Dumheten i dumhetsparadoxen

Man Working Using A Laptop

Ju mer vetenskap man kan, desto tydligare blir felen som görs

Vetenskap genomsyrar vår samhällsbild och hålls upp som en SANNING både i det allmänna vetandet och när nyheterna sätter rubriker på sina artiklar. Oavsett om det är ett samtal på krogen en fredagkväll eller på en kvällstidnings löpsida så är det ofta punkt för diskussionen om orden “Forskningen säger…” eller “Enligt vetenskapen…” dyker upp.

Det är vettigt. Den moderna vetenskapens själva grund är att ifrågasätta sanningar och genom noga kontrollerade studier ta reda på hur det faktiskt ligger till med allt från guds existens till vilken diet som fungerar bäst för vem. Det görs genom att idéer ställs upp som vetenskapsmännen sedan försöker motbevisa, går det inte att motbevisa så får idén stå kvar som det närmaste sanningen vi befinner oss just nu.

Där är en nyckel, det <närmaste> sanningen vi befinner oss just nu. Oavsett vad nyhetsrubrikerna säger så påstår aldrig vetenskapen att någonting är helt säkert, utan försöker istället ge sin bästa uppskattning för hur någonting ligger till, ibland med säkerheter på 80%, ibland på 99,999%, men vetenskapens själva grund är att aldrig utgå från att någonting är på ett visst sätt.

Det är lätt att det försvinner när vetenskap förmedlas vidare i flera steg för att till slut hamna i våra huvuden, där inte mycket mer återstår än ett “Jag hörde nånstans om forskning som sa typ att…”.

Det finns ett flertal vanliga fel som görs när forskning förmedlas. Det kan tydligt ses när den ska populariseras och omvandlas till ett snabbt konsumerbart format som dessutom väcker tillräckligt mycket intresse för att generera klick eller sålda lösnummer. Siri Helle listar fyra stycken sådana fel som återkommer igen och igen.

Det sista problem som hon tar upp är återkommande inte bara i media utan också i floran av modern självhjälpslitteratur. Påstått vetenskapliga påståenden som inte baseras på forskning. Thomas Eriksson gör det i sina omåttligt populära och tungt kritiserade böcker Omgiven av idioter/psykopater/skogstroll genom att helt enkelt skriva att det han säger baseras på forskning, utan att hänvisa till vilken forskning. James Clear gör det i sin bok Atomic Habits genom att friskt mixa väletablerade forskningsrön med sina egna påhittade modeller och modeller från annan populärvetenskaplig vanelitteratur utan vetenskaplig grund. Det är dock inte bara icke-akademiker som gör det här felet, utan även väletablerade forskare kan falla i den fallgropen.

I sin bok Dumhetsparadoxen har Mats Alvesson (professor i företagsekonomi) och André Spicer (professor i Organisational behaviour) 285 källor som de refererar till genom boken för att stödja sin tes att organisationer och individer är dumma som inte utnyttjar sin kreativa problemlösande kapacitet till mycket högre grad. Problemet är bara att inte en enda av de 285 källorna faktiskt visar att en organisation där medarbetarna inte använder sig av det författarna kallar för funktionell dumhet, faktiskt ökar värdet på ett företag eller medarbetarnas välmående.

Deras grundtes och poängen med boken har noll stöd i forskning. Författarna har istället plockat ihop en massa vetenskapliga referenser som handlar om allt möjligt, parat ihop det med anekdoter och personliga erfarenheter från företag där det inte gått bra, och bakat samman det till en bok som försöker påstå någonting det inte finns stöd för att skulle stämma.

Säkerligen mycket givande för författarnas egna konsultverksamhet där de har fått resa runt världen och föreläsa om hur företag kan minska sin egen dumhet, men till absolut ingen hjälp för att faktiskt förbättra situationen.

Du är porrstjärnan, fotbollsspelaren och den hemliga agenten

People Walking on Pedestrian Lane during Daytime

Är du alla dem?

Kurzgesagt publicerade nyligen en video baserad på Andy Weirs historia The egg. Har du inte sett den rekommenderar jag att kolla på den innan du läser vidare, dels för att det är en underbar historia, men också för att nästa paragraf kommer förstöra överraskningen om du inte redan känner till den.

Har du tittat?

Säkert?

Okej. Så i berättelsen visar det sig att mänskligheten i själva verket bara består av en enda människa, som upplever alla liv som någonsin levts på jorden.

Det är en premiss vi med nuvarande vetenskap aldrig kommer att kunna bevisa eller motbevisa, men trots det finns det ett korn av sanning i det. Vi lever inte bara våra egna avgränsade liv, utan vi lever alla andras också. Inte som i videon genom att återfödas in i nya tider, kroppar, samhällen och positioner, men genom att vår hjärna hela tiden simulerar allting som vi på något sätt får kunskap om.

Oavsett om det är någonting vi ser, läser, hör eller bara hör talas om, simulerar vår hjärna konstant världen omkring oss. Den är en geléartad klump instängt i ett beckmörkt fängelse, men genom våra olika sinnen tar den in världen omkring oss och skapar en helhetsuppfattning. Det är en helhetsuppfattning som ligger längre ifrån en objektiv sanning om hur världen är beskaffad än vad de flesta av oss tänker sig, för den tar inte bara hänsyn till vad som pågår utanför oss, utan även det som pågår i övriga delar av hjärnan, kroppen och vad vi tidigare har upplevt. All information slängs ihop till en helhet som presenteras som att det är så det är. Hur hungrig vi är, om ett myggbett kliar, vi står på en hög bro eller anar att det finns ett monster i mörkret påverkar hur vi ser på världen omkring oss. Även om vi utförde samma beteende i olika situationer, exempelvis läsa samma tre rader i en bok, skulle upplevelsen av läsningen vara annorlunda.*

När vi tänker eller minns någonting är det samma delar av hjärnan som aktiveras som när vi själva genomför det vi funderar över. Oavsett om vi funderar över den dumma saken vi sa till chefen, försöker komma ihåg hur fiolstycket ska spelas eller hur karateslaget ska slås. Det gör att när vi ser en film är vi inte en passiv observatör, utan vi är på ett sätt alla karaktärer i filmen. Vilket inte bara gäller för en films karaktärer, utan alla människor vi träffar. Vi återföds kanske inte på samma sätt som i The egg, men på ett sätt lever vi ändå alla liv vi observerar. Tänk på det nästa gång du blir arg på någon, dömer den för dens beteende eller utseende.

*Det här är utgångspunkten i Lisa Feldman Barretts bok om känslor, How emotions are made. Där går hon genom den existerande forskningen på vad känslor är, och landar i att känslor inte är någonting som existerar i sig i våra hjärnor. Det finns inte ett centra som står för en känsla, eller en grupp av neuroner som skickar ut en viss signal. Hjärnan består av 100 miljarder neuroner. Varje ögonblicks output är en kombination av deras output. Alla möjliga kombinationer av de 100 miljarder neuronerna ger oss en siffra som är så löjligt stor att jag inte ens vet hur jag ska skriva den. Det är inte en astronomisk siffra i ordets rätta bemärkelse, för det finns ingenting vare sig på jorden eller astronomiskt som vi kan jämföra det med. Antalet atomer i universum är ungefär 1082 stycken, och då är vi alltså inte ens i närheten av att antalet kombinationer vår hjärna är kapabel till. Skulle vi skriva ner talet i en bok som en etta följt av nollor, skulle det behövas 50 miljoner böcker för att få med alla nollor.

Det gör sannolikheten att vi någonsin skulle uppleva en och samma upplevelse under våra livstider försvinnande liten. Så även när vi säger saker som “jag är arg” eller “jag är inte arg, jag är besviken” så kan en annan person inte fullt ut förstå vad det innebär, för de har aldrig haft samma konfiguration av neuroner aktiveras på samma sätt. Vi kan för den delen inte förstå själva helt vad det innebär, för vi har inte heller någonsin upplevt den kombinationen tidigare. Det vi uttrycker är istället en kulturellt accepterad version av ungefär vad det tillståndet innebär. Det är inte ett tillstånd som existerar i sig, utan som vi har lärt oss genom den miljö vi växt upp i.

Näsan är kort, livet är långt

Brown Gray Primate

En lång näsa

Det finns en sak som står för alla världens problem, från individens ormfobi och relationsproblem till världens diskriminering och den globala uppvärmningen som kommer att fortsätta utplåna arter i en rasande takt.

Kortsiktigt tänkande.

Ett exempel från samhället är Folkhälsomyndighetens rapport om lönsamheten i HPV-vaccinering för pojkar där de skriver:

Vaccination av pojkar mot HPV uppfyller smittskyddslagens kriterier för att inkluderas i det nationella allmänna vaccinationsprogrammet för barn. Med det menas att vaccinationen kan förebygga allvarlig sjukdom, är hållbar ur ett medicinetiskt perspektiv och är samhällsekonomiskt kostnadseffektivt.

Folkhälsomyndigheten om vaccination av pojkar mot HPV

Det tål att upprepas. Det kommer att rädda ett hundratal liv, är etiskt problemfritt OCH besparar samhället pengar. Rapporten kom 2017, men det har ännu inte tagits ett beslut om det ska ingå i det nationella vaccinationsprogrammet eller inte. Stockholms region utvärderade om det var värt för dem att göra på egen hand, men kom fram till att de inte har råd. Inte råd att spara pengar och liv. För att det just nu inte finns utrymme i budgeten.

Ett annat exempel är brottsprevention. Ett flertal politiska partier i Sverige pratar idag om att utöka polisstyrkan, göra det möjligt att sätta in insatsstyrkor i särskilt utsatta områden och införa hårdare fängelsestraff. Det kan hända att det funkar, men det bästa sättet att förhindra brott är att se till att det inte begås från första början. I USA brottades en lång rad ekonomer med att försöka förklara varför brottsligheten hade sjunkit under ett antal decennier. En lång rad förklaringar föreslogs, från förändringar i polisstyrkor till samhällsekonomiska eller politiska beslut, men hur ekonomerna än undersökte kunde de inte finna några kausala samband. Tills en av de märkte att det verkade finnas en koppling mellan att stater legaliserade abort och hur brottsutvecklingen skedde i den delen av landet.

För att förstå det behöver vi först fundera över varför aborter görs från första början. Svaret på det är enkelt och intuitivt: för att barnet inte är önskat. Så vilka barn är inte önskade? Jo, de där modern befinner sig i en situation där det inte är hållbart att uppfostra ett barn. Så de barn som inte kommer till världen när abort är lagligt, är de barn som annars hade växt upp under ogynnsamma förhållanden, med en moder (och eventuellt en fader) som egentligen helst inte hade fött dem. Att växa upp under de förhållandena, är precis det som för många leder in i en värld av kriminalitet. Så genom att legalisera abort försvann en stor del av brottsproblematiken i de stater där det gjordes.

Aborter är inte den enda lösningen där. Det är vad Karen Pryor skulle kalla för att “skjuta hunden” – en slutgiltig och oåterkallelig lösning på något som uppfattas som ett problem. Det aborten leder till är egentligen att barn inte växer upp under ogynnsamma förhållanden, och det finns gott om studier som visar på att ett avhjälpande av en dålig uppväxtmiljö förbättrar framtida förutsättningar. Kriminalitet förhindras effektivast och billigast genom att hjälpa barn ha en bättre uppväxt. Det kan ske genom att stötta ensamstående mammor, förbättra skolor eller se till att det finns hälsosamma fritidsaktiviteter. Att rehabilitera en brottsling är enormt mycket svårare (och kostsammare) än vad det är att ge ett barn en uppväxt som leder till stabilitet, bra jobb och ett fint liv, istället för in i kriminalitet.

Vi ska återvända till individen och hur det kortsiktiga tänkandet som gör att landsting och länder prioriterar att hålla nere sina kostnader här och nu, snarare än att investera de i interventioner som på sikt leder till sparade liv och pengar, också påverkar individen att göra dåliga beslut som leder till fobier, kraschade relationer och ensamhet.

Hos individen kan vi förstå det här genom det som psykologer kallar för “negativ förstärkning”. Det finns två olika sätt beteende styrs av om vi frågar en klassiskt skolad behaviorist, och det gäller både människor och djur. Vi styrs av belöningar och vi styrs av bestraffningar. Belöningar är saker vi vill ha, och som gör att vi utför ett beteende oftare. Bestraffningar är saker vi inte vill ha, och gör att vi utför ett beteende mer sällan.

Belöningar (och bestraffningar) kan vi dela upp i två underkategorier som vi kan kalla för tillförande och borttagande. Här kan det bli lite lurigt. Det vi behöver komma ihåg är att det som är belönande är belönande oavsett om vi lägger till eller tar bort någonting. Vi tar några exempel.

En belöning som styrs genom tillförning är att vi får någonting som känns bra för oss. Det kan vara att öppna en dörr och få se en attraktiv naken person. Slå någon på käften och få en adrenalinkick. Dricka en burk öl och känna smaken av humle i munnen. Genom att öppna dörren/slå personen/dricka ölen (beteende) tillförs en belöning (naken person/adrenalin/smaken av humle)*.

En belöning som styrs genom borttagande är att vi blir av med någonting som är obehagligt. Det kan vara att slå en mygga som sticker oss i armen. Spela candy crush på mobilen när vi är uttråkade. Kasta en tallrik i väggen. Genom att slå på myggan/spela candy crush/kasta en tallrik (beteende), blir vi av med obehaget från den stickande myggan/uttråknaden/ilskan och mår därför bättre.

Den här andra typen av belöningar är det som kontrollerar i princip allt som är dåligt. Vi vet hur vi borde bete oss. Återvinna, äta hälsosammare, träna mera, prata med vänner om hur vi mår, med partnern om svartsjukan eller cykla på semester istället för att flyga. Men det är jobbigt. Det är jobbigt att alltid sortera rätt, att äta en sallad istället för en hamburgare, gå på spinningpasset, lyfta upp med för oss betydelsefulla personer när vi är sårbara, ledsna eller arga eller att säga till barnen att det blir Hisingen runt istället för Gran Canaria och Bamse.

Så länge vi låter det jobbiga här och nu styra, följer vi belöningarna som kommer från att obehaget tas bort. Problemet är att när obehaget här och nu försvinner, vi får äta god mat, slipper få träningsvärk och barnen jublar över flygresan, så blir konsekvensen på lång sikt katastrofal. För vår hälsa. För planeten. För barnens framtid.

Vill vi leva ett långt och gott liv behöver vi lära oss stå ut med det kortsiktiga obehaget och istället använda vår unikt mänskliga kapacitet att föreställa oss en annan värld. En värld där vi just nu upplever ett obehag, men där allting blir bättre för alla i framtiden.

*Vad som fungerar som en belöning beror på personen som får den, vilka preferenser den har, men också hur den mår just nu, vad den saknar och vad den behöver.

Ensam är inte stark – ensam är onaturligt och dödligt

Photo of Man Sitting Alone in the Middle of a Train Track

Det finns en bild i dagens samhälle av att en person behöver vara stark och självständig i sig. För att älska någon krävs att man först älskar sig själv. En tanke som säger att om du inte är nöjd med dig som du är, hur skulle någon annan kunna vara det?

Att vara ensam, fysiskt, socialt, psykiskt, är ett fenomen som historiskt inte har existerat. Det finns visserligen djur som klarar sig alldeles utmärkt ensamma, som hittar sin föda på egen hand och träffar andra av sin art någon gång då och då för att para sig, men människan är inte ett sånt djur. Vi är primater utvecklade för att existera i små grupper, stammar om upp till 148 personer om man ska tro Robin Dunbars forskning på korrelationen mellan storleken på prefrontalcortex och gruppstorlek. Kollar vi på i modern tid existerande stammar i Amazonas djungler, Afrikas savanner eller Australiens vildmark så verkar snarare ett trettiotal individer vara normen.

Oavsett om grupperna genom den evolutionära historien har bestått av 30 eller 150 individer, så finns det inga forskare som påstår att människan har varit en individualist som klarat sig på egen hand. Tvärt om, så kommer en stor del av de mentala problem som ökar i dagens samhälle från den tid vi utvecklades och inte klarade oss utan gruppen.

Att bli utstött ur sin stam när världspopulationen bestod av mindre än 8 miljoner människor* var en dödsdom. Inte nödvändigtvis för att en individ inte klarade av att samla föda, bygga skydd eller klara sig undan rovdjur, men om inte annat så fördes generna inte vidare när det inte fanns någon att para sig med.

Det gjorde att vi utvecklade en lång rad strategier för att lära oss undvika konflikter, vara uppmärksamma på sociala signaler och anpassa oss efter vad andra gör. Människan är i grund en konflikträdd varelse. I Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari går han igenom hur San-folket hanterar konflikter, och det är knappast genom ett rättframt samtal, utan genom omständliga metaforer som berättas för personer som överhuvudtaget inte är inblandade i konflikten. Sen kan det eskalera därifrån och till slut leda till våld, men när det går så långt så kan våldet precis lika gärna drabba en oskyldig utomstående som personen konflikten uppstod med från första början, då att ta till våld är en förlust av kontroll som urskillningslöst drabbar gruppen.

Utifrån det evolutionära perspektivet är människans moderna påfund att vi ska vara kompletta i oss själva, totalt absurd. Vi har aldrig varit kompletta i oss själva. Det är ett beundransvärt ideal att tänka att vi ska klara oss på egen hand, men det går också mot vår natur. Vi mår inte bra av att vara ensamma. Med det dock inte heller sagt att vi konstant behöver vara omgivna av människor för att må bra. De flesta mår istället bäst när det är en balans mellan de två tillstånden.

Alltid människor runt omkring en = dåligt.

Alltid ensam = dåligt.

En balans mellan umgänge med andra och tid för egen reflektion och stillhet = bra.

Var den balansen sen finns, hur stor del av tiden som ska vara tillsammans med andra och hur stor del av tiden som ska vara på egen hand, det skiljer sig från individ till individ. Psykologer skattar det här på en skala från extrovert till introvert. Det viktiga att uppmärksamma är att det är just en skala. Det är inte en dikotomi där du antingen är det ena eller det andra, utan du har drag av båda, och klassas som introvert eller extrovert beroende på vilken ände av spektrumet du ligger närmast. Vi är i själva verket alla ambiverta.

Tron att vi behöver vara självständiga och må perfekt bra i oss själva leder till en social tillbakadragenhet som gör det svårt att öppna upp om att känna sig ensam, be om hjälp och låta andra personer ta del av ens liv när det inte är på topp. Alternativt en skam kring att känna ett behov av andra personers uppskattning för att må bra. Två möjligheter som i längden båda försvårar ett välfungerande liv.

Att någonting är evolutionärt nonsens (som i det här fallet med tron att ensam behöver vara stark) innebär inte att det är moraliskt fel. Vi kan välja att ställa oss över vår djuriska natur för att vi anser det vara lovvärt att bete sig på ett annat sätt. Det finns andra värden än överlevnad och fortplantning. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om var vi kommer ifrån, för att ta beslutet om vart vi ska ta vägen. Att påstå att vi behöver älska oss själva först, för att kunna älska andra sen, är dock mer skadligt än vad det är hjälpsamt.

Vi behöver en balans mellan det sociala och det ensamma, där det ensamma är ett val och inte påtvingat av en samhällelig bild av hur ett liv ska levas för att vara korrekt. Vi kan älska andra och därigenom lära oss att älska oss själva.

Kulturkonsumtion juli

En samling av en del av det jag läst, sett och lyssnat på under juli månad.

Betygen är godtyckliga och beror på saker som mitt humör, om jag ätit på senaste, sovit ordentligt, längden på mitt hår, vad det senaste jag läste var och förmodligen en lång rad andra saker utom min kontroll. På ett ungefär betyder betygen ändå:
A = Jag kommer att entusiastiskt prata om det med en rad personer.
B = Det var värt att läsa/se/lyssna på.
C = Okej, men inte minnesvärt.
D = Det här var dåligt, önskar att jag gjort något annat.
E = Jag skäms över att jag avslutade det här. 
F = Jag är en sämre människa efter det här än vad jag var innan.

Läst

Facebooks nya valuta kan ersätta dollarn (A-)
Digitala pengar kan på många sätt vara smidigare än fysiska när det kommer till betalning (ex. swish i Sverige). Facebook har plattformen för att ta över stora delar av världen på sättet wechat har gjort i Kina.

The freedom to be – A.H. Almaas (C+)
Känslor, tankar och ord är ofta uttryck för en längtan efter något annat. Ett missnöje med hur saker är. Orden “jag älskar dig” är ofta en längtan efter bekräftelse, ett begär snarare än ett villkorslöst givande.

The thing itself – Adam Roberts (B)
Underhållande filosofisk sci-fi, och en bra introduktion till Kants världsåskådning. Utgår från premissen att Kant hade rätt i att världen begränsas av våra sinnens uppfattning av tid/rum. AI kan bevisa det och göra det manipulerbart.

Omeros – Derek Walcott (A)
Det är flera personer jag känt förtjänat nobelpriset i litteratur (J.M.G. Le Clézio, Wislawa Szymborska) men det här är första gången jag känner att det hade varit en skam om författaren inte fått det. Jag har aldrig tidigare läst en bok där jag mentalt knutit näven och ropat “Yes!” för att ett stycke knyts ihop så snyggt språkmässigt.

How emotions are made – Lisa Feldman Barrett (A)
En konstruktionistisk syn på känslor har mer stöd i forskning än vad det har att de skulle vara centraliserade i diverse delar av hjärnan. Vi skapar världen omkring oss, och kan aldrig bortse från att hjärnan konstant får input från våra egna kroppar. Det påverkar hur vi ser på allt.

Predikaren. Bibeln (B)
Nihilism innan det var coolt. Filosofi som står sig än idag.

Sett

The Met (A+)
Bästa museet jag varit på. Gick konstant runt och sa saker i stil med “Men va, det där är ju löjligt coolt!”

Museum of natural history (C)
Överskattat och överfullt. Mer deprimerande att tänka att alla djur kanske slutar som dinosaurierna – omöjliga att se utanför ett museums montrar – än vad det var häftigt.

Central park (B)
En park är en park, men blir lite bättre av att ha New Yorks skyline runt sig.

Spider-Man: Into the spider-verse (A-)
Fantastiskt animerad superhjältefilm med okej story. Välförtjänst Oscarsvinnare.

Stella Blómkvist (C)
Småunderhållande och snyggt nordic-noir, men hade nog haft svårt för den om det inte varit för att isländska är ett så charmigt språk.

Stranger things, säsong 3 (B)
Charmig fortsättning på en charmig serie.

Free solo (B+)
Sinnessjukt svårt där det enda som verkar säkert är att man dör till slut – friklättring.

How to sell drugs online (fast) (B)
Tyskt ungdomsdrama när det är som bäst – droger, kärlek och vänskap.

Sideways (D)
Lågmält om hur livet inte blir som man tänker sig.

Blown away (B)
Glasblåsare som tävlar i samma stil som Top chef är precis så trevligt att titta på som det låter.

La casa de papel, säsong 3 (B+)
Jag är svag för heist-filmer och -serier. Den här är så mycket bättre för att den är på spanska än vad den hade varit annars. Frustrerande slut.

White collar (B)
Varje avsnitt är som en liten heist-film. Smart, snyggt, roligt och ganska dåligt skådespeleri.

Hört

Freakonomics Radio. Girl scouts of America. (B)
Lär flickor att bli självständiga kvinnor i en miljö som är tillåtande. Serena Williams, Alexandra Ocasio-Cortez, Nancy Pelosi och Taylor Swift är några exempel på kända fd girl scouts.

Sommar i P1. Anna Rosling Rönnlund. (B)
Lärorikt att höra vilken viktig roll hon haft i det som ses som Hans Roslings livsverk.

Människor är djur – hur belöningar styr vårt beteende

Grayscale Photography Of Smiling Girl Carrying A Dog

Att träna en människa är inte svårare än att träna en hund

Det är lätt att se att våra föräldrar har påverkat oss. Freud skyllde det mesta på dem, via penisavund och modersåtrå menade han att vi i vuxen ålder fick alla möjliga problem. Till viss del hade han rätt. Mycket av det vi gör i vuxen ålder beror på våra föräldrar. Problemet är bara att han stannade där. Det beror inte bara på våra föräldrar, utan våra föräldrars föräldrar. Vilka i sin tur var påverkade av sina föräldrar och förfäder. Hela vägen tillbaka till amöbor och encelliga organismer.

Livet är enkelt som organism. Det finns egentligen bara två saker* som är viktiga: att överleva och att ha sex. Allt kretsar kring det ena eller andra. Från påfågelns överdådiga fjädrar till hundens skall och fisken som putsar andra fiskar.

Det som styr först och främst är det som psykologer kallar primära förstärkare. I folkmun är det vad någon skulle säga “Det är nice” eller “Det suger” kring. Mat, dryck, sex, trygghet, rädsla och smärta är några exempel. Vad som styr mest beror på vad kroppen anser vara i sämst balans för tillfället.

Kroppen försöker hålla sig i vad som kallas för homeostas. En balans av alla viktiga system, från temperatur till blodsocker. Är vi hungriga lockar mat, men har vi precis ätit tjugofyra rätter på Noma så vill vi väldigt ogärna äta tolv rätter till. Hoppar det ner en orm från ett träd är det rimligt att skrika och springa iväg, men att göra det när vi lugnt sitter i soffan skulle ge en biljett till psykakuten.

Att styras av primära förstärkare kräver någon form av förmåga att förutspå framtiden. Det behöver inte vara en medveten förmåga, ett resonerande som säger att beteendet A leder till belöningen B, utan kan vara medfödda instinkter och beteendemönster. Den typen av beteende kan vi se hos amöbor och andra enkla organismer, medan högre stående organismer har förmågan att lära sig.

Ivan Pavlov visade redan 1897 att hundar följer ett tydligt mönster av inlärning. Genom att ge hundar en primär förstärkare i form av mat, som alltid föregicks av ett ringande i en klocka, lärde sig hundarna att när klockan ringer så kommer mat. De började salivera redan när klockan ringde.

Det som är fascinerande med det är egentligen inte att djur kan förstå att en ringande klocka symboliserar mat, utan att efter ett tag blir den ringande klockan belönande i sig. Det här används i modern djurträning för att underlätta inlärning. Hade all inlärning krävt att delfinen fick en fisk eller hunden lite godis, skulle mängden träning vara väldigt begränsad eftersom djuret snart skulle bli mätt och tröttna på belöningen.

Istället för att hela tiden behöva belöna djuret med en primär förstärkare som mat, räcker det med att associera något annat (exempelvis ett klickljud) till maten. Klickljudet går efter det att använda som belöning för ett korrekt utfört beteende. Det gör att träningen kan pågå under längre tid och därigenom ge snabbare resultat.

Människor fungerar på samma sätt. Det mesta vi gör styrs av samma drivkrafter till överlevnad och fortplantning som de djur vi håller som husdjur, för underhållning eller för mat. Det mesta av det beteende som gjort att vi uppstått som art, har vi gemensamt med alla de individer och grupper som kommit dessförinnan. Vi består precis som de av gener som gör allt de kan för att leva i all oändlighet, och de principer vi kan använda för att träna djur kan vi också använda för att träna människor.

Det här är i grund och botten anledningen till att belöningar fungerar för att styra vårt beteende.** En belöning är helt enkelt någonting som främjar vår överlevnad eller fortplantning.

*Egentligen är det än simplare än så. Det finns inte två olika syften med djurets beteende och utseende, utan i grund och botten är det generna som använder sig av djuret som mekanism för att försöka existera i all oändlighet.

**Bestraffningar fungerar sämre på grund av svårigheten med att renodla bestraffningar för ett existerande beteende, från belöningen som gjort att det oönskade beteendet uppstod från första början.

Skjuter vi hunden slutar den skälla

Karen Pryor listar i sin fenomenala bok om inlärningsteori åtta olika sätt att få ett djur (eller en person) att sluta göra någonting. Det första och mest definitiva sättet kallar hon för att “Skjuta hunden”. Det garanterar att det oönskade beteendet inte kan ske igen. Det behöver inte vara så dramatiskt som att avrätta individen som man vill få att sluta göra någonting, utan handlar om att omöjliggöra beteendet. Det kan vara att operera bort stämbanden på en person som inte kan sluta uttrycka sig rasistiskt på familjemiddagarna, en deportering av individen till Tahiti, att sätta någon i fängelse för ett brott den pågått eller avskeda en besvärlig anställd. Utmärkta lösningar ifall målet bara är att problemet ska försvinna.

Det finns två huvudsakliga nackdelar med lösningar i stil med att skjuta hunden: (1) det förhindrar personen från att lära sig ett bättre beteende, och (2) vi förstår inte varför det oönskade beteendet uppstod från första början eller vad vi kan göra för att förebygga det i framtiden.

(1) Den förhindrar inlärning. Att skjuta hunden är en permanent lösning på ett (potentiellt) tillfälligt problem. Hade vi försökt stärka hundens bra beteenden istället för att skjuta den, hade vi kanske fått en snäll och trevlig hund som kan bidra med glädje till resten av samhället. När vi sätter en person i fängelse gör vi samma sak. Den har misskött sig och vi hanterar det genom att avlägsna den från alla möjligheter att missköta sig igen. Extremast är det i länder där dödsstraff fortfarande är tillåtet, men livstids fängelse uppfyller samma funktion. Vi signalerar att den här personen är så trasig att det inte finns något hopp om att den ska kunna bete sig på en samhälleligt acceptabelt vis. Det behöver inte heller vara ett livstidsstraff för att samma problem ska uppstå. Även att sätta någon i fängelse för ett ringa brott som droganvändning eller snatteri, handlar mer om bestraffning än vad det handlar om att förändra beteende. Beteenden är en funktion av en persons genetiska uppbyggnad, dess uppväxtmiljö och erfarenheter i en kontext av dens nuvarande omgivning fysiskt, socialt, psykiskt och miljömässigt. Att ändra på kontexten är ett utmärkt sätt att ändra på beteende*, men inte om kontextförändringen är tillfällig. Som att sätta någon i fängelse. Då avtjänar personen sin tid i fängelset, och återvänder sen mer eller mindre som samma person till samma kontext. Varför skulle det förändra beteendet? Är önskan att personen ska förändra sitt beteende, så behöver antingen kontexten ändras permanent, eller personen hjälpas i den kontext den befinner sig i.

(2) Den andra nackdelen med att skjuta hunden är att vi själva inte lär oss varför hunden betedde sig som den gjorde från första början. Det innebär att vi missar möjligheten att förbättra livet för oss själva, andra och framtida generationer i utbyte mot att straffa någon här och nu. Kortsiktigt tänkande. Stannade vi istället upp och funderade över vad det var som ledde individen att hamna i en situation där den behövde ta beslutet från första början, kan vi förebygga att någon hamnar där igen. Det här beskrivs av organisationspsykologen Chris Argyris som “single-loop” och “double-loop”-inlärning. Vid single-loop-inlärning ser vi bara själva ögonblicket där någonting gick snett och försöker undvika att vi själva eller någon annan hamnar där igen. Använder vi istället double-loop-inlärning så behöver vi gå ett steg till och fundera över vad det var som gjorde att vi, eller någon annan, hamnade i den situationen från första början. Vilka strukturer, rutiner, tankeprocesser och bakgrundsfaktorer som gjorde att det blev möjligt för saker att gå fel. Garry Kasparov, en av tidernas bästa schackspelare, använde sig av den här typen av tänkande för att nå till den nivå han gjorde inom schackvärlden. Istället för att uppmärksamma att det var dumt att han flyttade ett torn till en position som i slutändan gav motståndaren en fördel (single-loop-inlärning), så funderade han över vad det var som gjorde att han placerade tornet där från första början (double-loop-inlärning). Genom att gå igenom vad det var som ledde fram till positionen, lärde han sig inte bara att tornet inte ska stå där, utan fick syn på övergripande tankefel han gjorde. Han eliminerade dem och blev bäst i världen.

Att “skjuta hunden” är en extremform av bestraffning, till del överlappande med det jag tidigare skrivit om bestraffningars svårigheter med att påverka beteende, men där det inlägget handlar om varför bestraffningar inte fungerar, har det här inlägget handlat om vad som går förlorat i användningen av dåliga metoder för beteendepåverkan.

Jag vill avsluta genom att återvända till och komplettera rubriken: Skjuter vi hunden slutar den skälla, men då har vi inte heller en hund. Tråkigt för oss, fruktansvärt för hunden.**

*Ungefär 20 % av de amerikanska soldaterna i Vietnam använde sig av heroin, men när de återvände hem till USA så slutade 90 % av alla tvärt med användningen, för att aldrig falla tillbaka in i det. Magiska siffror i jämförelse med personer som återvänder till sin kontext. Hos personer som åker till avvänjningskliniker och sedan återvänder hem är det ungefär 90 % som återfaller i heroinmissbruk. Skillnaden är att soldaterna försvinner från kontexten där de missbrukade, och de som åker till avvänjningskliniken återvänder till kontexten där de missbrukade. Samma effekt kan ses när folk lever hälsosammare (eller ohälsosammare) på semestern, för att sedan återfalla i vardagens beteendemönster efter hemkomsten.

**Än mer så för att vi är hunden. I något sammanhang kommer någon att tycka att det är du som är besvärlig. Vad skulle du föredra, att bli skjuten eller få möjligheten att ändra ditt beteende?