Några av världens främsta forskare inom beteendeförändring gav sig på att ta reda på hur gymbesökare bäst kan motiveras att fortsätta träna. Mer än 63 000 personer som redan var medlemmar i ett amerikanskt dygnet-runt gym valde att (gratis) bli en försöksperson för att försöka träna mer. Resultatet? Fantastiskt! Fast också helt misslyckat.

Målet var att utifrån ett program på 28 dagar motivera gymmedlemmarna att träna mera. Eftersom det fanns så många deltagare gick det också att testa en hel del olika saker på en gång. Alla grupper fick några grunder som man visste fungerade: de fick göra en intentionsimplementering*, fick lite pengar tillbaka varje gång de tränade plus fick påminnelser skickade till sig. Utöver det så testades 52 olika saker som man misstänkte skulle kunna öka gymmandet ytterligare. Allting jämfördes med en kontrollgrupp som i princip bara fick ett “Tack för att du ville vara med!” och sen ingenting mer.

Det fantastiska var att 50 till 75 procent av de som deltog i experimentgrupperna faktiskt ökade sitt gymmande i jämförelse med kontrollgruppen. Det finns tydliga sätt att hjälpa människor att träna mera!

Det misslyckade var dels att ingen av experimentgrupperna var bättre än de andra, och framförallt att ingenting ledde till en beteendeförändring som sträckte sig efter de 28 dagarna experimentet varade. Det går bra att förändra ett beteende under en period, men att skapa vanor är svårt.

BJ Fogg, en av vaneforskningens giganter har nyligen släppt en bok på ämnet vaneskapande där han har utvecklat sin modell för beteendeförändring. Han beskriver det själv i boken som att det var revolutionerande för honom när han insåg vad det var som krävdes, och att ingen annan uppmärksammat det tidigare**: det kräver en positiv känsla. Inte en abstrakt, långsiktig tanke om att det kommer vara bra för oss att träna, utan en omedelbar, kännbar glädje eller lycka som följer direkt på beteendet att träna.

Jag kan inte låta bli att tänka att det kan vara det forskarna i den gigantiska studien missade. Att de var så fokuserade på sina externa metoder för beteendepåverkan att de missade att ta hänsyn till vad det faktiskt är som motiverar en person till ett beteende.

*Skriva när, var och hur de ska gymma

**Vilket i min åsikt är totalt nonsens. Det är precis vad klassisk behaviorism och inlärningsteori á BF Skinner handlar om. Skinner säger att det bästa sättet att styra beteende är positiv förstärkning, vilket innebär att det kommer en belöning varje gång ett beteende utförs. I allmänt språkbruk tänker vi på en belöning som någonting konkret, exempelvis pengar eller en glass, men en belöning är i grund och botten en dopaminkick i hjärnan som känns bra. Det som är belönande för en person är det inte per automatik för en annan, utan det har med varje individs gener, uppväxtmiljö och stundens tillstånd att göra. BJ Fogg ger helt enkelt ett avgränsat exempel på den övergripande principen när han rekommenderar att fira mentalt eller med en fysisk gest.