffror i jämförelse med personer som återvänder till sin kontext. Hos personer som åker till avvänjningskliniker och sedan återvänder hem är det ungefär 90 % som återfaller i heroinmissbruk. Skillnaden är att soldaterna försvinner från kontexten där de missbrukade, och de som åker till avvänjningskliniken återvänder till kontexten där de missbrukade. Samma effekt kan ses när folk lever hälsosammare (eller ohälsosammare) på semestern, för att sedan återfalla i vardagens beteendemönster efter hemkomsten.

**Än mer så för att vi är hunden. I något sammanhang kommer någon att tycka att det är du som är besvärlig. Vad skulle du föredra, att bli skjuten eller få möjligheten att ändra ditt beteende?