Fängelse, aga och utskällningar. Hur påverkas beteende av bestraffningar?


“Pain and pleasure govern us in all we do, in all we say, in all we think.”

Jeremy Bentham, engelsk filosof, jurist och upphovsman till den moderna utilitaristiska filosofin*

En behavioristisk psykolog skulle hålla med. Belöningar och bestraffningar är grunden i inlärningsteori och ger via betingning upphov till komplexa beteenden som att gå till ett jobb vi hatar för att i framtiden kunna ligga på stranden i Thailand, en brandman som ger sig in i en övertänd byggnad för att rädda ett liv eller en deltagare i Gift vid första ögonkastet som svarar nej på frågan om ett beteende från sin nya fru irriterar honom, trots att det helt uppenbart gör det.

Frågan är egentligen inte om belöningar och bestraffningar påverkar oss, det är enkelt att förstå utifrån ens egna vardagliga upplevelser och har visats upprepade gånger i forskningen. Det intressanta är när vi borde använda oss av vad.

Den frågan har Tali Sharot, biträdande professor i kognitiv neurovetenskap vid University College London gett sig på att besvara i sin nya bok The Influential Mind: What the Brain Reveals About Our Power to Change Others och i en artikel i Harvard Business Review.

Hennes svar går i korthet ut på att belöningar ökar beteenden, medan bestraffningar får folk att sluta göra saker.

Den första delen stämmer väl. Belöningar fungerar för att få folk att göra någonting (även om det även där finns en hel del att tänka på när det gäller vilken typ av belöningar som ges och när i tid de kommer). Den andra delen av påståendet, att bestraffningar får folk att sluta göra saker, är dock tveksammare. Bestraffningar kan onekligen fungera, men hade de verkligen varit effektiva hade vi inte haft några återfallsförbrytare, aga hade varit en bra uppfostringsmetod i skolan och ingen tonåring hade kommit hem efter klockslaget som är sagt mer än en gång.

Felet Tali Sharot gör i sin analys av hur bestraffningar fungerar är att hon likställer en bestraffning med en upptäckt eller anad fara och hur vi reagerar på det. Där lyfter hon korrekt fram att det evolutionärt har varit gynnsamt att först stanna upp när vi anar någonting farligt. Hör vi ett ljud i buskarna är det överlevnadsmässigt smart att stanna upp och lyssna efter för att se om det är en igelkott eller ett lejon. Märker vi att marken kan vara kvicksand, är det smart att inte promenera vidare.** När vi pratar om bestraffning är vi dock inte intresserade av vad konsekvensen blir här och nu, utan vi vill att effekten ska bli att personen beter sig annorlunda nästa gång den står inför samma beslut. DET är bestraffning inte bra på.****

Inom terapi kan jag inte tänka på en enda metod där bestraffning används i syfte att förändra beteende. Ett bra exempel på varför kommer från en väns pappa som tyckte om att leka med tändstickor när han var liten. Farligt för både pojken och huset han bodde i. Så när hans mamma uppmärksammade det gav hon den lilla pojken följaktligen en rejäl utskällning och bestraffning. Pojken grät och mamman kände sig nöjd att han lärt sig sin läxa. Vilket han hade, bara inte läxan hon trodde att det var. Istället för att leka med tändstickor där hans mamma kunde se honom, gömde han sig under ett täcke i garderoben och lekte vidare. Resultatet av bestraffningen blev alltså inte att beteendet i sig upphörde, utan att det som ledde till bestraffningen (att mamman såg det) upphörde.

Det är oerhört svårt att veta med bestraffning precis vad det är som bestraffas. Oftast fungerar det väl så länge den bestraffande partnern är närvarande eller på annat sätt kan uppmärksamma det felaktiga beteendet, men så fort bestraffaren är ur bilden har beteendet en tendens att återvända.

Anledningen till det är att beteendet kom först, och bestraffningen kom sedan. Att beteendet överhuvudtaget uppstod från första början indikerar att det finns någonting med det som är belönande. Det är någonting som ger njutning. Bestraffningen tar inte bort den ursprungliga njutningen vi förknippat med beteendet, utan signalerar att beteendet i en viss kontext leder till negativa konsekvenser. Så vi undviker den kontexten. Att tända tändstickor där mamma ser det. Att ha en utomäktenskaplig affär och berätta för vår partner. Att som tonåring dricka alkohol och prata om det med föräldrarna.

Som illustrerat av exemplen ovan riskerar en bestraffning att göra beteendet skadligare/riskablare i det långa loppet. Tändstickorna tänds där det är troligare att de tänder eld på någonting. Problemen som lett till otroheten fortsätter att finnas. Tonåringen dricker och döljer det, vilket gör att kvällen någon blir alkoholförgiftad vågar hen inte ringa och be om hjälp.

Så när ska vi bestraffa och när ska vi belöna? Enligt Tali Sharot ska vi bestraffa när vi vill få stopp på ett beteende, och belöna när vi vill etablera ett nytt. Jag hoppas den här texten har gett en annan tanke: Vi ska aldrig bestraffa i syfte att skapa beteendeförändring. Det är begränsat i sin effektivitet, opålitligt och riskerar att förvärra saker. Vill vi förändra ett beteende handlar det istället om att få personen att förstå hur det nuvarande agerandet är ett problem och vid behov använda belöningar för att stärka det nya beteendet.

*Jeremy Bentham dog 1832, men hans kropp finns bevarad och har deltagit i flera omröstningar på University College London, där han listats som “närvarande, men utan röst”. Tanken var att hans riktiga huvud skulle vara med kroppen, men mummifieringen gjorde det så vanställt att det istället ersattes med en vaxkopia.

** Viktigt att poängtera är att det här gäller när faran är potentiell, och vi ännu inte råkat illa ut. När vi däremot blir utsatta för någonting som är direkt skadande, att bli rivna av en babian eller sätter handen på en het spisplatta, är vår reaktion inte att stanna upp. Då reagerar vår kropp innan informationen ens når vårt medvetande och försöker ta oss bort från det skadliga.***

***Det här handlar om reflexmässiga reaktioner, och är inte ett argument för att säga att offer för misshandel eller våldtäkt gjort någonting konstigt som inte tagit sig bort från situationen eller slagit förövaren. Där handlar det om en långsiktigare reaktion som kan vara överlevnadsmässigt funktionell. Kroppen kommer fortfarande dra ihop sig när den får ett slag i magen, men misshandeln kan bli mildare om vi inte slår tillbaka.

****Även om bestraffning i sig inte har någon vidare effekt, så kan hot om bestraffning leda till laglydigare beteende. Dock är det inte bestraffning av mänskliga instanser som är avskräckande, utan av en Gud. I länder med en tro som fokuserar mer på helvetet än på himlen begås färre brott och folk som tror på en sträng och bestraffande Gud fuskar mindre i anonyma spel. Precis motsatt gäller om tron är på en förlåtande Gud; då fuskar folk mer.

Somna på 120 sekunder

Lär dig somna som en baby

Det finns två olika sätt sömnbrist kan ge sig till uttryck: 1) Svårigheter med att somna. 2) Svårigheter att fortsätta sova – att vakna ofta under natten eller vakna för tidigt på morgonen.

Ofta är det svårigheter med att somna som är tydligast som problem för många – en upplevelse av att ligga vaken i en eller flera timmar utan att falla i sömn. Det i sin tur brukar göra det svårt att stiga upp och känna sig utvilad nästa morgon, vilket i sin tur påverkar humör, prestation och mående under dagen. För att inte tala om alla negativa hälsoeffekter det har på lång sikt, med ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, högre grad av demens, högre dödlighet i cancer, mm.

Det cirkulerar just nu en metod som sägs komma* från den amerikanska flottan, utvecklad under andra världskriget för att se till att varje ögonblick av potentiell sömn kunde utnyttjas för att minimera misstag bland framförallt piloter. Genom att följa metoden lärde sig 96 % av piloterna somna på 120 sekunder eller mindre. I korthet går metoden ut på två saker: 1) Att slappna av i hela kroppen och 2) Att stilla sitt sinne.

Metoden som beskrivs för att slappna av i kroppen överlappar till stor del med den psykologiska behandlingsmetoden tillämpad avslappning, som kan användas för att behandla paniksyndrom. Tillämpad avslappning är utvecklat av den svenska psykologen Lars-Göran Öst** som en kontrollstrategi för att förhindra en panikattack i ett tidigt skede***. Metoden går ut på att lära sig slappna av i hela kroppen och därigenom förhindra ett påslag i det sympatiska nervsystemet. Det första steget är en seriell följd av spänning – avslappning i alla delar av kroppen, som sen övergår till att göra det utan att först spänna och till slut leder till att man genom ett associerat ord eller mening i stil med “Slappna av” ska kunna få kroppen in i ett viloläge inom två sekunder.

Steg två i att somna på 120 sekunder är att stilla sitt sinne. Bara 10 sekunders stillhet ska vid full kroppslig avslappning räcka för att falla i sömn. Någonting som varje aspirerande meditatör kan vittna om att är fruktansvärt svårt om man försöker att passivt inte tänka. Vår hjärna är utvecklad för att lösa problem och ta fram kreativa lösningar. Låter vi den vara i stillhet kommer den hoppa från dagens misslyckade middagsexperiment, till den roliga vandringssemestern i Sarek du har planerad, till gången du var fyra år gammal och höll på att råka mala ner din egen hand i en köttkvarn. Som tur är insåg även amerikanska flottan det och föreslår istället för passiv stillhet ett par aktiva sätt att stilla sitt sinne: att visualisera sig själv liggandes på en soffa i ett mörkt rum, eller genom att upprepa orden “tänk inte…tänkt inte…tänk inte…” som ett mantra.

Utifrån ett psykologiskt perspektiv skulle jag dock aldrig rekommendera någon att tänka ett budskap som innehåller ett “inte”. Den neurala banan för att inte göra någonting är identisk med den för att utföra samma beteende, med den extra lilla loopen för tillägget “inte”. Risken är att det lilla tillägget faller bort när vi är trötta eller kognitivt överbelastade och vi är kvarlämnade med beteendet som vi försökte undvika. Istället för att inte äta godis, äter vi godis. Istället för att inte skrika på vår partner, skriker vi på vår partner. I psykoterapi försöker vi alltid formulera beteenden i en aktiv form, vad vi ska göra och inte vad det är som ska undvikas att göras. Jag skulle alltså rekommendera att undvika “Tänk inte”**** och hellre låta orden “Slappna av” gå på repeat inne i huvudet.

Eftersom jag inte har kunnat hitta ursprunget till påståendena att 96 % inom sex veckor kan lära sig somna på 120 sekunder, är jag skeptisk till sanningshalten i det. Med det sagt tror jag ändå att metoden kan hjälpa många att slappna av och komma till ro när det är dags för att somna. Det har fungerat för åtminstone en person. Är det ett problem du har, så varför inte testa?

* Jag skriver att den “sägs komma” från den amerikanska flottan för att jag inte kan hitta ursprungsstudien som hänvisas till. Det närmaste jag kommit är referenser till en bok som handlar om att som atlet lära sig slappna av för att kunna prestera maximalt i träning och tävling. Sedan artikeln uppmärksammades har priset på boken skjutit i höjden, och ett använt exemplar kostar just nu nästan 200 dollar på Amazon.

** Lars-Göran Öst vann nyligen Stora Psykologpriset för sin livslånga gärning med att ta fram behandlingsmetoder som spritts över världen.

*** Den rådande teorin för hur panikattacker uppstår är en loop där en övermonitorering av vad som händer i kroppen ger en tolkning av normala kroppsliga variationer som att någonting dåligt är på väg att hända, vilket i sin tur sätter igång kroppens kamp/flykt-system som i sin tur ger kroppsliga signaler som tolkas som att någonting dåligt är på väg att hända…tills panikattacken är fullbordad. Genom att ta kontroll över kroppen och tvinga den till avslappning när de första symtomen börjar dyka upp, kan panikattacken avbrytas. Det i sin tur ger personen en känsla av kontroll som gör att den slutar oroa sig för framtida panikattacker och kan återgå till sin pre-paniksyndrom vardag.

**** Begreppet “Tänk inte” riskerar dessutom att leda till ett paradoxtänkande i stil med “Om jag tänker att jag inte ska tänka, då tänker jag väl?”.

Organdonation

Spain’s donors made 5,260 transplant surgeries possible last year

Spanien är världens främsta land när det kommer till organdonation, med en siffra på 46,9 donationer per miljon invånare. En förklaring som ofta lyfts fram i beteendeekonomiska kretsar är att Spanien är ett av de länder i världen som utgår från att medborgarna vill donera sina organ, och kräver att en person anmäler sig till ett register om den inte vill det.

Skillnaden i antalet registrerade organdonatorer beroende på system exemplifieras väl genom att ta två kulturellt liknande länder, med dramatiska skillnader i mängden organdonatorer: Tyskland och Österrike. Tyskland har den typ av system som kallas opt-in (att man behöver registrera sig som organdonator) och har en siffra på 12% registrerade som organdonatorer. Österrike har liksom Spanien opt-out (att man behöver registrera sig om man inte vill donera sina organ) och har 99% av populationen registrerad som organdonatorer.

Så om Österrike har 99% av befolkningen registrerade som organdonatorer, och beteendeekonomer skriker sig hesa över att alla länder borde följa deras exempel, hur kommer det sig att de inte är världsledande inom faktiska donationer? Varför kommer både Spanien och Kroatien högre upp på den listan?

Förklaringen ligger i svårigheten när det kommer till organdonation: det är oerhört tidskänsligt att överföra ett organ från en kropp till en annan. Så fort döden har inträffat börjar organen brytas ned och förstöras, det tar inte lång tid innan de är helt obrukbara. Följaktligen så är det i princip bara organ hos folk som dör på sjukhuset – när sjukhuspersonalen står på standby redo att plocka ut dem – som är möjliga att transplantera.

Det är det här som Spanien är så bra på. De har organtransplantationskoordinatorer på varje sjukhus och har satt upp en separat organisation (Organizacion Nacional de Trasplantes) som samordnar tillgången på organ med var de behövs mest. Tidsaspekten är en oerhört viktig del av processen, ett hjärta klarar sig bara fyra timmar utanför kroppen, en lever upp till åtta timmar och en njure upp till en dag. Kroatien har inspirerats av Spanien och infört ett liknande system, som på bara några år gjort att de blivit näst bäst i världen på organtransplantationer med 36,8 donationer per miljon invånare.

Förutom att rädda liv och öka livskvalitet, är det här även en ekonomisk fråga för sjukvårdssystemet. Behandlas en patient med njurproblem med dialys istället för att få en transplantation, blir kostnaden på fem år över 1.5 miljoner kronor dyrare.

Sverige då, hur ser det ut här? Vi har en lite märklig blandning av opt-in och opt-out. Vi har ett organdonationsregister där man kan registrera sig. Samtidigt utgår sjukvården från att en person kan tänka sig att donera sina organ om den avlider utan att ha kunnat göra sin vilja klar. Då lämnas frågan över till närmaste anhöriga, som tyvärr ofta väljer att säga nej, då organdonation i Sverige inte är en självklarhet. Sverige har ynka 19.39 donationer per miljon invånare, vilket inte ens är hälften av vad Spanien ligger på.

Organdonation är en fråga som behöver diskuteras, prioriteras och lyftas upp för att en skillnad ska ske. Någonting Jesper Rönndahl gjorde på ett utmärkt sätt nyligen när han genom ett inslag i sitt program Svenska Nyheter, fick så många människor att gå till Socialstyrelsens hemsida för att registrera sig som organdonatorer att hemsidan kraschade.

Notorious RBG


Under 2018 kom två filmer om Ruth Bader Ginsburg ut. En oscarsnominerad dokumentär och en spelfilm som handlar om hennes liv från juridikutbildningen på Harvard fram till det banbrytande fallet* som var starten på hennes bana som den främste förkämpen för juridisk jämställdhet i USA.

Hon började studera till jurist i en tid då kvinnor knappt tilläts på utbildningen (av 500 studenter var 9 kvinnor). Trots lysande rekommendationer och att hon tog examen som delad etta i sin klass så hade hon stora svårigheter med att få ett jobb som jurist i New York.

Ginsburg jobbade en period som forskningsassistent och tillbringade som en del av det en period på Lunds Universitet i arbetet med en bok om det svenska civilrättssystemet. Hennes egna erfarenheter av könsdiskriminering både under utbildningen och på arbetsmarknaden sattes där i skarpt fokus när hon upplevde hur mycket längre Sverige hade kommit i fråga om jämställdhet. I dokumentären citerar hon ett flertal gånger en av sina egna feministiska förebilder som 140 år tidigare önskade sig samma yrkesbana som Ginsburg själv lyckades ge sig in på.

“I ask no favor for my sex. All I ask of our brethren is that they take their feet off our necks.” – Sarah Grimké

Ruth Bader Ginsburg har spelat en instrumentell roll i utvecklingen av jämställdhet i USA, blev den andra kvinnliga domaren i USAs högsta domstol och har författat många vassa avvikande åsikter när hon tyckt domstolen tagit fel beslut. Hennes pionjärskap, styrka och allmänna badassery har lett till att hon fått smeknamnet Notorious RBG och gett upphov till en rad memes.

*Dokumentären och spelfilmen tar upp två olika fall som det första. Fallet som spelfilmen tar upp, Moritz v. Commissioner of Internal Revenue, var det första hon argumenterade i en domstol, men då domarnas beslut dröjde ett år hann dokumentärens fall, Reed v. Reed, avgöras innan.

Minoritetens förtryck av majoriteten

Vi lever i ett samhälle som trots titeln av “demokrati” i många frågor inte styrs av majoriteten. Små lobbygrupper och politiker tar besluten, med tanken att de vet bättre än det obildade folket. I USA är till exempel 75 % av befolkningen positiv till högre skatter för de rikaste, men ändå går den typen av lagstiftningen inte genom kongressen.

Det går även att fundera över hur högljudda minoriteter får styra i samhällsdebatten. Frågor som egentligen berör ett fåtal dominerar över frågor som rör alla.

Finns ingen konflikt, ger det inga rubriker och blir en fråga svårare att driva igenom. Avsaknaden av motstånd ger en illusion av enighet som låter frågan försvinna från agendan.

Gudrun Schyman noterade under ett samtal med titeln “Hotet mot feminismen” att när alla politiska partier kallar sig feminister, blir det mycket huvudnickande att frågorna är viktiga, men en brist på konkret genomförda handlingsplaner.

Det är även ett tankesätt som går att använda för att förstå bristen på debatt och konkretisering kring hur samhället ska hantera klimatfrågan och den ökande psykiska ohälsan.

BNP vs. GNH – Nya Zealand börjar mäta välmående istället för enbart ekonomi

Liksom Bhutan har nu Nya Zealand valt att fokusera på andra mått än BNP för att se om landet är på väg i rätt riktning. BNP har kritiserats ända sedan begreppet infördes, och dess upphovsman uttryckte att det inte var menat att mäta allting som är viktigt i ett land. Robert Kennedy, dåvarande presidentkandidat i USA, beskrev BNP enligt följande:

It measures neither our wit nor our courage, neither our wisdom nor our learning, neither our compassion nor our devotion to our country, it measures everything in short, except that which makes life worthwhile

Det här har Nya Zealands nya premiärminister, Jacinda Ardern, tagit till sig. Istället för BNP har hon nu infört ett nytt mått för att mäta landets framsteg. Ett mått som istället för att bara beakta det ekonomiska även tar socialt kapital, mänskligt kapital och naturligt kapital i beaktning. Statistik över barnfattigdom kommer att inkluderas i varje budget. Ardern uttrycker det som att det är steg från ett kortsiktigt tänkande, till ett mer långsiktigt hållbart:

”En del av det arbete vi gör nu kommer inte att ge resultat förrän om 20 år. Men om man tittar på politik genom en lins av vänlighet, empati och välbefinnande så spelar det egentligen ingen roll vad som händer över årtionden”