Beteendeförändring är enkelt/svårt

Man And Woman Holding Battle Ropes

Några av världens främsta forskare inom beteendeförändring gav sig på att ta reda på hur gymbesökare bäst kan motiveras att fortsätta träna. Mer än 63 000 personer som redan var medlemmar i ett amerikanskt dygnet-runt gym valde att (gratis) bli en försöksperson för att försöka träna mer. Resultatet? Fantastiskt! Fast också helt misslyckat.

Målet var att utifrån ett program på 28 dagar motivera gymmedlemmarna att träna mera. Eftersom det fanns så många deltagare gick det också att testa en hel del olika saker på en gång. Alla grupper fick några grunder som man visste fungerade: de fick göra en intentionsimplementering*, fick lite pengar tillbaka varje gång de tränade plus fick påminnelser skickade till sig. Utöver det så testades 52 olika saker som man misstänkte skulle kunna öka gymmandet ytterligare. Allting jämfördes med en kontrollgrupp som i princip bara fick ett “Tack för att du ville vara med!” och sen ingenting mer.

Det fantastiska var att 50 till 75 procent av de som deltog i experimentgrupperna faktiskt ökade sitt gymmande i jämförelse med kontrollgruppen. Det finns tydliga sätt att hjälpa människor att träna mera!

Det misslyckade var dels att ingen av experimentgrupperna var bättre än de andra, och framförallt att ingenting ledde till en beteendeförändring som sträckte sig efter de 28 dagarna experimentet varade. Det går bra att förändra ett beteende under en period, men att skapa vanor är svårt.

BJ Fogg, en av vaneforskningens giganter har nyligen släppt en bok på ämnet vaneskapande där han har utvecklat sin modell för beteendeförändring. Han beskriver det själv i boken som att det var revolutionerande för honom när han insåg vad det var som krävdes, och att ingen annan uppmärksammat det tidigare**: det kräver en positiv känsla. Inte en abstrakt, långsiktig tanke om att det kommer vara bra för oss att träna, utan en omedelbar, kännbar glädje eller lycka som följer direkt på beteendet att träna.

Jag kan inte låta bli att tänka att det kan vara det forskarna i den gigantiska studien missade. Att de var så fokuserade på sina externa metoder för beteendepåverkan att de missade att ta hänsyn till vad det faktiskt är som motiverar en person till ett beteende.

*Skriva när, var och hur de ska gymma

**Vilket i min åsikt är totalt nonsens. Det är precis vad klassisk behaviorism och inlärningsteori á BF Skinner handlar om. Skinner säger att det bästa sättet att styra beteende är positiv förstärkning, vilket innebär att det kommer en belöning varje gång ett beteende utförs. I allmänt språkbruk tänker vi på en belöning som någonting konkret, exempelvis pengar eller en glass, men en belöning är i grund och botten en dopaminkick i hjärnan som känns bra. Det som är belönande för en person är det inte per automatik för en annan, utan det har med varje individs gener, uppväxtmiljö och stundens tillstånd att göra. BJ Fogg ger helt enkelt ett avgränsat exempel på den övergripande principen när han rekommenderar att fira mentalt eller med en fysisk gest.

Kulturkonsumtion november

En samling av en del av det jag läst, sett och lyssnat på under november.

Betygen är godtyckliga och beror på saker som mitt humör, om jag ätit på senaste, sovit ordentligt, längden på mitt hår, vad det senaste jag läste var och förmodligen en lång rad andra saker utom min kontroll. På ett ungefär betyder betygen ändå:
A = Jag kommer att entusiastiskt prata om det med en rad personer.
B = Det var värt att läsa/se/lyssna på.
C = Okej, men inte minnesvärt.
D = Det här var dåligt, önskar att jag gjort något annat.

Läst

Three women – Lisa Taddeo (C)
Spännande att helt öppet få följa tre kvinnors perspektiv på sina egna livsberättelser, med fokus kring relationer och sex. Introduktionen var bättre än resten av boken.

Digitala beteenden – Niklas Laninge, Arvid Jansson (C)
Innehållsmässigt vettig, evidensbaserad och hjälpsam. Vilket också är vad gör den osympatisk när det bara handlar om att sälja mera. Brist på etiskt tänkande.

The undoing project – Michael Lewis (B)
Engagerande, underhållande och med en tendens att bidra till mindervärdeskomplex när vidden av Tversky och Kahnemans genialitet får fritt löprum. Ibland för fritt, till den grad att det blir okritiska hyperboler snarare än en sann biografi.

How change happens – Cass Sunstein (C-)
Tung juridiskfilosofisk utläggning om blandade ämnen, men främst centrerat kring nudging och dess existensberättigande samt social påverkan.

The dawn watch, Joseph Conrad in a global world – Maya Jasanoff (B-)
Hade ingen aning om att Joseph Conrad var polsk. Bra biografi om ett fascinerande liv.

Die angst des Tormanns beim Elfmeter – Peter Handke (C-)
Ett mord begås och en före detta målvakt verkar sjunka djupare och djupare in i en psykos. Oengagerande story, men tidvis språkmässigt intressant.

Sett

Flotten (B-)
En antropologs experimentdrömmar går överstyr, där han försöker så split och provocera våld uppstår närhet och gemenskap. Han lyckades väl i att binda ihop gruppen genom att skapa en gemensam fiende: sig själv.

Tell me who I am (A)
En 18-åring förlorar sitt minne. Hans tvillingbror får berätta allt om deras uppväxt och inser att han har makten att skapa ett lyckligare liv, utan övergrepp. Fjorton år senare kommer det fram ändå. Tankeväckande om hur minnen fungerar, en identitet formas och behovet av förståelse.

The politician (C)
En serie för alla som gillar politik, manipulation och Wes Anderson. Underhållande men ofta utan tillräckligt djup för att verkligen vara intressant.

The game changers (B+)
Dokumentär med mycket manliga män som visar på hur en växtbaserad kost är bättre för hälsan, och fysiskt presterande. Underbart inlägg i diskussionen om kost som kan få främst män som är skeptiska att inse fördelarna bortom utsläppsminskning.

Hört

The happiness lab (A)
Utmärkt genomgång av olika principer och element som behövs för att vara lycklig, blandat med anekdoter, bra historier och framstående forskare.

Mumiesikal. Rollspelsklubben. (B+)
Underhållande liveinspelning av rollspelsklubben med mumier och sång. Ibland väl segt och sexfokuserat, men överlag helt underbart.

Hur ser du till att ditt barn överlever och blir vettigt?

Child With Woman Holding Map

Emily Oster är ekonomen som fick två barn och insåg att mitt uppe i stressen av att vara förälder, så var det svårt att veta vad som är vad. Hur skulle hon se till att hennes barn blev de bästa människor de kunde bli? Eller att de överhuvudtaget överlever när världen är full av faror? Extra svårt blir det när omgivningen består av en lång rad experter, både självutnämnda och faktiska, som kommer med en lång rad motstridiga råd. Ska barnet få skrika sig självt till sömn eller ska det tröstas direkt? Ska hen få sova i sängen eller riskerar det kvävning av ett täcke som blivit avkastat? Hur viktigt är det med amning? 

Emily närmade sig frågorna om vad som är bäst på samma sätt som hon närmar sig sitt jobb: genom att gå igenom all den forskning som finns för att sen sammanställa vad som är myter och vad som är baserat på fakta. För att sen skriva en bok. Hon insåg snabbt att svaret på frågan “Vad borde jag ha gjort om jag varit den perfekta föräldern?” ofta inte var så enkelt. En del frågor var lätta: sushi är okej att äta. Alkohol i måttliga mängder är inte farligt vare sig under graviditeten eller under amningsperioden. Att sova med ett barn i sängen är ingen större fara (så länge de andra i sängen inte har druckit stora mängder alkohol, röker eller på annat sätt är ur sin egen sömnbalans) medan det är en dålig idé att sova i soffan med barnet. Det finns fördelar med att amma sitt eget barn, men det är ingen katastrof om det inte går eller man inte vill.

Bland det viktigaste Emily Oster pekar ut i boken är att föräldraprogram baserade på psykologi och inlärningsteori, som inför disciplin och konsekvenser för barnet, har visats effektiva både på kort och lång sikt för att göra barnen mer lyhörda och föräldrarna mindre stressade – även flera år senare. Ett sånt är 1-2-3 magic utvecklat av psykologen Thomas Phelan där föräldern uppmanas att räkna till tre varje gång någonting händer, och har barnet inte åtgärdat problemet (bett om ursäkt till syskonet, fiskat mobiltelefonen ur toaletten eller ställt tillbaka Kalaspuffarna i butikshyllan) så kommer en konsekvens. Konsekvensen behöver vara kännbar för barnet, oavsett om det är en förlust av ett privilegie eller en bestraffning i stil med time-out, men det absolut viktigaste är att vara konsekvent. Har du sagt att barnet kommer förlora sin lunchkaka om det inte ber om ursäkt, så är det viktigt att det också blir så. 

Emily Oster lugnar oroliga föräldrar som fastnar för mycket i internets myriader av råd med att “Den kvinnan på internet bor inte i ditt hem, du vet bättre än henne”. Ett råd som är viktigt att ta till sig när det gäller hennes forskning också. Barn har sedan mänsklighetens begynnelse – bokstavligt talat – lyckats överleva även utan den enda sanna kunskapen som vi nu försöker få reda på. Dessutom inser varje förälder snabbt att oavsett vad som är bäst eller ej, så är det inte bara den rationella och logiska vuxna som bestämmer, utan den lilla varelsen har en stark vilja och är duktig på att meddela när saker inte känns bra.

Att uppfostra ett barn perfekt är inte möjligt. Vi vet helt enkelt inte vilken typ av upplevelser som leder till vilken typ av vuxen. Det finns för många faktorer som spelar in, från genetiken till miljön i livmodern, till föräldrarnas bakgrund, hur många syskon som finns och var barnet passar in i skaran, vilket område det växer upp i, vilka vänner det får, vilka föräldrar de vännerna har, vad som händer politiskt i världen, hur klimatet utvecklas och mycket, mycket mer.

Att det finns så många olika faktorer som spelar in gör dessutom så att även om vi visste vilken typ av upplevelser som ledde till vilken typ av vuxen, så skulle vi inte kunna kontrollera det. För att ha full kontroll över barnets uppväxtvillkor skulle det behöva stängas in i ett slutet labb utan kontakt med övriga världen. En lightversion av det labbuppväxta barnet är barn med helikopterföräldrar – föräldrar som försöker undanröja alla svårigheter och hinder ett barn kan stöta på – där det finns en tydlig koppling mellan den föräldrastilen, med depression och missnöjdhet med livet hos barnen. Vilket leder till en paradox: Det enda sättet att se till att ett barn får den optimala uppväxten är att kontrollera allt, men kontrollerar vi allt lär sig barnet inte att hantera livets oförutsägbarheter. Därmed är den optimala uppväxten inte längre optimal.

B.F. Skinner försöker sig på att lösa det här genom att konstruera en ideal uppväxtmiljö i sin utopiska bok Walden Two och möjligtvis går det att till viss del inspireras av honom. Även om det behövs faktisk forskning och inte bara idealiserat tänkande för att se om hans idéer håller också i praktiken. I hans värld kontrolleras barnens uppväxtmiljö strikt, där de den första tiden i princip är de labbuppväxta barn jag refererade till tidigare, för att sen långsamt utsättas för fler och fler utmaningar som är designade för att öka deras tolerans för obehag och svårigheter.

Att långsamt vänja någon vid svårigheter genom utmaningar har stöd i forskning, som visar att det är ett utmärkt sätt att exempelvis befästa åsikter, och är en av grunderna i deliberate practice. Genom att hela tiden röra oss i det som den ryska psykologen Vygotsky kallade för den proximala utvecklingszonen, utökas vad som kan hanteras och stärks våra förmågor.

Som förälder innebär det här att du behöver låta ditt barn brottas med de problem som dyker upp, och inte genast försöka lösa dem åt hen. Kommer barnet till dig och ber om hjälp, hjälp det. Gör barnet inte det, låt hen lära sig i fred. Det finns ingen vuxen utan en barndom att bearbeta, så oroa dig inte så mycket för hur det går. Det kommer att bli bra.

Bråk gör världen bättre.

2 Men Performing Capoeira on Grass

Att tycka annorlunda än en annan person och riskera att hamna i en diskussion där vi har fel, eller känner oss dumma, är så obehagligt för den genomsnittliga personen att den hellre ägnar sig åt en totalt meningslös syssla så som att spika i hundra spikar i en bräda, än att diskutera med en meningsmotståndare.

Det finns många sätt att argumentera, debattera och bråka på. Ofta görs det fel. Det gäller inte bara debatter mellan partiledare på TV (där det ändå inte handlar om att egentligen övertyga någon om en åsikt eller att ha rätt, utan om att posera för sina väljare och framstå som kompetent), utan även i våra vardagliga meningsskiljaktigheter.

Hamnar vi ändå i en diskussion med en meningsmotståndare så finns en rad taktiker att ta till för att inte behöva utstå förödmjukelsen av att inte kunna sina åsikter tillräckligt väl för att sätta någon som tycker annorlunda på plats.*

Det enklaste sättet att vinna en debatt är genom att inte möta motståndarens argument. Problemet i verkligheten är att folk ofta har god grund att tycka det de tycker, särskilt om de vågar uttrycka det i offentliga arenor.** Är man själv inte lika påläst, så är det lätt att hamna i underläge.

Som tur är finns räddning!

Räddningen för många, både i offentliga arenor och i bråk i personliga relationer, är att använda sig av halmdockor. Ett halmdockeargument handlar om att ta motståndarens välgrundade argument, för att sen vända och vrida på dem tills de får en form man känner sig bekväm med att argumentera mot.

Det går att göra genom att omvandla argumentet till någonting som låter liknande men är betydligt dummare, genom att fokusera på den svagaste delen av argumentet eller helt enkelt genom att hitta på vad den andra personen tycker eller tänker.

Den briljanta bloggen Waitbutwhy har några exempel:

Problemet med att argumentera på det här sättet är att det inte leder till att någon lär sig eller utvecklas. I bästa fall. I värsta fall leder det istället åt precis motsatt håll. Parterna glider isär, tycker aktivt illa om varandra och vägrar att kommunicera vidare. Dåligt nog i en politisk debatt, katastrofalt i en relation.

Meningsskiljaktigheter är möjligheter för båda parter att utvecklas och utforska en fråga tillsammans. I parterapi är ofta problemet att parterna försöker vinna över varandra, att vara den som har rätt. Fokus behöver istället ändras till att parterna är en sida, och att problemet är på den andra. Tillsammans ska en lösning hittas. På samma sätt borde den politiska debatten fokusera på den önskade utgången, snarare än vägen dit. Kan vi fokusera på de delade värderingarna i vart vi vill få samhället, kommer det också vara betydligt enklare att tillsammans ta oss dit.

För att få till en ärlig diskussion har det utvecklats ett alternativ till halmdockeargumenterandet, som istället kallas för stålmansargument. Istället för att på olika sätt försöka försvaga motpartens argument, så handlar det om att försöka tolka det så välvilligt som möjligt. Målet är att få motparten att känna sig hörd och förstådd, gärna till den grad att den utbrister “Ja! Så där önskar jag att jag hade formulerat det!”. Genom att omformulera och kolla av med meningsmotståndaren att man har förstått rätt, blir den också villig att lyssna på dina motargument.

Först efter att tillsammans med motståndaren ha förstått vad det är den försöker säga, är det rimligt att försöka argumentera emot.

Ta med dig det i nästa diskussion, så kommer du bidra till ett bättre samhälle och få djupare relationer med partners, vänner och motståndare.

*Det vi behöver förstå är att det för de flesta personer inte bara handlar om insikten om en inkorrekt åsikt. En åsikt står sällan i ensamt majestät, utan är i sin tur kopplad till en självbild, vår identitet, våra vänskaper, hur våra älskade ser på oss och hur vi ser på oss själva. Ifrågasätts en åsikt kan det alltså upplevas som att ens själva existens ifrågasätts. För många är mycket okej att ifrågasätta, men ofta finns ändå några kärnvärden som är precis så känsliga genom deras koppling till identitet som jag precis beskrivit.

**Det kan tyckas finnas lysande undantag från det här. USAs nuvarande president till exempel. Han är dock ytterligare ett stärkande exempel för den här tesen. Det handlar inte om att tycka det som är sant utan om det som är rätt. Rätt är beroende av kontexten och vad syftet är. För Trump är det rätt att tycka det som hans kärnväljare uppskattar (eller tjänar honom pengar). För en plantageägare på 1700-talet om att en del människor inte var människor utan snarare boskap. Det gör det inte sant, men det ger ett behagliga och lättare liv för personen i förhållande till dens omgivning.

P-p-pr-prospektteori?

Close-up Photo of a Person's Hand Holding Playing Cards

Prospektteorin är ett hittepå-begrepp, som namngavs för att det inte skulle kunna förvirras med någonting redan existerande. Vilket också gör att det låter konstigt de första gångerna man stöter på det.

Det är dock inte så komplicerat egentligen, utan handlar om hur människor tar beslut när det är osäkert vilket beslut som är bäst. Vilket i det verkliga livet är alltid. I forskning kan man hitta på exempel där det inte finns en osäkerhet kring vad som är bäst, men verkliga livet är så komplext och mångfasetterat att det alltid finns anledning att fundera både en och två gånger över vad man tror att kommer att ge mest fördelaktigt utfall.

Prospektteorin handlar alltså i grund och botten om beslutsfattande.

Daniel Kahneman och Amos Tverskys ursprungliga artikel om prospektteorin är den mest citerade studien (i skrivande stund exakt 56 999 gånger) av alla ekonomiska studier. Inte dumt för en artikel skriven av två psykologer.* Det går knappt att överskatta hur viktig den studien har varit i att forma forskning, finansindustrin, hur beslutsfattare ser på världen, och hur de ekonomiska beslut som fattas varje dag tas.

Teorin har tre viktiga grunder: 1) Vi hatar att förlora mer än vi tycker om att vinna. 2) Referenspunkten skiljer sig från person till person och spelar mer roll än faktiska vinster/förluster, och 3) Ju större värden, desto mindre roll spelar ytterligare förändringar.

  1. Upprepade studier visar att vi tycker ungefär dubbelt så illa om att förlora som vi gör att vinna. Det innebär att för att ställa upp på ett slantsinglingsvad – där det är 50/50 vem som vinner – behöver de flesta odds som innebär att de vinner dubbelt så mycket som de riskerar att förlora för att ställa upp på det.** Annars deltar vi helst inte alls. Det här är en av grunderna till att de flesta inte är så benägna att förändra sina liv på olika sätt: det behöver kännas dubbelt så sannolikt att det ska bli bra som att det ska bli dåligt, för att det ska kännas vettigt att göra.
  2. Referenspunkten spelar roll för att en bonus på 1000 kronor kan vara en gudagåva från himlen för en trebarnsförälder med dålig inkomst, men en direkt förolämpning för en högt uppsatt chef. Vi utgår inte från faktiskt värde, utan från vad vi har och förväntar oss att få.
  3. Skillnader är aldrig absoluta, utan handlar om kontraster. 400 kronor kan kännas som mycket om det handlar om att köpa en tröja för 99 eller 499 kronor, men som ingenting om bilen kostar 499 000 eller 499 400 kronor. Så fungerar också vår relation till välmående och lycka. Många som upplever att livet alltid förr eller senare går åt skogen, ser till att inte må bra, för att det då känns betydligt mycket värre när dippen kommer.

Nu när vi pratat om vad prospektteorin är så kommer ett sidospår: Som flera andra fält har psykologin genomgått en replikationskris, som på sina sätt även blivit en förtroendekris, där det ifrågasätts vilken forskning som går att lita på. Som tur är har många forskare gett sig in för att ge vetenskapen en solidare bas, och hitta lösningar på problemen.

En sån lösning har varit en ökning av kraven på att förregistrera studier så att det inte efter genomförd datainsamling går att fiska runt efter intressanta saker och i sin efterföljande artikel säga att det var det man letade efter från första början.***

En annan lösning är att i högre grad göra om studier som senare forskning bygger på. Det är vad “replikations”-delen av replikationskrisen handlar om. En av grundpelarna i forskning är att resultat ska gå att replikera – återskapa – för att visa att de inte uppstått av en slump. Det är någonting forskarvärlden inte har premierat, utan det har funnits ett driv både från lärosätens och forskningsmedelsinstitutioners håll att hela tiden skapa ny forskning istället för att göra om gammal.

Här löper sidospåret ihop med huvudspåret, för precis det – att återskapa tidigare forskning – har gjorts med Kahnemans och Tverskys ursprungliga studier om prospektteorin. I 19 länder, på 13 språk och med över 4000 deltagare.

Som tur är för Kahneman, och världen, visade deras resultat sig repliceras alldeles utmärkt, och världen kan fortsätta som den gör.****

*Den är dessutom en av de mest citerade bland alla psykologiska artiklar.

**Det uppenbara (och ironiska eftersom mitt exempel handlar om pengar) undantaget från det här är folk som spelar om pengar. Huvudförklaringen är att det är en väldigt liten del av befolkningen som spelar i någon högre grad. En annan möjlig förklaring är att spelen aldrig är formulerade så enkelt som att det är 49 % chans att vinna, och 51 % risk att förlora, utan de flesta har intrycket att de vinner vinner vinner.

***Problemet med den typen av utforskande studier är att det alltid går att hitta någonting som står ut, om man kollar på tillräckligt många variabler och inte har gigantiska utgångsgrupper som man undersöker. Ett vanligt signifikansvärde brukar vara p > 0.05, vilket innebär att det är mindre än 5 % sannolikhet att resultatet som har hittats beror på slumpen. Undersöker man flera variabler ökar snabbt sannolikheten över 50 % för att någon typ av effekt ska synas i den undersökta gruppen. Ju mindre den undersökte gruppen är, desto högre är sannolikheten att avvikelser från den totala populationen dyker upp.

****Vilket i och för sig på många sätt inte är bra eftersom världen på flera sätt går åt fel håll, men det beror knappast på att vi nu har en bättre förståelse av hur människor fungerar.

Det ultimata mötet: Del 2 – under själva mötet

Three People Sitting Beside Table

I del 1 av den här serien avhandlade vi vad som behöver hända innan ett möte för att göra det så effektivt och användbart som möjligt. Nu ska vi gå igenom vad som behöver ske (och inte ske) under själva mötet.

I gränslandet mellan innan och under hittar vi vår första punkt: Att komma i tid. Att vara i tid är en självklarhet för de allra flesta, men där många skiljer sig åt – och vad som kan vara värt en diskussion – är vad det innebär att vara i tid. För en del innebär det är senaste tiden att komma in genom dörren, medan för andra så innebär det att mötet börjar precis då. För att ett möte ska löpa så väl som möjligt är det att föredra att starttiden som är satt, är tiden mötet faktiskt sätter igång. Då ska alla sitta på sin plats, tekniken som behövs ska vara igång och den som leder mötet sätter igång.

Följ agendan och håll fokus. Det är viktigt som ledare för ett möte att hålla sig till den agenda som är utskickad, och för de som deltar på mötet att hålla sitt diskuterande kring de punkter som är uppe på dagordningen. Det finns säkert andra saker att prata om också, men om det inte har lyfts på dagordningen, så är inte det här mötet som det ska diskuteras på. Då får ett annat möte kallas. Att hålla fokus på dagordningen innebär också att inte syssla med annat under mötet. Inga telefoner. Inget svarande på email eller uppdatera shoppinglistan.

Låt ingen dominera diskussionen. Det är främst upp till mötesledaren att aktivt uppmuntra alla att delta och få ge uttryck för sina tankar och åsikter, men det är också upp till deltagarna att inte ta över eller dominera diskussionen med sina egna tankar. Håll det sakligt och undvik att klaga. Uppstår dysfunktionella samtalsmönster är det upp till ledaren att sätta stopp och klarifiera vad diskussionen ska kretsa kring.

Tydliggör beslut. Det får inte finnas en förvirring kring vilka beslut det är upp till mötet att ta, och vilka beslut som är tagna som bara informeras kring. När ett beslut tas är det viktigt att alla förstås vilket beslut som har tagits. Det är bra av mötesledaren att upprepa det tagna beslutet och se så att alla förstår det likadant. Finns det oklarheter behöver diskussionen få fortsätta, och de olika alternativa beslutsmöjligheterna förtydligas så att alla upplever sig kapabla att lägga sin röst på ett informerat beslut.

Allt som händer i en social kontext – vilket ett möte är – påverkas av personerna som är närvarande. Se till så att du bidrar till att mötet blir så bra som möjligt genom att aktivt lyssna, svara, diskutera och ge plats till andra. Ett framgångsrikt möte beror på alla deltagare.

Men än är vi inte klara, gå vidare och läs del 3 om vad som behöver hända efter att själva mötet är slut.

Kulturkonsumtion oktober

En samling av en del av det jag läst, sett och lyssnat på under oktober.

Betygen är godtyckliga och beror på saker som mitt humör, om jag ätit på senaste, sovit ordentligt, längden på mitt hår, vad det senaste jag läste var och förmodligen en lång rad andra saker utom min kontroll. På ett ungefär betyder betygen ändå:
A = Jag kommer att entusiastiskt prata om det med en rad personer.
B = Det var värt att läsa/se/lyssna på.
C = Okej, men inte minnesvärt.
D = Det här var dåligt, önskar att jag gjort något annat.

Läst

Djävulen på korset – Ngugi Wa Thiong’o (B+)
Muntlig berättartradition i skriftlig form. Starkt kritiskt mot kapitalismen och kolonialismens inflytande på Kenya.

Oktoberbarn – Linda Boström Knausgård (C)
Närmast estradpoetiskt flödande självbiografiskt om livet med bipoläritet.

Nonviolence – Mark Kurlansky (B+)
Icke-våld är en aktiv kraft som kan störta diktatorer och förändra världen. Våldsamt motstånd kan alltid motiveras av våld, men det leder till en våldsspiral där en stor del av den potentiella motståndsrörelsen uteblir då våld inte ligger nära till hands för de flesta människor. En stat kan inte existera utan folkets implicita samtycke, även om den är diktatorisk. Ett icke-samarbete är en form av icke-våldskamp.
Komplext och ibland överväldigande mycket information, datum, platser och människor. Svår att avgöra hur mycket det är författarens tes som drivs, men onekligen fascinerande i en tid av Greta Thunberg.

No one is too small to make a difference – Greta Thunberg (A+)
Samling av Gretas tal. Inspirerande och engagerande. Jävlar vad hon är imponerande, och behöver lyssnas på!

Drive your plow over the bones of the dead – Olga Tokarczuk (C)
Deckare utan överraskningar, med stora element av astrologi och djurrätt. Delvis poetiskt vackert språk, men jag har svårt för berättelser utifrån förstapersonsperspektiv.

The diary of a young girl – Anne Frank (A)
Förutom den fascinerande bilden av hur livet som gömd är, imponerar Anne Frank som tänkare och skribent. Hennes observationer kring mänskligt fungerande är träffande och talande, hennes språk engagerande och tankeväckande. Världen förlorade en framtida nobelpristagare när hon dog i ett koncentrationsläger.

Flights – Olga Tokarczuk (B)
En samling av berättande i olika former och storlekar, från filosofiska tankar under författarinnans egna resande till historiskt återberättande. Bitvis fantastiskt, bitvis ointressant.

Sekt in der Wasserleitung – Thomas C. Breuer (D)
Berättelser från författarens uppväxt. Hade inte läst klart om det inte var för att det var på tyska och passade som sömnläsning.

Sett

Art of self-defense (C)
Mörk komedi med fokus på en karateklubb där saker inte går helt rätt till.

Kurzgesagt. The billion ant mega colony (A-)
Myror är en dominerande livsform, och med människans (omedvetna) hjälp har den argentinska myran flyttat ut och dominerar nu stora delar av världen.

Spider-Man: far from home (C)
En twist som gjorde en okej superhjältefilm snäppet bättre.

Yesterday (C-)
Om en misslyckad musiker som efter en huvudskada vaknar upp i en värld där The Beatles aldrig blev ett band, och slår igenom med deras låtar. Precis så trevlig och störig som man kan tänka sig.

Atomic Blonde (C)
Charlize Theron som hemlig agent i ett Berlin strax innan muren föll. Mörkt, våldsamt och sexigt.

Inside Bill’s Brain (A-)
En fantastisk kapacitet för att ta in, lagra och knyta ihop information i samspel med en förmåga att fokusera och jobba oerhört hårt. Bill Gates befinner sig där han befinner sig idag av god anledning. Hans filantropi möjliggör en betydligt bättre värld. Skulle släppa vilka tyglar som helst till honom.

The inventor: Out for blood in Silicon Valley (B-)
Exposé om Elizabeth Holmes uppgång och fall. Lärorikt om hur gärna vi vill tro på en bra historia, och hur vi litar på att det människor säger är sant.

Första dejten (D)
Skulle egentligen behöva rankas per avsnitt eller par. En del oerhört fint, men större delen mest awkward fascinerande. Skippar över stora delar.

Where to invade next (A-)
Inspirerande om hur bra olika saker fungerar i olika delar av världen (och hur fruktansvärt dåligt det amerikanska samhället är). Utmärkt påminnelse om att det egna landet aldrig är bäst när det kommer till allt, utan det finns saker att lära överallt.

Hört

What’s CRISPR doing in our food? – Gastropod (B)
CRISPR kritiseras ibland som ett verktyg för GMO och får inte användas hur som helst i matindustrin. Det många inte vet om är att det redan har revolutionerat mejeriindustrin, och att det var där CRISPR skapades från första början. Det har gett möjligheter att stabilisera och standardisera tillverkningen av yoghurt med mera.

Can Britain get its “Great” back? – Freakonomics radio (C)
Londons borgmästare verkar fantastisk.

Speak softly and carry big data – Freakonomics radio (C)
Politiker lyssnar dåligt på forskare kring utrikespolitikpolicy. Finns god evidens för att militära interventioner skapar terrorism, och att ekonomiska sanktioner inte fungerar för att slå ut en regim.

Sam Harris: enlightenment, real meditation, and consciousness explained – The Kevin Rose show (B)
En introduktion till världen av meditation och medveten närvaro. Sam Harris egen meditationsapp verkar väl värd att kolla in, och den sista meditationen i programmet hade effekt på både mig och mig omgivning.

David Sinclair: Why we age and why we don’t have to – The Kevin Rose show (B)
Biohackingvärlden tar sig hela tiden närmare sin förståelse av döden som bara ytterligare en sjukdom. David Sinclair har ömsom hyllats och sågats för sin forskning, men upplever själv att han är på väg att inte bara förhindra utan till och med backa åldrande.

The unhappy millionaire – The happiness lab (A)
Människor anpassar sig extremt väl till situationen de befinner sig i, vilket gör att vi är sjukt dåliga på att förutspå hur (o)lyckliga någonting kommer att göra oss. En man som vann 30 miljoner dollar på lotteri beskriver det som det värsta som någonsin hänt honom, och tar sitt eget liv. En annan man som legat på sjukhus i tre år på grund av krigsskador beskriver det som det bästa som någonsin hände honom.

A silver lining – The happiness lab (B+)
(O)lycka är alltid relativt och beror mer på vad vi jämför oss med än hur saker är rent objektivt. Det kan vara betydligt sämre att komma tvåa än att komma trea.

Mistakenly seeking solitude – The happiness lab (C)
Ensamhet är dödligt, men samhället vi lever i gör det hela tiden mer möjligt att isolera sig genom innovationer som bankomater, onlineshopping och digitalisering av arbetslivet.

Dina gener har spenderat större delen av sin tid i Botswana

Att människan ursprungligen kommer från Afrika har vi känt till länge, men var exakt någonstans har varit omtvistat och orten har flyttat sig lite hit och dit beroende på vilka fynd som gjorts var.

Nu har dock forskning gjorts som förmodligen är närmare sanningen än något tidigare. Istället för att utgå att människan kommer från områden där fossil hittas, har forskare istället följt mitokondriellt DNA tillbaka genom generationerna. Slutsatsen, som även bekräftats med paleolingvistiska undersökningar tk, visar att Homo Sapiens Sapiens – den moderna människan – uppstod i norra Botswana.

Där ser det ut så här:

Image result for northern botswana

Konstigt opraktiskt landskap att utvecklas i. Än märkligare när forskningen visade att vi hängde runt där i 70 000 år innan det blev tid att röra sig vidare och börja befolka resten av världen, som gud och våra gener påbjöd oss.

Mer lättförståeligt blir det när forskningen poängterar att landskapet där för 200 000 år sedan var annorlunda än det är idag. Det hette “Makgadikgadi–Okavango” och var ett “palaeo-wetland” som såg ut någonting i den här stilen:

main article image

En fascinerande aspekt av att vi tillbringade mer än 70 000 år i det landskapet, är att det är längre tid än vad vi överhuvudtaget tillbringat utanför Afrika. Troligen skedde klimatförändringar som först gjorde det möjligt att genom gröna korridorer förflytta sig från våtlandskapet i Botswana ut i resten av Afrika, och sen kom en av de värsta slängarna av den dåvarande istiden som genetiskt ser ut att ha minskat befolkningen av Homo Sapiens Sapiens till ynka 10 000 varelser – vilket med dagens mått skulle innebära att vi var en art klassificerad som “sårbar för utrotning”. Det var först för cirka 60 000 år sedan som människan tog sig ut ur Afrika och in i Asien. Europa började koloniseras för ungefär 45 000 år sedan.

Med en så stor del av vår existens som jägare-samlare först i Afrikanska våtlandskap och senare utspritt över världen, är det inte så förunderligt att vi lider av alla de svårigheter och problem som det moderna samhället ställer till med. Vi är helt enkelt bättre anpassade fysiskt och psykiskt för livet i våtmarker, än vad vi är för det vi ställs inför varje dag.

Vann du OS-silver? Jag beklagar!

Aerial Ocean Shot

Om du fick välja, i vilken ordning skulle du ranka medaljerna guld, silver och brons efter hur gärna du skulle vinna dem i en tävling?

Inte en så svår fråga för de flesta, där den naturliga rankingen blir efter valör; guld först, sen silver och sist brons. Guldet är trots allt värt mest, både rent monetärt men också för att det innebär att du vann. Silver är värt näst mest monetärt, och tvåa är ju bättre än trea. Brons är inte dumt, men det är inte lika bra som de två andra.

Problemet med det valet är att du precis har dömt dig själv till ett kortare och olyckligare liv.

Det vi människor missar, både när det kommer till den här frågan och livet i stort, är att det aldrig är absoluta värden som påverkar oss mest. Det finns två olika jämförelser vi gör som har mer makt över våra reaktioner än den faktiska händelsen. Det är dels hur utgången relaterar till vår förväntade utkomst, och dels vad andra omkring oss har, får eller vinner.

Att våra förväntningar spelar roll för upplevelsen är det många som är med om när de ser en film. Går man in med låga förväntningar blir de lättare överträffade än om filmen har blivit upphypad som årets mästerverk av den coolaste regissören du känner till. Upplevelsen av att förväntningarna överträffas är långt mycket härligare än när förväntningarna inte uppfylls. Det finns till och med de som aktivt försöker sätta sina förväntningar lågt, för att på det sättet alltid bli positivt överraskade.

Att vi jämför vad vi själva får med vad andra omkring oss får, går emot klassisk ekonomisk teori om hur människor borde fungera. Vi borde alltid ranka en möjlighet att få mer pengar, som attraktivare än att få mindre pengar. Testar vi det här i forskning ser vi dock att det inte stämmer. Blir folk tillfrågade om de hellre hade tjänat 30 000 i månaden medan grannarna tjänar 20 000, eller hellre hade fått 50 000 i månaden medan grannarna tjänar 100 000, blir det ungefär 50/50 vad folk väljer. Vi jämför oss med andra runt oss.

Från ett evolutionspsykologiskt perspektiv är det här inte konstigt: Genom att på något sätt utmärka oss positivt från våra stamkompisar av samma kön, visade vi stamkompisarna av det andra könet att vi var en genetiskt intressantare partner än de där andra odågorna, och fick därmed föröka oss i högre grad. Om vi då hade lyckats samla ihop 4 eller 40 äpplen spelade mindre roll än att det var fler äpplen än vad våra konkurrenter hade lyckats hitta.

Problemet som uppstår när vi hamnar på en silverplats istället för en guldplats, är att vi jämför oss med just guldplatsvinnaren. Vi var SÅ nära. Så nära att vara bäst. Men vi misslyckades. Bronsvinnaren ser också uppåt, men där befinner sig guldmedaljen två steg bort, medan bara ett steg bort är avgrundsdjupet av andra deltagare som inte vann någonting alls. Vi hade kunnat vara där. Men istället har vi en bronsmedalj! Lycka!

Det här syns också i forskningen på hur de olika medaljvinnarna mår efter att det är över: På en skala från 1 (plågade) till 10 (extatiska) rankades medaljvinnarna av bedömare, som inte fick veta vilken plats de hade kommit på. Bronsmedaljörerna fick 7.1 i snitt, ganska lyckliga, medan silvermedaljörerna såg mer plågade ut än vad de såg lyckliga ut. De hamnade på 4.8. Den skillnaden håller i sig både genom medaljceremonin och vidare ut i resten av livet. Genom att komma på andraplats istället för tredjeplats blir du olyckligare. Dessutom visar forskningen att det till och med påverkar livslängden. Att få silver istället för guld eller brons förkortar livet med två till fyra år.

Det verkar alltså vara dags för oss att sluta sätta silverkant på tillvaron, och istället börja omge ge oss med kanter av brons!

Läser du det här kan du aldrig få det ogjort.

Red Withering Rose at Daytime

Jag upptäckte ett sinnesvirus i veckan. Vill du slippa det rekommenderar jag att sluta läsa här. Tanken är att det ska få dig mer närvarande i nuet, men det verkar oftare väcka ångest än ro. Valet är ditt.

Kort bakgrund först: på samma sätt som gener förs vidare mellan generationer, menar Richard Dawkins att vi för över kultur mellan våra sinnen. Någonting han kallar för “memer”*. Små bitar av vår totala kultur, som har olika förmåga att sprida sig, där de bäst anpassade är de som överlever och fortsätter “fortplanta” sig. På precis samma sätt som att de mest välanpassade generna överlever till nästa generation.

Den tanke, idé – eller meme om vi så vill – som visade sig vara effektivt destruktiv i sin spridning dök upp i en kurs i meditationsappen Waking up with Sam Harris.

I korthet går den ut på att påminna sig om att det finns en sista gång för allting. En sista gång du åkte skidor. En sista gång du var i Berlin. En sista gång du såg en vän. Att det finns en sista gång kommer sig naturligtvis av att livet har ett slut, och eftersom det tar slut kommer någon gång att vara den sista som någonting görs. Det sista andetaget innan döden är lätt att förstå. Det som väcker starkare känslor är insikten om de sista ögonblicken som kommer tidigare i livet. Eller snarare insikten att vi nästan aldrig vet när sista gången är. Så det kan vara precis nu.

Starkast känslor verkar det här väcka hos småbarnsföräldrar med tankar som att någon gång sätter man ner sitt barn på golvet, för att aldrig plocka upp det igen. Eller sista gången barnet sa “sol” istället för “stol”.

Efter att ha berättat om det här för vänner i min omgivning har jag fått lite olika reaktioner. En person kom fram till mig efter några timmar och sa “Ta bort det här ur mitt huvud!”. En annan utbrast “Ja! Den insikten hade jag när jag 15 år gammal, och har haft ångest över sedan dess!”.

Den tyska poeten Rainer Maria Rilke gjorde samma insikt om sakers förgänglighet när han var ute på en promenad med Sigmund Freud**. Rilke beklagade sig över att han inte kunde njuta av blommornas skönhet, för han visste att de snart skulle vissna och dö. Freud svarade då att det är precis det som gör de så vackra. Utan förgänglighet existerar ingen skönhet. Det är vetskapen om att livet är ändligt som ger oss förmågan att stanna upp och beundra det.

Den tanken speglas också i den svenska filosofen Martin Hägglunds tankar kring evigheten som en evig plåga. När tiden dras ut i det oändliga förlorar allt sin mening, eftersom allt då kan upplevas, och ändå finns det oändligt mycket tid kvar. Oändligheten av tomhet och leda kommer alltid att vara oändligt större än den tid som går att fylla med att läsa, lära sig, göra, beundra och älska.

“The problem with eternity is not that it doesn’t exist […] but that it is undesirable and incoherent; it kills meaning and collapses value.”

Martin Hägglund

Att livet eller händelserna vi är med om inte ska ha ett sista tillfälle, är alltså ett önskemål som i slutändan vi alla skulle ångra att anden i lampan gick med på.

Kollar vi närmare på meningen “allt sker någon gång för sista gången” och funderar över vad det innebär, så kommer vi också snart till en annan insikt som ett eko av den gamla grekiska filosofen Heraclitus bevingade ord om att “Ingen man stiger i samma flod två gånger”. Både floden och mannen som stiger ner i den har förändrats sedan förra tillfället, vilket är sant både om det skiljer sjuttio år eller sjuttio millisekunder mellan tillfällena.

Att någonting kommer att ske för sista gången, är därför sant i varje ögonblick. Det är inte att vi kommer att se en person för sista gången, utan varje gång vi ser personen är det sista gången vi ser den personen på just det sättet.

Ångesten som uppstår med insikten om att det finns en sista gång för allt, uppstår från vårt sinnes generaliserande. Händelser som liknar varandra sätts ihop till mönster som vi tar som en sanning om världen. När sanningen egentligen är att varje ögonblick är unikt i universums historia.

*Memer känner de flesta nuförtiden till som roliga bilder på internet som sprids viralt. Det är en korrekt – men väldigt begränsad – applikation av Dawkins begrepp. Vilket han själv är road av, men myntades alltså ursprungligen i hans bok “The selfish gene”.

**Med på samma promenad var även Lou Andreas-Salomé, en oerhört framgångsrik författare vid sekelskiftet som på det stora hela fallit i glömska, men borde lyftas fram som en feministisk föregångare och förebild. Hon var en av de första kvinnliga psykoanalytikerna, tog sig in på en universitetsutbildning nästan innan det var tillåtet för kvinnor, och försökte i det längsta undvika att bli tillsammans med någon av alla de män som ville vinna hennes gunst. Däribland Friedrich Nietzsche, som sägs ha modellerat sin bild av vad en übermensch är, utifrån hur hon var.