Emily Oster är ekonomen som fick två barn och insåg att mitt uppe i stressen av att vara förälder, så var det svårt att veta vad som är vad. Hur skulle hon se till att hennes barn blev de bästa människor de kunde bli? Eller att de överhuvudtaget överlever när världen är full av faror? Extra svårt blir det när omgivningen består av en lång rad experter, både självutnämnda och faktiska, som kommer med en lång rad motstridiga råd. Ska barnet få skrika sig självt till sömn eller ska det tröstas direkt? Ska hen få sova i sängen eller riskerar det kvävning av ett täcke som blivit avkastat? Hur viktigt är det med amning? 

Emily närmade sig frågorna om vad som är bäst på samma sätt som hon närmar sig sitt jobb: genom att gå igenom all den forskning som finns för att sen sammanställa vad som är myter och vad som är baserat på fakta. För att sen skriva en bok. Hon insåg snabbt att svaret på frågan “Vad borde jag ha gjort om jag varit den perfekta föräldern?” ofta inte var så enkelt. En del frågor var lätta: sushi är okej att äta. Alkohol i måttliga mängder är inte farligt vare sig under graviditeten eller under amningsperioden. Att sova med ett barn i sängen är ingen större fara (så länge de andra i sängen inte har druckit stora mängder alkohol, röker eller på annat sätt är ur sin egen sömnbalans) medan det är en dålig idé att sova i soffan med barnet. Det finns fördelar med att amma sitt eget barn, men det är ingen katastrof om det inte går eller man inte vill.

Bland det viktigaste Emily Oster pekar ut i boken är att föräldraprogram baserade på psykologi och inlärningsteori, som inför disciplin och konsekvenser för barnet, har visats effektiva både på kort och lång sikt för att göra barnen mer lyhörda och föräldrarna mindre stressade – även flera år senare. Ett sånt är 1-2-3 magic utvecklat av psykologen Thomas Phelan där föräldern uppmanas att räkna till tre varje gång någonting händer, och har barnet inte åtgärdat problemet (bett om ursäkt till syskonet, fiskat mobiltelefonen ur toaletten eller ställt tillbaka Kalaspuffarna i butikshyllan) så kommer en konsekvens. Konsekvensen behöver vara kännbar för barnet, oavsett om det är en förlust av ett privilegie eller en bestraffning i stil med time-out, men det absolut viktigaste är att vara konsekvent. Har du sagt att barnet kommer förlora sin lunchkaka om det inte ber om ursäkt, så är det viktigt att det också blir så. 

Emily Oster lugnar oroliga föräldrar som fastnar för mycket i internets myriader av råd med att “Den kvinnan på internet bor inte i ditt hem, du vet bättre än henne”. Ett råd som är viktigt att ta till sig när det gäller hennes forskning också. Barn har sedan mänsklighetens begynnelse – bokstavligt talat – lyckats överleva även utan den enda sanna kunskapen som vi nu försöker få reda på. Dessutom inser varje förälder snabbt att oavsett vad som är bäst eller ej, så är det inte bara den rationella och logiska vuxna som bestämmer, utan den lilla varelsen har en stark vilja och är duktig på att meddela när saker inte känns bra.

Att uppfostra ett barn perfekt är inte möjligt. Vi vet helt enkelt inte vilken typ av upplevelser som leder till vilken typ av vuxen. Det finns för många faktorer som spelar in, från genetiken till miljön i livmodern, till föräldrarnas bakgrund, hur många syskon som finns och var barnet passar in i skaran, vilket område det växer upp i, vilka vänner det får, vilka föräldrar de vännerna har, vad som händer politiskt i världen, hur klimatet utvecklas och mycket, mycket mer.

Att det finns så många olika faktorer som spelar in gör dessutom så att även om vi visste vilken typ av upplevelser som ledde till vilken typ av vuxen, så skulle vi inte kunna kontrollera det. För att ha full kontroll över barnets uppväxtvillkor skulle det behöva stängas in i ett slutet labb utan kontakt med övriga världen. En lightversion av det labbuppväxta barnet är barn med helikopterföräldrar – föräldrar som försöker undanröja alla svårigheter och hinder ett barn kan stöta på – där det finns en tydlig koppling mellan den föräldrastilen, med depression och missnöjdhet med livet hos barnen. Vilket leder till en paradox: Det enda sättet att se till att ett barn får den optimala uppväxten är att kontrollera allt, men kontrollerar vi allt lär sig barnet inte att hantera livets oförutsägbarheter. Därmed är den optimala uppväxten inte längre optimal.

B.F. Skinner försöker sig på att lösa det här genom att konstruera en ideal uppväxtmiljö i sin utopiska bok Walden Two och möjligtvis går det att till viss del inspireras av honom. Även om det behövs faktisk forskning och inte bara idealiserat tänkande för att se om hans idéer håller också i praktiken. I hans värld kontrolleras barnens uppväxtmiljö strikt, där de den första tiden i princip är de labbuppväxta barn jag refererade till tidigare, för att sen långsamt utsättas för fler och fler utmaningar som är designade för att öka deras tolerans för obehag och svårigheter.

Att långsamt vänja någon vid svårigheter genom utmaningar har stöd i forskning, som visar att det är ett utmärkt sätt att exempelvis befästa åsikter, och är en av grunderna i deliberate practice. Genom att hela tiden röra oss i det som den ryska psykologen Vygotsky kallade för den proximala utvecklingszonen, utökas vad som kan hanteras och stärks våra förmågor.

Som förälder innebär det här att du behöver låta ditt barn brottas med de problem som dyker upp, och inte genast försöka lösa dem åt hen. Kommer barnet till dig och ber om hjälp, hjälp det. Gör barnet inte det, låt hen lära sig i fred. Det finns ingen vuxen utan en barndom att bearbeta, så oroa dig inte så mycket för hur det går. Det kommer att bli bra.