Vann du OS-silver? Jag beklagar!

Aerial Ocean Shot

Om du fick välja, i vilken ordning skulle du ranka medaljerna guld, silver och brons efter hur gärna du skulle vinna dem i en tävling?

Inte en så svår fråga för de flesta, där den naturliga rankingen blir efter valör; guld först, sen silver och sist brons. Guldet är trots allt värt mest, både rent monetärt men också för att det innebär att du vann. Silver är värt näst mest monetärt, och tvåa är ju bättre än trea. Brons är inte dumt, men det är inte lika bra som de två andra.

Problemet med det valet är att du precis har dömt dig själv till ett kortare och olyckligare liv.

Det vi människor missar, både när det kommer till den här frågan och livet i stort, är att det aldrig är absoluta värden som påverkar oss mest. Det finns två olika jämförelser vi gör som har mer makt över våra reaktioner än den faktiska händelsen. Det är dels hur utgången relaterar till vår förväntade utkomst, och dels vad andra omkring oss har, får eller vinner.

Att våra förväntningar spelar roll för upplevelsen är det många som är med om när de ser en film. Går man in med låga förväntningar blir de lättare överträffade än om filmen har blivit upphypad som årets mästerverk av den coolaste regissören du känner till. Upplevelsen av att förväntningarna överträffas är långt mycket härligare än när förväntningarna inte uppfylls. Det finns till och med de som aktivt försöker sätta sina förväntningar lågt, för att på det sättet alltid bli positivt överraskade.

Att vi jämför vad vi själva får med vad andra omkring oss får, går emot klassisk ekonomisk teori om hur människor borde fungera. Vi borde alltid ranka en möjlighet att få mer pengar, som attraktivare än att få mindre pengar. Testar vi det här i forskning ser vi dock att det inte stämmer. Blir folk tillfrågade om de hellre hade tjänat 30 000 i månaden medan grannarna tjänar 20 000, eller hellre hade fått 50 000 i månaden medan grannarna tjänar 100 000, blir det ungefär 50/50 vad folk väljer. Vi jämför oss med andra runt oss.

Från ett evolutionspsykologiskt perspektiv är det här inte konstigt: Genom att på något sätt utmärka oss positivt från våra stamkompisar av samma kön, visade vi stamkompisarna av det andra könet att vi var en genetiskt intressantare partner än de där andra odågorna, och fick därmed föröka oss i högre grad. Om vi då hade lyckats samla ihop 4 eller 40 äpplen spelade mindre roll än att det var fler äpplen än vad våra konkurrenter hade lyckats hitta.

Problemet som uppstår när vi hamnar på en silverplats istället för en guldplats, är att vi jämför oss med just guldplatsvinnaren. Vi var SÅ nära. Så nära att vara bäst. Men vi misslyckades. Bronsvinnaren ser också uppåt, men där befinner sig guldmedaljen två steg bort, medan bara ett steg bort är avgrundsdjupet av andra deltagare som inte vann någonting alls. Vi hade kunnat vara där. Men istället har vi en bronsmedalj! Lycka!

Det här syns också i forskningen på hur de olika medaljvinnarna mår efter att det är över: På en skala från 1 (plågade) till 10 (extatiska) rankades medaljvinnarna av bedömare, som inte fick veta vilken plats de hade kommit på. Bronsmedaljörerna fick 7.1 i snitt, ganska lyckliga, medan silvermedaljörerna såg mer plågade ut än vad de såg lyckliga ut. De hamnade på 4.8. Den skillnaden håller i sig både genom medaljceremonin och vidare ut i resten av livet. Genom att komma på andraplats istället för tredjeplats blir du olyckligare. Dessutom visar forskningen att det till och med påverkar livslängden. Att få silver istället för guld eller brons förkortar livet med två till fyra år.

Det verkar alltså vara dags för oss att sluta sätta silverkant på tillvaron, och istället börja omge ge oss med kanter av brons!

Läser du det här kan du aldrig få det ogjort.

Red Withering Rose at Daytime

Jag upptäckte ett sinnesvirus i veckan. Vill du slippa det rekommenderar jag att sluta läsa här. Tanken är att det ska få dig mer närvarande i nuet, men det verkar oftare väcka ångest än ro. Valet är ditt.

Kort bakgrund först: på samma sätt som gener förs vidare mellan generationer, menar Richard Dawkins att vi för över kultur mellan våra sinnen. Någonting han kallar för “memer”*. Små bitar av vår totala kultur, som har olika förmåga att sprida sig, där de bäst anpassade är de som överlever och fortsätter “fortplanta” sig. På precis samma sätt som att de mest välanpassade generna överlever till nästa generation.

Den tanke, idé – eller meme om vi så vill – som visade sig vara effektivt destruktiv i sin spridning dök upp i en kurs i meditationsappen Waking up with Sam Harris.

I korthet går den ut på att påminna sig om att det finns en sista gång för allting. En sista gång du åkte skidor. En sista gång du var i Berlin. En sista gång du såg en vän. Att det finns en sista gång kommer sig naturligtvis av att livet har ett slut, och eftersom det tar slut kommer någon gång att vara den sista som någonting görs. Det sista andetaget innan döden är lätt att förstå. Det som väcker starkare känslor är insikten om de sista ögonblicken som kommer tidigare i livet. Eller snarare insikten att vi nästan aldrig vet när sista gången är. Så det kan vara precis nu.

Starkast känslor verkar det här väcka hos småbarnsföräldrar med tankar som att någon gång sätter man ner sitt barn på golvet, för att aldrig plocka upp det igen. Eller sista gången barnet sa “sol” istället för “stol”.

Efter att ha berättat om det här för vänner i min omgivning har jag fått lite olika reaktioner. En person kom fram till mig efter några timmar och sa “Ta bort det här ur mitt huvud!”. En annan utbrast “Ja! Den insikten hade jag när jag 15 år gammal, och har haft ångest över sedan dess!”.

Den tyska poeten Rainer Maria Rilke gjorde samma insikt om sakers förgänglighet när han var ute på en promenad med Sigmund Freud**. Rilke beklagade sig över att han inte kunde njuta av blommornas skönhet, för han visste att de snart skulle vissna och dö. Freud svarade då att det är precis det som gör de så vackra. Utan förgänglighet existerar ingen skönhet. Det är vetskapen om att livet är ändligt som ger oss förmågan att stanna upp och beundra det.

Den tanken speglas också i den svenska filosofen Martin Hägglunds tankar kring evigheten som en evig plåga. När tiden dras ut i det oändliga förlorar allt sin mening, eftersom allt då kan upplevas, och ändå finns det oändligt mycket tid kvar. Oändligheten av tomhet och leda kommer alltid att vara oändligt större än den tid som går att fylla med att läsa, lära sig, göra, beundra och älska.

“The problem with eternity is not that it doesn’t exist […] but that it is undesirable and incoherent; it kills meaning and collapses value.”

Martin Hägglund

Kommer vi tillbaka till insikten vi inledde med – att allting sker någon gång för sista gången – och undersöker det närmare, så märker vi snart att ångesten kommer från

Att livet eller händelserna vi är med om inte ska ha ett sista tillfälle, är alltså ett önskemål som i slutändan vi alla skulle ångra att anden i lampan gick med på.

Kollar vi närmare på meningen “allt sker någon gång för sista gången” och funderar över vad det innebär, så kommer vi också snart till en annan insikt som ett eko av den gamla grekiska filosofen Heraclitus bevingade ord om att “Ingen man stiger i samma flod två gånger”. Både floden och mannen som stiger ner i den har förändrats sedan förra tillfället, vilket är sant både om det skiljer sjuttio år eller sjuttio millisekunder mellan tillfällena.

Att någonting kommer att ske för sista gången, är därför sant i varje ögonblick. Det är inte att vi kommer att se en person för sista gången, utan varje gång vi ser personen är det sista gången vi ser den personen på just det sättet.

Ångesten som uppstår med insikten om att det finns en sista gång för allt, uppstår från vårt sinnes generaliserande. Händelser som liknar varandra sätts ihop till mönster som vi tar som en sanning om världen. När sanningen egentligen är att varje ögonblick är unikt i universums historia.

*Memer känner de flesta nuförtiden till som roliga bilder på internet som sprids viralt. Det är en korrekt – men väldigt begränsad – applikation av Dawkins begrepp. Vilket han själv är road av, men myntades alltså ursprungligen i hans bok “The selfish gene”.

**Med på samma promenad var även Lou Andreas-Salomé, en oerhört framgångsrik författare vid sekelskiftet som på det stora hela fallit i glömska, men borde lyftas fram som en feministisk föregångare och förebild. Hon var en av de första kvinnliga psykoanalytikerna, tog sig in på en universitetsutbildning nästan innan det var tillåtet för kvinnor, och försökte i det längsta undvika att bli tillsammans med någon av alla de män som ville vinna hennes gunst. Däribland Friedrich Nietzsche, som sägs ha modellerat sin bild av vad en übermensch är, utifrån hur hon var.

Stress är inte lika viktigt som återhämtning, men vad innebär det?

Woman Sitting on Brown Wooden Chair Beside Coconut

Allt fler drabbas av stressrelaterade problem: sömnsvårigheter, koncentrationsproblem, trötthet, avsaknad av lust och brist på glädje. Det finns en rad olika bidragande faktorer, från osäkrare arbetsförhållanden via mobiltelefoner till social rädsla och ett ideal om att vara framgångsrik på alla livets områden. Det som inte är lika välkänt är att stressrelaterad problematik egentligen inte har med stressen att göra. Den mänskliga kroppen är byggd för att hantera stress. Problemen uppstår när stressen finns, men återhämtningen saknas.

För många är semestern drömmen om återhämtning, vila, lugn och ro. Ändå är det många som återvänder till jobbet från semestern och känner sig inte det minsta utvilade, utan om någonting att det närmast är återhämtande att komma tillbaka till arbetet. Att fokusera på semestern räcker dessutom inte för att hålla stressrelaterade problem borta, utan det behöver finnas kontinuerliga pauser i vardagen. Samtidigt finns det pauser, och så finns det pauser. En del är återhämtande, andra ger absolut ingenting annat än tid att hämta en kopp kaffe och återvända till arbetet.

Så vad gör någonting återhämtande? Vad behövs under en paus, på helgen eller på semestern?

Forskningen visar att det finns fyra faktorer som spelar roll: 1) Avslappning. 2) Kontroll. 3) Fördjupning och 4) Mental frånkoppling.

Avslappning innebär någonting som kräver en låg grad av medveten ansträngning. Det kan vara en promenad, ett bad, att läsa en bok eller kolla på TV. Huvudsaken är att det för dig känns som avkoppling från ansträngning.

Kontroll handlar om att själv bestämma över sin tid. Det är inte någon annan som bestämmer var du ska vara eller vad du ska göra, utan det finns en känsla av att det är du som är i kontroll över vad som händer dig. Det är ett element som för många fallerar när barn kommer in i bilden, men är viktigare då än någonsin. Oavsett hur styrd du känner dig av omständigheterna, behöver det finnas tid där du känner att du får göra vad du vill.

Fördjupning handlar om att hamna i ett tillstånd av “flow”. Någonting som är utmanande och absorberande. Som tillfredsställer ett behov av aktivitet, utveckling och en känsla av att åstadkomma någonting. Det får gärna vara fysiskt i stil med skidåkning, klättring, skulpterande eller heminredning, men kan också vara att mästra ett datorspel, skriva eller läsa en bok.

Mental frånkoppling innebär att kunna släppa tankarna på jobbet och arbetsuppgifterna. Vilket för många är svårt, och kan leda till stressproblem när tankar på jobbet cirklar runt i huvudet trots att det är dags att sova. En nyckel för att kunna koppla bort arbetet, är att se till att få ett tydligt avslut på varje arbetsdag.* Viktigt är också att inte kolla mailen eller få jobbuppdateringar via mobilen på den lediga tiden, någonting som på många håll i Frankrike och Tyskland numera är förbjudet.

Ett enkelt tips för att fylla i alla boxar för återhämtning, är att umgås med vänner, ta en promenad och fördjupa er i ett samtal med varandra. Det är precis den typen av aktiviteter som lätt faller bort när det känns som att livet blir för upptaget. När jobbet tar över. Samtidigt är det precis då det behövs som mest. Se till att försvara din tid, och fyll den med återhämtning.

*Det för att utnyttja Zeigarnikeffekten. I korthet säger den att någonting som inte är avslutat hänger starkare kvar i vår hjärna. Det kan användas för att bättre komma ihåg inför ett prov (med bieffekten att allt glöms bort så fort provet är skrivet), eller som skribent för hålla kvar berättelsen i huvudet så att det är lättare att börja nästa dag. Vill vi istället få ut någonting ur huvudet, som jobbet, är det bra att avsluta arbetsdagen med att skriva en kort sammanfattning av vad som har gjorts under dagen, och en plan för vad som ska göras nästa dag.

Det ultimata mötet: Del 1 – det som behöver hända innan

Group of People Watching on Laptop

Möten är en del av livet på en arbetsplats, och en av de delar av jobbet som många tycker är den absolut värsta delen av en dag.*

Det kanske inte är så konstigt heller. Det är lätt att hamna på ett möte där en eller ett par personer dominerar diskussionen, det diskuteras saker som inte är relevanta för dig eller småfrågor tar upp all den tid som hade kunnat användas till något viktigt.

Samtidigt så kan möten vara oerhört viktiga, för att förankra beslut, inspirera, få input på frågor där andras expertis behövs eller lösa ett problem.

Så vad skiljer ett bra möte från ett dåligt möte?

Forskarna Mroz, Allen, Verhoeven och Shuffler har gått igenom över 200 studier på möten och sammanställt hur vi kan få till det ultimata mötet. Det tänkte jag gå igenom i tre inlägg. Del 1 om vad som behöver göras innan mötet, del 2 om vad som behöver ske under mötet, och del 3 om vad som behöver hända efter mötet.

Det första (och viktigaste) steget är att inte ha möten i onödan. Är det en fråga som kan avhandlas via email, ett telefonsamtal eller genom att gå upp till en kollega och fråga om någonting, så behövs inte ett möte. Möten tar tid, kraft och energi. Ha de inte för att ha dem.

Sätt tydliga mål och en agenda för mötet. Vet du inte vad mötet syftar till att uppnå, kommer ingen annan förstå det heller. Agendan behöver vara utskickad i förväg så att mötesdeltagarna vet varför just de ska vara på mötet, och vad som kommer att diskuteras. Det behöver också vara tydligt i kulturen på företaget att alla ska ha läst igenom agendan och vara förberedda när de kommer till ett möte.

Schemalägg möten att vara så långa som de behöver vara. Möten fyller ut den tid som finns avsatt för dem, oavsett om det är så lång tid som behövs eller inte. Schemaläggningsprogram har ofta en förinställd tidslängd den utgår från (normalt 30 minuter eller en timme), låt inte den bli din automatiska möteslängd som möteskallare, utan fundera igenom hur lång tid som faktiskt behövs för att behandla den fråga eller de frågor mötet ska handla om.

Inkludera bara de som behöver vara där. Det finns inget värre än att sitta på ett möte och känna att det inte finns något syfte med att man är där. Det är lättare att alla får komma till tals och diskussioner flyter på bättre med färre personer. Är det andra personer du tycker behöver informationen som kommer att komma fram på mötet, skicka ut den via mail eller på annat sätt efteråt. Är du orolig att folk kommer känna sig förbisedda eller exkluderade om de inte är inbjudna till mötet, bjud direkt in de som du tycker behöva vara där, och låt resten få veta att mötet kommer att ske och att de är välkomna om de vill. Du kommer snart märka att de allra flesta gärna undviker möten de inte behöver vara på.

Matcha tekniken med mötets behov. Behöver inga bilder/grafer/tabeller diskuteras, behöver du inte ha en powerpoint. Det tar tid för dig att sätta ihop en, och det tar tid från mötet att dra presentationen. Se till att tekniken som ska användas är testad och fungerar. Är det någon som ska vara med på distans, gör det med ordentlig bildkvalitet och bra ljud.

Nu är du redo för att komma igång med ditt möte. Så vad behöver hända då? Läs del 2 om hur själva mötet ska gå till.

*Om du inte är den som håller i mötet det vill säga, då det finns forskning som visar att den som leder ett möte oftast är nöjd med utgången, men att det inte finns någon korrelation mellan det och de andra deltagarnas upplevelse.

Kulturkonsumtion september

En samling av en del av det jag läst, sett och lyssnat på under september.

Betygen är godtyckliga och beror på saker som mitt humör, om jag ätit på senaste, sovit ordentligt, längden på mitt hår, vad det senaste jag läste var och förmodligen en lång rad andra saker utom min kontroll. På ett ungefär betyder betygen ändå:
A = Jag kommer att entusiastiskt prata om det med en rad personer.
B = Det var värt att läsa/se/lyssna på.
C = Okej, men inte minnesvärt.
D = Det här var dåligt, önskar att jag gjort något annat.
E = Jag skäms över att jag avslutade det här. 
F = Jag är en sämre människa efter det här än vad jag var innan.

Läst

Deliberate practise for psychotherapists – Tony Rousmaniere (A)
Övertygande och motiverande för att bli bättre på vad som helst.

Atavist Magazine – The master forger (B)
Underhållande berättelse om en konstförfalskare och konstindustrin som gör det möjligt (eller till och med implicit främjar förfalskare).

Palace walk – Naguib Mahfouz (A)
En familj i Kairo med en man som är den varmaste av vänner och strängaste av fäder. Poetiskt, vackert, psykologiskt tänkvärt och fångande.

Dumhetsparadoxen – Mats Alvesson, André Spicer (C)
Organisationer är ofta inte optimerade för att låta människors kunskap, kompetens och kreativitet få blomma ut. Anekdotiskt intressant, men saknar stöd för det författarna faktiskt påstår.

Watermark: an essay on Venice – Joseph Brodsky (B)
Kärleksförklaring till skönhet och en stad Brodsky alltid återvände till under vintern.

Underkastelse – Michel Houllebecq (B-)
Frankrike i nära framtid när politiskt polariserande krafter dominerar samhället. En livsled professors liv skakas upp när utbildningsväsendet blir muslimskt.

Ålevangeliet – Patrik Svensson (A)
Ålar är sjukt fascinerande varelser och Patrik gör ett utmärkt jobb med att blanda sin egen familjeberättelse, ålens historia och nutid.

Sett

Veronica Mars, säsong 4 (B)
En värdig uppföljning på en klassisk serie. Fascinerande att alla nyckelskådespelare är tillbaka.

And then we danced (B-)
En manlig kärlekshistoria i ett konservativt land.

Fisherman’s friends (C)
Fiskare som sjunger gamla melodier blir upptäcka och charmar nationen. Svårt att inte gilla.

Men in black: International (C)
Trevlig action, men inte mer än så.

Late night (C)
När en talkshowvärd visar sig vara ur kontakt med världen blir hon räddad av en kvinna som tar plats i hennes manusteam.

The hustle (C)
Dumt och löjligt om två helt olika kvinnor som båda är bedragare, men i slutändan själva blir bedragna. Perfekt för en hjärndöd flygresa.

Hört

Tim Ferriss show. David Allen – The art of getting things done (C)
Struktur handlar inte om att skapa listor för att skapa listor, utan ska vara ett verktyg för att få det gjort som man vill få gjort. Det behöver finnas ett högre syfte som känns motiverat för en.

Freakonomics radio. The economics of sports gambling (C)
Det uppskattas finnas närmare 300 miljarder dollar i svarta pengar i vadslagning i USA, och marknaden legaliseras nu. Det kan förutom att dra in mycket skattepengar (vilket är anledningen till att stater vill legalisera) påverka hela sportsindustrin.

Behavioral Grooves. Christian Hunt – Mitigating human risk (B)
Den största faktorn för problem på arbetsplatser är inte avsiktlig eller uppstår på grund av dåliga datorer, utan handlar om mänskligt beteende.

Radiolab. What’s left when you’re right? (B)
Fin samling disparata berättelser. Prisoner’s dilemma testades i praktiken i slutet av en gameshow och en man hittade den perfekta taktiken. Han sa helt öppet att han kommer välja att stjäla, men sedan dela pengarna med sin motståndare. Det argumenteras fram och tillbaka en timme innan de väljer bollar, och han visar sig ha ljugit och väljer att dela där och då. På det sättet garanterade han i princip att det skulle bli delat mellan de två.

Behavioral Grooves. Annie Duke: revisiting the Matrix (B)
Det är jobbigt att känna till sanningen och kan ibland leda till att folk mår sämre, vilket gör att vi gärna blundar för fakta vi egentligen känner till. Det är dock kortsiktigt tänkande, för att skapa en samhällelig förbättring behöver vi kunna erkänna för andra och oss själva saker vi är obekväma med.

Kevin Rose show. Nir Eyal: Indistractable, how to control your attention (A)
Vi behöver kontrollera vad som tar vår tid, annars styrs vår tid av andra. Utan att veta vad vi vill ägna tiden åt, kan vi inte säga att vi blir distraherade eller prokrastinerar. Distraktioner handlar alltid om triggers, externa till viss del, men främst interna. Grundtesen är att kroppen alltid eftersträvar homeostas, fysiskt och psykiskt. Vi behöver lära oss förstå vad det är som distraherar genom att lära känna våra inre sensationer. Steg två är sedan att se till att det finns tid för att ägna oss åt det vi vill (traction) istället för det vi inte vill (distraction). Steg 3 är att ta bort externa triggers och steg 4 är att använda oss av precommitments för att hålla oss till det vi vill göra. Det kan vara ekonomiskt, socialt eller känslomässigt.

Where should we begin? – Med och av Esther Perel (A-)
Mänskligt och öppet om svårigheter i relationer. Fascinerande att få ta del av en terapeuts arbete, men ofta verkar klienterna ha gått igenom stora mängder terapi tidigare. I princip alltid kan svårigheterna sammanfattas som dålig kommunikation. Hade varit intressant med uppföljning hur det gick för paren sen.

Freakonomics radio. How to make meetings less terrible (B)
Ett möte behöver ett tydligt syfte och en avgränsad tid. Anledningen till att många möten idag är en timme är främst på grund av schemaläggningsprogram och har inget med behov att göra. Det som kan avhandlas via mail ska avhandlas via mail. Få folk att prata två och två kan leda till mer interaktion och delaktighet. Mötesledaren oproportionerligt ofta nöjd med möten. Att inleda med att säga någonting bra och dåligt från veckan kan verka tillåtande för olika perspektiv under det fortsatta mötet. Bra att avsluta med en uppsamling istället för att tiden bara plötsligt tar slut.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge

Person in Black Sweater Hold a Grey Road Bike

Vad tycker du om att stå i köer? Hur mycket irriterar du dig på vännen som alltid är sen? Hur reagerar du om en hemsida tar några sekunder på sig att ladda? När datorn startar långsammare än vanligt?

Att vänta kan verkligen vara för jävligt. När det känns som att livet rinner iväg, vi hade kunnat göra någonting viktigare med den tiden eller när vi blir lämnade ensamma att vänta vid ett bord på restaurangen för att vännen alltid är en kvart sen och servitören börjar se på oss med irritation eller medlidande.

Nu för tiden finns en enkel lösning i allas fickor: plocka upp telefonen och kolla valfria sociala medier eller nyhetskällor. Skicka iväg det där mailet du gått och tänkt på hela dagen. Men vad är det som gör att det är så svårt att hantera det där fåtalet minuter av väntan som det ändå är när vi står i kön på ICA? Det är ett problem inte bara för dig som väntar i kön, utan även för butiksinnehavaren som får irriterade kunder, hemsideägaren som tappar besökare och vänskapen som blir mindre viktig. Så finns det någonting vi kan göra åt det?

Det är en fråga som har fått olika svar i olika sammanhang. När datorer först kom så dök det på skärmen då och då upp en punkt medan ett program höll på att laddas. När datorerna sedan förbättrades försvann den punkten och datorn gjorde ingenting annat medan den laddade programmet. Resultatet blev en ökad ilska och irritation över långsamma datorer. Trots att datorn i praktiken gick snabbare. Det tog inte lång tid för designers att anpassa sig till det här och skapa ikoner som rörde på sig för att visa att någonting fortfarande hände, från en snurrande ikon till klockvisare som rör sig. Sedan dess har ytterligare iterationer av förbättringar skett.

Det upptäcktes till exempel att en mätare som visar hur många procent klart någonting är möjliggjorde för användaren att kunna ta den tiden till att hämta en kopp kaffe, ta en promenad eller spela ett parti schack medan programmet långsamt tuggade vidare. Ett problem där var att mängd färdigställd inte per automatik innebär att det kommer fortsätta gå lika snabbt resten av tiden, då datorn kan råka på alla möjliga problem under tiden. Det löstes genom att skapa procentmätare som inte visade den sanna procenten, utan var programmerade att gå snabbare till en början för att sen sakta ner, och till sist avsluta med att gå igenom de sista procenten i ett snabbt svep.

Den senaste innovationen uppstod när resehemsidor hade problemet att de behövde söka i realtid efter användarens förfrågan, och där skicka sina egna sökförfrågningar till en lång rad andra hemsidor. Det går inte att klara av på de millisekunder en googlesökning gör, och i en tid när användaren är van vid att allting kommer direkt riskerar en väntan, även om den är på några sekunder, att tappa användare. Att tappa användare innebär att förlora pengar. Lösningen på dilemmat blev att laddningen inte bara visar procent, utan skriver vad den håller på med. Istället för att användaren får vänta av oklar anledning, finns hela tiden en transparens om vad det är som sker. Vilket får det att kännas bättre.

Den här lösningen använde sig staden Detroit av när de tröttnade på att invånarna klagade på alla nedgångna hus som de tyckte aldrig verkade rivas. Genom att skapa en karta över staden med alla rivningsobjekt utmärkta, tillsammans med status på hur de låg till i rivningsprocessen, skapades en förståelse bland grannar och andra invånare som drastiskt minskade antalet klagomål.

En annan metod användes av Houstons flygplats när passagerarna klagade och klagade och klagade på att de fick vänta för länge på baggaget när det skulle plockas upp från karusellerna. De hade kunnat testa allt från att anställa fler personer som kunde hantera baggaget till att optimera körsträckan och snabba på bandens hastighet. Det hade lett till små förbättringar, en effektivare process som sparat in några sekunder, men också kostat en hel del både ekonomiskt och i slit på personalen. Som tur var analyserades klagomålen närmare och det upptäcktes ett mönster. Det fanns inget samband mellan hur lång tid det tog för baggaget att komma från planet till karusellen, utan det hade att göra med hur lång tid personerna fick stå vid karusellen och vänta. Lösningen blev då inte att försöka snabba på processen för dyra pengar, utan istället flyttades ankomstgaterna längre bort från baggagekarusellerna. Då spenderades en större del av tiden gåendes till upplockningen än vad den gjordes ståendes stilla väntandes på baggaget. Klagomålen försvann.

Ett liknande klagomål uppstod i New York när byggnader först blev så höga att hissar behövde installeras. De boende i hus med hissar klagade på väntetiden. Att installera en till hiss i ett redan byggt hus vore orealistiskt, och hissarna kunde inte gärna gå snabbare än de redan gjorde. Tyvärr fanns på den här tiden heller inga smartphones, så väntan kunde inte hanteras genom att skratta åt Adrians senaste roliga Instagraminlägg, utan väntan var just en väntan. Även här insåg en smart designer att problemet var själva sysslolösheten, och lyckades råda bot på det genom att installera speglar vid hissarna. Genom att ha någonting att kolla på, nämligen sig själv, försvann klagomålen.

Att vänta är inte jobbigt på grund av tiden det tar, utan det är upplevelsen av maktlöshet som leder till frustration. Maktlösheten av att inte veta vad som pågår. Inte kunna påverka skeendet. Vet vi anledningen till varför vi väntar är det oftast lättare att hantera, vilket också förklarar varför det blir färre ilskeutbrott i kön på ICA än vad det är tangentbord och möss som får lida för långsamma datorer och hemsidor.*

Tycker du det är jobbigt att vänta eller har kunder som klagar på att någonting tar lång tid. Ta ett steg tillbaka och fundera på vad det är som faktiskt händer. Är väntan i sig så besvärlig? Går det att hitta någonting att göra under tiden? Träna din mindfulness i kön. Passa på att spela det där mobilspelet du annars inte har tid för. Kolla på en rolig video. Du är snart framme ändå. Lika bra att använda tiden till någonting.

*Det uppstår ett ytterligare element av komplexitet när det är en person vi väntar på. Jag kommer inte gå närmare in på det den här gången utan vill bara skicka med tipset att hålla den som väntar uppdaterad om varför du är sen, vad du håller på med och när du förväntas vara på plats.

Flygskam i det brinnande huset

Low Angle Photography of Airplane

På marken eller i luften?

It’s time to start acting as if our house is on fire. Because it is.

Greta Thunberg

Flygskam har uppmärksammats i tidningar och media runt världen som ett svenskt sätt att motverka flygande. Det går i korthet ut på att de som flyger och postar om det på sina sociala medier, främst Instagram, uppmärksammas av kommentarer att det inte är coolt, beundransvärt eller ett beteende att uppmuntra. Kommentarerna består ofta av siffror på hur stort utsläpp den resan som postas om har gett i form av koldioxidekvivalenter, och hur stor del av en persons miljöbudget som användes upp genom den resan. Rörelsen har till och med lett till ett dedikerat Instagramkonto med över 50.000 följare som uppmärksammar influencers och deras totala utsläpp genom att dagligen posta om deras miljöpåverkan genom flygande.

Är det här en bra idé? Är att försöka inducera skam rätt sätt att förändra någons beteende?

Utifrån modellen om beteende som styr av förstärkning eller försvagning kan vi hitta den här typen av försök till skämmande i den nedre vänstra kvadranten i figur 1: positiv bestraffning. Ett beteende (att flyga) ger en negativ konsekvens (kommentarer som påpekar att du förstör världen) vilket, om kommentarerna upplevs som tillräckligt jobbiga, borde kunna leda till den avsedda konsekvensen att flygandet minskar. Jag har argumenterat tidigare för att bestraffning är en ineffektiv form av beteendepåverkan, och börjar vi bryta ned vad som händer i den här situationen ser vi samma risker här.

Figur 1

Det som bestraffas är egentligen inte beteendet att flyga, utan beteendet att posta på sociala medier om att flyga. Flygandet i sig leder till många positiva upplevelser. Äventyr. Vänskap. Nya erfarenheter. Paus från vardagen. Exotisk mat. Ett annat språk. Har den inducerade skammen en effekt är det alltså knappast främst att få folk att flyga mindre, utan att få folk att posta mindre om flygande på sociala medier. Det är en effekt jag själv märkt av. Mitt flygande har inte minskat, men jag kommer inte posta på Instagram om att jag är utomlands.

Det gäller dock om flygskammandet hade riktat sig mot genomsnittliga individer. Det Instagramkonto jag nämnde tidigare tar inte upp genomsnittspersonen, utan riktar sig särskilt mot influencers. Personer vars jobb det är att posta var de är och vad de gör, för att genom det attrahera fler personer till sina kanaler. Så att de sedan kan tjäna pengar genom samarbeten med varumärken eller genom reklamintäkter på sina kanaler. Det är svårt för en person som postar flera gånger om dagen med uppdateringar om vad den gör och var den är, att plötsligt sluta posta en vecka för att den då befinner sig på en solstol på Azorerna. Där är postandet så intimt sammankopplat med beteendet att om postandet blir bestraffat så blir också motivationen för det underliggande beteendet det.

Det finns dessutom en positiv effekt av att postandet försvinner, även om beteendet att flyga skulle kvarstå: det kan inte påverka andra. Anledningen till att varumärken vill jobba med influencers (och varför de har den titeln) är att deras beteende antas påverka andras. Försvinner då en stor del av postandet om flygande så borde färre personer bli påverkade att flyga.

Det går faktiskt också att se en nedgång i det svenska flygandet under första kvartalet 2019. Sen är det ingenting som visar på ett orsak-verkan samband till just flygskammen och vi ska inte göra misstaget att kalla en korrelation för en kausalitet, men det är uppmuntrande oavsett.

Summa summarum får slutsatsen vara att skam överlag är ett otrevligt och ineffektivt sätt att förändra beteende, men att det riktat mot influencers kan ha lovvärda effekter. Ett undantag där bestraffning kan vara välfungerande för beteendeförändring. Sen hoppas jag att det inte bara bestraffas att flyga, utan även strösslas lovord och uppmuntran över influencers när de väljer att stanna på marken och semestra lokalt. Så skapas en hållbar beteendeförändring.