Vad kostar ett misslyckande?

Two White Wooden Mannequins on Wooden Chess Board

Hur många misslyckanden klarar vi av?

Freud ansåg att barndomen formade människan och var grunden till alla problem i vuxenlivet. Från neuroser till sexuella problem. Han hade rätt. Inte så rätt som han själv eller efterföljande psykoanalytiker ansåg sig ha. Men ändå rätt. För vi formas av allt som händer under livet, och det gäller också det som händer oss under barndomen.

Att debattera om det är gener eller miljön som formar oss är sedan länge helt irrelevant, det är alltid en kombination av båda två. Generna ger oss ett utgångsläge som sedan hela tiden formas, från miljön i livmodern till den under barndomen till våra vuxna livsföring. Väljer du att träna karate formar det dig på ett annat sätt än om du valt att träna fäktning.

Till terapirummet kommer folk med ett problem som de vill göra något åt. Det skiljer sig åt hur villiga de är att arbeta med det. Hur mycket de anser sig själva behöva göra en ansträngning kontra hur mycket de hoppas att det magiskt ska lösa sig för att de nu har sökt hjälp och pratar med någon. Det gemensamma är att de är där för att få hjälp. De betalar, med både tid och pengar, för att få den hjälpen.

Då är det också hjälp de ska få.

Det gör att terapeuten har en plikt att göra det bästa som går för patienten. Det är en av huvudanledningarna till att terapeuter bör hålla sig uppdaterade med vad forskningen säger är det effektivaste sättet att avgränsa problematik och sedan åtgärda den. Den andra anledningen är något som kallas inlärd hjälplöshet.

Inlärd hjälplöshet uppstår när en individ har försökt råda bot på ett problem, men har lärt sig att det inte går att göra någonting åt det. Det här har demonstrerats hos hundar som getts elchocker utan att kunna att ta sig ifrån dem. Trots att de senare har möjligheten att hoppa iväg från smärtan, så har de efter att ha upplevt hjälplösheten lärt sig att det inte finns något att göra, och gör därför heller ingenting.

Smärtan behöver inte vara fysisk, utan ger precis samma resultat när den är psykisk.* Människor är extremt bra på att lära sig utifrån erfarenhet. Gör vi någonting som inte fungerar, så slutar vi efter ett tag att göra det. Väldigt vettigt i de flesta fall. Ett problem när det kommer till mående. Ett ännu större problem när det finns en lång rad terapeuter som erbjuder en behandling som inte hjälper.

När en patient väl kommer till en terapeut har den redan gjort flera erfarenheter av att misslyckas. Den har själv inte klarat av att göra något åt problemet. Omgivningen har inte kunnat hjälpa den. Att då inte heller bli hjälpt av sin terapeut är inte en neutral händelse som åtminstone inte förvärrar situationen, utan riskerar att bidra till en inlärd hjälplöshet. Det stämmer även om kliniska skattningar inte visar på en förvärring av mående eller svårighetsgrad av problemen.

Att misslyckas kostar tron på att en förändring kan ske.

*Att dela upp smärta i fysisk kontra psykisk är en förenkling som egentligen inte har någon grund i verkligheten. All smärta existerar i samma del av hjärnan, och det som styr vår upplevelse av världen är det som händer i hjärnan. All fysisk smärta är alltså också psykisk smärta.

När är ett beteende ett problem?

Woman Wearing Grey Long-sleeved Top Photography

Underbart, eller skrämmande men värt det för instagram?

Vapen dödar inte, det är människor som dödar. Vapnen är bara verktyg som gör det möjligt på ett enklare sätt. Samma grundargument använder Nir Eyal, författare av boken Hooked, när han försvarar det han skapade i den boken. Metoderna för att fånga uppmärksamhet och hålla kvar användare utvecklade han inte för att hjälpa osympatiska företag att stjäla vår tid, utan för att hjälpa de företag som vill förbättra folks liv att göra det möjligt.

Ibland kan det vara svårt att avgöra om ett beteende är ett problem eller inte. Trots skrämselrubriker om att mobilanvändande gör oss olyckliga, tjocka och förstör vår koncentrationsförmåga, så blir det snart uppenbart att mobilen kan fylla ett positivt syfte. Den kan göra det möjligt för oss att hålla kontakten med vänner kring hela världen. Få tag i en ambulans i en nödsituation. Hjälpa oss att hitta till platser eller ta reda på saker vi undrar över. Samtidigt kan den få oss att må dåligt om vi ser på Instagram att alla våra vänner är på en fest, få oss att känna oss tråkiga när vi ser hur roliga och smarta alla andras inlägg är eller få oss att spela bort pengar vi inte har på onlinecasinon.

Exempel i den här stilen får det att verka simpelt: Det finns bra sätt att använda telefonen, och så finns det dåliga sätt att använda telefonen. Prata med mormor = bra. Spela bort pengar = dåligt.

Så enkelt är det förstås inte. Så fort vi tar hänsyn till kontexten så blir det mer komplicerat. Sitter vi hemma en torsdag kväll och chattar med mormor verkar det vettigt, men om vi sitter på en middag med vår partner och samtidigt chattar med mormor för att vi tycker det är tråkigt att vara med partnern, då är det negativt. Att kommunicera med andra online brukar ses som ett positivt beteende relaterat till teknik, men kommunicera kan innebära både att prata med vår bästa vän om hur underbart livet är eller med andra incels om hur kvinnor är monster och borde dödas.

Vad beteendet är kan vi kalla för beteendets topografi, det är vad en observatör hade sett om den filmat oss i situationen. Topografin kan vara identisk utan att det går att avgöra om det är positivt eller negativt. Det vi istället behöver fokusera på är varför beteendet utförs. Beteendets funktion.

Ett beteendes funktion är det som styr om det är positivt eller negativt. Inte vad beteendet faktiskt är. Tycker vi att det är underhållande att spela på nätcasinon och har pengar att slösa, så kan det vara precis lika avslappnande och återhämtande för oss som att gå på bio, träffa en vän eller ta en tupplur.

Istället för att kalla ett topografiskt beteende bra eller dåligt, behöver vi alltså fundera över vilken funktion det fyller. I princip kan vi klassificera det på ett lika simpelt sätt som bra/dåligt, men det som faktiskt spelar roll är om det är någonting vi gör för att vi vill göra just det, eller om det är någonting vi gör för att vi vill undvika någonting annat.

Är det ett beteende vars funktion är att undvika någonting annat är det ett problembeteende. Det som undviks kan vara allt möjligt, från att prata med vår partner om att vi inte trivs i relationen, är uttråkade, arbetsuppgiften känns övermäktig till att vi är ledsna eller arga över att vi inte blev inbjudna till den där coola festen. Beteendet är då en distraktion eller ett undvikande av någonting som vore bättre att ta tag i.

Är beteendet istället någonting vi vill, är det positivt oavsett om det är att ringa mormor, spela på nätcasinon eller sitta med mobilen under ett möte.* Beteendet går i enlighet med våra värderingar och är någonting som vi är glada eller tillfredställda över.

Det här kan vara bra att ha i tankarna nästa gång du blir arg på dig själv för att du inte gör det du borde göra. Fundera ett steg till över varför du tycker att du borde göra det. Är det någonting du upplever att du borde göra men egentligen inte vill, eller är det någonting du själv faktiskt vill göra?

Det kan vara befriande och tillåtande att inse att det inte är något fel med att ligga kvar och snooza en timme extra på morgonen om den tiden finns. För att en del personer stiger upp vid 4 och påstår att det är dagens viktigaste timme, är det inte per automatik sant för dig. Fundera istället över vad du själv vill och varför, och se till funktionen istället för topografin av det du gör.

*Positivt för individen. Beteendet kan fortfarande vara ett problem för andra personer eller samhället, om önskemålet är att göra någonting som sårar/skadar andra.

Kulturkonsumtion augusti

En samling av en del av det jag läst, sett och lyssnat på under augusti.

Betygen är godtyckliga och beror på saker som mitt humör, om jag ätit på senaste, sovit ordentligt, längden på mitt hår, vad det senaste jag läste var och förmodligen en lång rad andra saker utom min kontroll. På ett ungefär betyder betygen ändå:
A = Jag kommer att entusiastiskt prata om det med en rad personer.
B = Det var värt att läsa/se/lyssna på.
C = Okej, men inte minnesvärt.
D = Det här var dåligt, önskar att jag gjort något annat.
E = Jag skäms över att jag avslutade det här. 
F = Jag är en sämre människa efter det här än vad jag var innan.

Läst

Burger’s daughter – Nadine Gordimer (B+)
Som en resa med tåg i ett kuperat landskap. Behaglig språkmässigt med en rad olika nedslag i huvudpersonens liv och syn på politik, relationer och världen kring sig.

Örn eller sol? – Octavio Paz (C)
En hint av den egentliga poesin, för kretsande kring lek och surrealismen i språket för att verkligen vara läsbart på annat än spanska.

The great battle of fire and light – Wait but why (A)
Nätets mest livsinspirerande och lärorika blogg är efter tre år tillbaka med det första i en lång serie om hur människan fungerar. Evolutionär grund till hur vi fungerar, med alla allmänna djuriska egenskaper för genetisk överlevnad plus unika förmågor i empati, logiska resonemang och fantasi som möjliggör för oss att åstadkomma långt mer.

Gryning över Kalahari – Lasse Berg (A-)
Solid genomgång av mänsklighetens framkomst fylld av levande berättelser och samtal med världens främsta evolutionsforskare.

Bikupan – Camilo José Cela (B)
En roande men fragmentarisk bok om en rad liv i Madrid.

Sett

Once upon a time in Hollywood (D)
För Hollywood-smal på samma sätt som “Hail, Caesar!”. Den kändes som sina 2 timmar och 42 minuter i längd. Bra dynamik mellan Leonardo Di Caprio och Brad Pitt.

Parning (C+)
En nära titt på hur en relation kan utvecklas över tid, från närhetstörst till obesvarad kärlek till en vänskap.

Besatta av rikedom (A)
Närgånget och utvecklande av hur det är att växa upp med pengar som norm eller mål, hur det påverkar ens tänkande och insikten om vad som faktiskt spelar roll i livet. Fascinerande karaktärer och fantastiskt att se förändring över 20 år från en mästerfotografs lins.

Hört

Sommar i P1. Emma Leijnse. (B+)
Det mesta som ses som problematiskt i samhället (kriminalitet, sjukdom, självmord) kan kopplas till lågt presterande i skolan. Kvinnor är på väg att ta över helt i utbildningssystemet, förlorarna är de lågutbildade männen. Att utbilda kvinnor gör underverk för ett lands ekonomi och framgång. “Utbildar vi en pojke, då utbildar vi en pojke. Utbildar vi en flicka, då utbildar vi en familj.”

Sommar i P1. Nick Bostrom. (B)
Bostrom skapade simulationsteorin, om hur mycket troligare det är att vi lever i en simulation än att vi inte gör det. Överraskande roligt och underhållande av en karaktär som verkar vara bland de mer överintelligenta människorna som finns.

Sommar i P1. Thomas Sandell. (C)
För självcentrerat, men med några bra inredningstips: gruppera alltid saker istället för att sprida ut de med jämna mellanrum, använd inte fler än tre material och om möjligt ställ ut möbler från väggen.

Behavioral grooves. Brian Ahearn: influencing people ethically. (B-)
Genom att se till vad folk vill kan vi hjälpa de att ta bättre beslut, snarare än att påverka de i den riktning som är bäst för oss.

Är det dumt att inte jobba hårt?

Photo of Group of People in a Meeting

Idioter eller genier?

Dumhetsparadoxen är en bok av Mats Alvesson och André Spicer som beskriver människor som dumma. Irrationella, ooptimerande varelser som hellre lägger tid på arbetsplatsen att slöa framför datorn eller sitta tysta på ett möte, än att göra det smarta vilket är att ifrågasätta och försöka göra situationen så bra som möjligt.

Det påminner om synen på människan i beteendeekonomin, där allt som hindrar oss från att vara homo economicus, den ekonomiskt rationella människan som klassisk ekonomisk teori har sett oss som, ses som kognitiva bias, heuristiker eller på andra sätt tankefel.

Gerd Gigerenzer argumenterar för att beteendeekonomins uppdaterade bild av människan, som begränsat rationell istället för fullt rationell, faller i precis samma fälla som den klassiska ekonomin. Utgångspunkten är den samma, att grundtillståndet är rationalitet. Det beteendeekonomin gjort är att peka ut att det inte stämmer, men den har fortfarande inte förstått hur människan faktiskt fungerar.

När Alvesson och Spicer pekar ut att dumt att inte ha möten som leder till ökad vinst för företaget, eller Daniel Kahneman att det är irrationellt att förluster påverkar oss mer än vinster, missar de att människan inte har växt fram för att optimera världen omkring sig. Människan har växt fram för två saker: för att överleva och för att fortplanta sig.*

Att då anpassa sig efter rådande kultur på arbetsplatsen, som säger att det är viktigare att verka upptagen än det är att göra det som är bäst för organisationen, är inte för att vi är dumma. Det är för att vi är geniala. Vi uppfattar de signaler organisationen sänder ut om vad som faktiskt förväntas, inte de ord som lyfts fram, utan de handlingar som genomförs, och anpassar oss därefter.

På samma sätt är kognitiva bias och heuristiker inte tankefel, de är optimerade sätt att uppnå det som är viktigt för oss: att överleva och fortplanta oss. Både överlevnad och fortplantning hängde under vår evolutionära bakgrund ihop med gruppen vi levde tillsammans med, där vi behövde anpassa oss tillräckligt väl för att tillhöra den, men samtidigt stå ut tillräckligt mycket för att vara intressanta för potentiella partners.

Sett från det perspektivet är kognitiva bias och heuristiker varken dumma, irrationella eller begränsat rationella, utan fantastiskt smarta sätt vi visar vår tillhörighet till gruppen utifrån. Det gäller oavsett om vi pratar om förankring, konfirmationsbias, sunk-cost fallacy eller någon av de över 200 andra som forskare enligt wikipedia har upptäckt.

Du är alltså inte så dum som det kan kännas när en beteendeekonom pratar eller du sitter och låtsas jobba för att chefen inte ska bli arg. Du är istället genial på att anpassa dig för att överleva. Och ha sex.

*Till och med det kan ifrågasättas och reduceras till att det egentligen bara finns ett syfte: att fortplanta sig. Överlevnad är från det perspektivet helt enkelt ett väldigt smart sätt att se till att man får möjlighet till fortplanting.

Dumheten i dumhetsparadoxen

Man Working Using A Laptop

Ju mer vetenskap man kan, desto tydligare blir felen som görs

Vetenskap genomsyrar vår samhällsbild och hålls upp som en SANNING både i det allmänna vetandet och när nyheterna sätter rubriker på sina artiklar. Oavsett om det är ett samtal på krogen en fredagkväll eller på en kvällstidnings löpsida så är det ofta punkt för diskussionen om orden “Forskningen säger…” eller “Enligt vetenskapen…” dyker upp.

Det är vettigt. Den moderna vetenskapens själva grund är att ifrågasätta sanningar och genom noga kontrollerade studier ta reda på hur det faktiskt ligger till med allt från guds existens till vilken diet som fungerar bäst för vem. Det görs genom att idéer ställs upp som vetenskapsmännen sedan försöker motbevisa, går det inte att motbevisa så får idén stå kvar som det närmaste sanningen vi befinner oss just nu.

Där är en nyckel, det <närmaste> sanningen vi befinner oss just nu. Oavsett vad nyhetsrubrikerna säger så påstår aldrig vetenskapen att någonting är helt säkert, utan försöker istället ge sin bästa uppskattning för hur någonting ligger till, ibland med säkerheter på 80%, ibland på 99,999%, men vetenskapens själva grund är att aldrig utgå från att någonting är på ett visst sätt.

Det är lätt att det försvinner när vetenskap förmedlas vidare i flera steg för att till slut hamna i våra huvuden, där inte mycket mer återstår än ett “Jag hörde nånstans om forskning som sa typ att…”.

Det finns ett flertal vanliga fel som görs när forskning förmedlas. Det kan tydligt ses när den ska populariseras och omvandlas till ett snabbt konsumerbart format som dessutom väcker tillräckligt mycket intresse för att generera klick eller sålda lösnummer. Siri Helle listar fyra stycken sådana fel som återkommer igen och igen.

Det sista problem som hon tar upp är återkommande inte bara i media utan också i floran av modern självhjälpslitteratur. Påstått vetenskapliga påståenden som inte baseras på forskning. Thomas Eriksson gör det i sina omåttligt populära och tungt kritiserade böcker Omgiven av idioter/psykopater/skogstroll genom att helt enkelt skriva att det han säger baseras på forskning, utan att hänvisa till vilken forskning. James Clear gör det i sin bok Atomic Habits genom att friskt mixa väletablerade forskningsrön med sina egna påhittade modeller och modeller från annan populärvetenskaplig vanelitteratur utan vetenskaplig grund. Det är dock inte bara icke-akademiker som gör det här felet, utan även väletablerade forskare kan falla i den fallgropen.

I sin bok Dumhetsparadoxen har Mats Alvesson (professor i företagsekonomi) och André Spicer (professor i Organisational behaviour) 285 källor som de refererar till genom boken för att stödja sin tes att organisationer och individer är dumma som inte utnyttjar sin kreativa problemlösande kapacitet till mycket högre grad. Problemet är bara att inte en enda av de 285 källorna faktiskt visar att en organisation där medarbetarna inte använder sig av det författarna kallar för funktionell dumhet, faktiskt ökar värdet på ett företag eller medarbetarnas välmående.

Deras grundtes och poängen med boken har noll stöd i forskning. Författarna har istället plockat ihop en massa vetenskapliga referenser som handlar om allt möjligt, parat ihop det med anekdoter och personliga erfarenheter från företag där det inte gått bra, och bakat samman det till en bok som försöker påstå någonting det inte finns stöd för att skulle stämma.

Säkerligen mycket givande för författarnas egna konsultverksamhet där de har fått resa runt världen och föreläsa om hur företag kan minska sin egen dumhet, men till absolut ingen hjälp för att faktiskt förbättra situationen.

Du är porrstjärnan, fotbollsspelaren och den hemliga agenten

People Walking on Pedestrian Lane during Daytime

Är du alla dem?

Kurzgesagt publicerade nyligen en video baserad på Andy Weirs historia The egg. Har du inte sett den rekommenderar jag att kolla på den innan du läser vidare, dels för att det är en underbar historia, men också för att nästa paragraf kommer förstöra överraskningen om du inte redan känner till den.

Har du tittat?

Säkert?

Okej. Så i berättelsen visar det sig att mänskligheten i själva verket bara består av en enda människa, som upplever alla liv som någonsin levts på jorden.

Det är en premiss vi med nuvarande vetenskap aldrig kommer att kunna bevisa eller motbevisa, men trots det finns det ett korn av sanning i det. Vi lever inte bara våra egna avgränsade liv, utan vi lever alla andras också. Inte som i videon genom att återfödas in i nya tider, kroppar, samhällen och positioner, men genom att vår hjärna hela tiden simulerar allting som vi på något sätt får kunskap om.

Oavsett om det är någonting vi ser, läser, hör eller bara hör talas om, simulerar vår hjärna konstant världen omkring oss. Den är en geléartad klump instängt i ett beckmörkt fängelse, men genom våra olika sinnen tar den in världen omkring oss och skapar en helhetsuppfattning. Det är en helhetsuppfattning som ligger längre ifrån en objektiv sanning om hur världen är beskaffad än vad de flesta av oss tänker sig, för den tar inte bara hänsyn till vad som pågår utanför oss, utan även det som pågår i övriga delar av hjärnan, kroppen och vad vi tidigare har upplevt. All information slängs ihop till en helhet som presenteras som att det är så det är. Hur hungrig vi är, om ett myggbett kliar, vi står på en hög bro eller anar att det finns ett monster i mörkret påverkar hur vi ser på världen omkring oss. Även om vi utförde samma beteende i olika situationer, exempelvis läsa samma tre rader i en bok, skulle upplevelsen av läsningen vara annorlunda.*

När vi tänker eller minns någonting är det samma delar av hjärnan som aktiveras som när vi själva genomför det vi funderar över. Oavsett om vi funderar över den dumma saken vi sa till chefen, försöker komma ihåg hur fiolstycket ska spelas eller hur karateslaget ska slås. Det gör att när vi ser en film är vi inte en passiv observatör, utan vi är på ett sätt alla karaktärer i filmen. Vilket inte bara gäller för en films karaktärer, utan alla människor vi träffar. Vi återföds kanske inte på samma sätt som i The egg, men på ett sätt lever vi ändå alla liv vi observerar. Tänk på det nästa gång du blir arg på någon, dömer den för dens beteende eller utseende.

*Det här är utgångspunkten i Lisa Feldman Barretts bok om känslor, How emotions are made. Där går hon genom den existerande forskningen på vad känslor är, och landar i att känslor inte är någonting som existerar i sig i våra hjärnor. Det finns inte ett centra som står för en känsla, eller en grupp av neuroner som skickar ut en viss signal. Hjärnan består av 100 miljarder neuroner. Varje ögonblicks output är en kombination av deras output. Alla möjliga kombinationer av de 100 miljarder neuronerna ger oss en siffra som är så löjligt stor att jag inte ens vet hur jag ska skriva den. Det är inte en astronomisk siffra i ordets rätta bemärkelse, för det finns ingenting vare sig på jorden eller astronomiskt som vi kan jämföra det med. Antalet atomer i universum är ungefär 1082 stycken, och då är vi alltså inte ens i närheten av att antalet kombinationer vår hjärna är kapabel till. Skulle vi skriva ner talet i en bok som en etta följt av nollor, skulle det behövas 50 miljoner böcker för att få med alla nollor.

Det gör sannolikheten att vi någonsin skulle uppleva en och samma upplevelse under våra livstider försvinnande liten. Så även när vi säger saker som “jag är arg” eller “jag är inte arg, jag är besviken” så kan en annan person inte fullt ut förstå vad det innebär, för de har aldrig haft samma konfiguration av neuroner aktiveras på samma sätt. Vi kan för den delen inte förstå själva helt vad det innebär, för vi har inte heller någonsin upplevt den kombinationen tidigare. Det vi uttrycker är istället en kulturellt accepterad version av ungefär vad det tillståndet innebär. Det är inte ett tillstånd som existerar i sig, utan som vi har lärt oss genom den miljö vi växt upp i.

Näsan är kort, livet är långt

Brown Gray Primate

En lång näsa

Det finns en sak som står för alla världens problem, från individens ormfobi och relationsproblem till världens diskriminering och den globala uppvärmningen som kommer att fortsätta utplåna arter i en rasande takt.

Kortsiktigt tänkande.

Ett exempel från samhället är Folkhälsomyndighetens rapport om lönsamheten i HPV-vaccinering för pojkar där de skriver:

Vaccination av pojkar mot HPV uppfyller smittskyddslagens kriterier för att inkluderas i det nationella allmänna vaccinationsprogrammet för barn. Med det menas att vaccinationen kan förebygga allvarlig sjukdom, är hållbar ur ett medicinetiskt perspektiv och är samhällsekonomiskt kostnadseffektivt.

Folkhälsomyndigheten om vaccination av pojkar mot HPV

Det tål att upprepas. Det kommer att rädda ett hundratal liv, är etiskt problemfritt OCH besparar samhället pengar. Rapporten kom 2017, men det har ännu inte tagits ett beslut om det ska ingå i det nationella vaccinationsprogrammet eller inte. Stockholms region utvärderade om det var värt för dem att göra på egen hand, men kom fram till att de inte har råd. Inte råd att spara pengar och liv. För att det just nu inte finns utrymme i budgeten.

Ett annat exempel är brottsprevention. Ett flertal politiska partier i Sverige pratar idag om att utöka polisstyrkan, göra det möjligt att sätta in insatsstyrkor i särskilt utsatta områden och införa hårdare fängelsestraff. Det kan hända att det funkar, men det bästa sättet att förhindra brott är att se till att det inte begås från första början. I USA brottades en lång rad ekonomer med att försöka förklara varför brottsligheten hade sjunkit under ett antal decennier. En lång rad förklaringar föreslogs, från förändringar i polisstyrkor till samhällsekonomiska eller politiska beslut, men hur ekonomerna än undersökte kunde de inte finna några kausala samband. Tills en av de märkte att det verkade finnas en koppling mellan att stater legaliserade abort och hur brottsutvecklingen skedde i den delen av landet.

För att förstå det behöver vi först fundera över varför aborter görs från första början. Svaret på det är enkelt och intuitivt: för att barnet inte är önskat. Så vilka barn är inte önskade? Jo, de där modern befinner sig i en situation där det inte är hållbart att uppfostra ett barn. Så de barn som inte kommer till världen när abort är lagligt, är de barn som annars hade växt upp under ogynnsamma förhållanden, med en moder (och eventuellt en fader) som egentligen helst inte hade fött dem. Att växa upp under de förhållandena, är precis det som för många leder in i en värld av kriminalitet. Så genom att legalisera abort försvann en stor del av brottsproblematiken i de stater där det gjordes.

Aborter är inte den enda lösningen där. Det är vad Karen Pryor skulle kalla för att “skjuta hunden” – en slutgiltig och oåterkallelig lösning på något som uppfattas som ett problem. Det aborten leder till är egentligen att barn inte växer upp under ogynnsamma förhållanden, och det finns gott om studier som visar på att ett avhjälpande av en dålig uppväxtmiljö förbättrar framtida förutsättningar. Kriminalitet förhindras effektivast och billigast genom att hjälpa barn ha en bättre uppväxt. Det kan ske genom att stötta ensamstående mammor, förbättra skolor eller se till att det finns hälsosamma fritidsaktiviteter. Att rehabilitera en brottsling är enormt mycket svårare (och kostsammare) än vad det är att ge ett barn en uppväxt som leder till stabilitet, bra jobb och ett fint liv, istället för in i kriminalitet.

Vi ska återvända till individen och hur det kortsiktiga tänkandet som gör att landsting och länder prioriterar att hålla nere sina kostnader här och nu, snarare än att investera de i interventioner som på sikt leder till sparade liv och pengar, också påverkar individen att göra dåliga beslut som leder till fobier, kraschade relationer och ensamhet.

Hos individen kan vi förstå det här genom det som psykologer kallar för “negativ förstärkning”. Det finns två olika sätt beteende styrs av om vi frågar en klassiskt skolad behaviorist, och det gäller både människor och djur. Vi styrs av belöningar och vi styrs av bestraffningar. Belöningar är saker vi vill ha, och som gör att vi utför ett beteende oftare. Bestraffningar är saker vi inte vill ha, och gör att vi utför ett beteende mer sällan.

Belöningar (och bestraffningar) kan vi dela upp i två underkategorier som vi kan kalla för tillförande och borttagande. Här kan det bli lite lurigt. Det vi behöver komma ihåg är att det som är belönande är belönande oavsett om vi lägger till eller tar bort någonting. Vi tar några exempel.

En belöning som styrs genom tillförning är att vi får någonting som känns bra för oss. Det kan vara att öppna en dörr och få se en attraktiv naken person. Slå någon på käften och få en adrenalinkick. Dricka en burk öl och känna smaken av humle i munnen. Genom att öppna dörren/slå personen/dricka ölen (beteende) tillförs en belöning (naken person/adrenalin/smaken av humle)*.

En belöning som styrs genom borttagande är att vi blir av med någonting som är obehagligt. Det kan vara att slå en mygga som sticker oss i armen. Spela candy crush på mobilen när vi är uttråkade. Kasta en tallrik i väggen. Genom att slå på myggan/spela candy crush/kasta en tallrik (beteende), blir vi av med obehaget från den stickande myggan/uttråknaden/ilskan och mår därför bättre.

Den här andra typen av belöningar är det som kontrollerar i princip allt som är dåligt. Vi vet hur vi borde bete oss. Återvinna, äta hälsosammare, träna mera, prata med vänner om hur vi mår, med partnern om svartsjukan eller cykla på semester istället för att flyga. Men det är jobbigt. Det är jobbigt att alltid sortera rätt, att äta en sallad istället för en hamburgare, gå på spinningpasset, lyfta upp med för oss betydelsefulla personer när vi är sårbara, ledsna eller arga eller att säga till barnen att det blir Hisingen runt istället för Gran Canaria och Bamse.

Så länge vi låter det jobbiga här och nu styra, följer vi belöningarna som kommer från att obehaget tas bort. Problemet är att när obehaget här och nu försvinner, vi får äta god mat, slipper få träningsvärk och barnen jublar över flygresan, så blir konsekvensen på lång sikt katastrofal. För vår hälsa. För planeten. För barnens framtid.

Vill vi leva ett långt och gott liv behöver vi lära oss stå ut med det kortsiktiga obehaget och istället använda vår unikt mänskliga kapacitet att föreställa oss en annan värld. En värld där vi just nu upplever ett obehag, men där allting blir bättre för alla i framtiden.

*Vad som fungerar som en belöning beror på personen som får den, vilka preferenser den har, men också hur den mår just nu, vad den saknar och vad den behöver.