En samling av en del av det jag läst, sett och lyssnat på under juli.

Betygen är godtyckliga och beror på saker som mitt humör, om jag ätit på senaste, sovit ordentligt, hur vädret är, vad det senaste jag läste var och förmodligen en lång rad andra saker utom min kontroll. På ett ungefär betyder betygen ändå:
A = Jag kommer att entusiastiskt prata om det med en rad personer.
B = Det var värt att läsa/se/lyssna på.
C = Okej, men inte minnesvärt.
D = Det här var dåligt, önskar att jag gjort något annat.

Läst

The man of property – John Galsworthy (B-)
En familjesaga med för många karaktärer för att hålla reda på i en bok. John Galsworthy verkar varit en bra människa, med feministiska och antikapitalistiska värderingar som skiner igenom i boken.

Dikter – Erik Axel Karlfeldt (B)
Ett paradexempel på versform med rim. Varierar mellan väldigt bra, och ungdomligt dåligt. Den enda person som fått litteraturpriset post mortem. Satt själv i Svenska Akademien fram till sin död, och hade vid ett tidigare tillfälle tackat nej till att tilldelas priset.

The inner level – Richard Wilkinson, Kate Pickett (A-)
Övertygande om att jämlika samhällen är bra för mänskligheten, även om presenterandet av statistiken ofta är tveksamt, där y-axeln har varierande skalor och ofta inte börjar på noll.

Hyperion – Dan Simmons (A)
En samling av sex kortare berättelser i ett övergripande ramverk kring en planet där en mystiskt mordisk varelse finns. Varje berättelse är fantastisk, och helheten underbar.

Noise – Daniel Kahneman, Olivier Sibony, Cass R. Sunstein (B-)
Pedagogiskt snygg med tydliga figurer och ett väl uppbyggt resonemang. Det är dock någonting som skaver i resonerandet att brus ska vara ett minst lika stort problem som bias. Kanske att målet då är att eliminera den mänskliga faktorn? En algoritm eller AI kommer alltid vara mindre brusig än en människa. Men är inte mänskliga behov så komplexa att vi behöver mänskliga beslutsfattare?

Osebol – Marit Kapla (A)
Underbar samling anekdoter från den lilla invånarskaran i den värmländska byn Osebol. Om deras liv, historia, nutid och framtid.

Sveas son – Lena Andersson (B)
Trevlig berättelse om det svenska folkhemmet personifierat i Ragnar Johansson.
1932, år noll i folkhemmet. Han var Sveas son, folkhemsmannen, sinnebilden för den framåtsyftande mentalitet som formade det svenskaste Sverige, essensen av exceptionell måttfullhet och rationell planering utan måtta.

Dottern – Lena Andersson (B)
En precis lika trevlig fortsättning i nästa generation efter folkhemmet, och hur revolten mot det mätbara kom från hyllandet av detsamma. Roligast blev det när boken refererade till Main Street av Sinclair Lewis, som jag råkade läsa precis samtidigt.

Sett

Too hot to handle, säsong 2 (C)
Underhållande med översexuella attraktiva människor som på en paradisö blir överraskade med att inte få ha intim kontakt med varandra. Målet är att få de att fördjupa sin förståelse för relationer, vilket de ofta lyckas överraskande bra med.

EM 2020, fast det är 2021 (B+)
Trodde inte jag skulle kolla på några matcher själv, men det var överraskande trevligt och underhållande.

Young royals (B-)
Snygg och bra serie för svensk standard, men inte min smak. Sanna uppskattade den pyrande homoeroticismen.

Glow up (C)
Älskar tävlingsserier, men den här var på det stora hela undermålig.

Taskmaster, säsong 3 (B)
Utmärkt underhållande men kort säsong.

Moana (A)
Fantastisk. Håller väl, och borde ha vunnit en Oscar för låten Shiny.

Hört

My year in Mensa (B-)
Komikern Jamie Loftus tar Mensas inträdesprov med förväntan att misslyckas och skriva en rolig artikel om upplevelsen, men kommer in och tar det vidare. Efter att ha postat screenshots från gruppen öppet på twitter, blir hon blockad och hatad, men bestämmer sig för att åka på årsmötet för att ge dem en chans. Överraskande många alt-höger MAGA fans i organisationen. Men främst handlar det om vad Mensa egentligen är. En elitorganisation eller en klubb för de som aldrig hittat en annan plats i samhället? Sparkar hon uppåt eller neråt?

The ballad of Bill Gates – Behind the bastards (A-)
Intressant med en nyansering kring vem Bill är och hur han kommit dit han är. Kritiken blir ibland missriktad, som att pengar lagda på diverse projekt var ett slöseri för att det inte gav resultat. Det innebär ju att projektet utvärderades och sen las ner, det tycker jag är ett utmärkt resultat. Däremot hans ärkekapitalistiska approach trots det som tagit honom dit han är, känns osympatiskt.

Fritterin’ away genius – Cautionary tales with Tim Harford (A)
Claude Shannon revolutionerade delar av världen, men verkade inte anstränga sig så mycket utan ägnade sig åt jonglering, enhjulingar och annat smått och roligt. Hade det varit bättre om han fokuserat? Eller var det just för att han ägnade sig åt allt möjligt som det var möjligt för honom att vara kreativ? Väldigt intressant person, kommer läsa en biografi någon gång.