Att tycka annorlunda än en annan person och riskera att hamna i en diskussion där vi har fel, eller känner oss dumma, är så obehagligt för den genomsnittliga personen att den hellre ägnar sig åt en totalt meningslös syssla så som att spika i hundra spikar i en bräda, än att diskutera med en meningsmotståndare.

Det finns många sätt att argumentera, debattera och bråka på. Ofta görs det fel. Det gäller inte bara debatter mellan partiledare på TV (där det ändå inte handlar om att egentligen övertyga någon om en åsikt eller att ha rätt, utan om att posera för sina väljare och framstå som kompetent), utan även i våra vardagliga meningsskiljaktigheter.

Hamnar vi ändå i en diskussion med en meningsmotståndare så finns en rad taktiker att ta till för att inte behöva utstå förödmjukelsen av att inte kunna sina åsikter tillräckligt väl för att sätta någon som tycker annorlunda på plats.*

Det enklaste sättet att vinna en debatt är genom att inte möta motståndarens argument. Problemet i verkligheten är att folk ofta har god grund att tycka det de tycker, särskilt om de vågar uttrycka det i offentliga arenor.** Är man själv inte lika påläst, så är det lätt att hamna i underläge.

Som tur är finns räddning!

Räddningen för många, både i offentliga arenor och i bråk i personliga relationer, är att använda sig av halmdockor. Ett halmdockeargument handlar om att ta motståndarens välgrundade argument, för att sen vända och vrida på dem tills de får en form man känner sig bekväm med att argumentera mot.

Det går att göra genom att omvandla argumentet till någonting som låter liknande men är betydligt dummare, genom att fokusera på den svagaste delen av argumentet eller helt enkelt genom att hitta på vad den andra personen tycker eller tänker.

Den briljanta bloggen Waitbutwhy har några exempel:

Problemet med att argumentera på det här sättet är att det inte leder till att någon lär sig eller utvecklas. I bästa fall. I värsta fall leder det istället åt precis motsatt håll. Parterna glider isär, tycker aktivt illa om varandra och vägrar att kommunicera vidare. Dåligt nog i en politisk debatt, katastrofalt i en relation.

Meningsskiljaktigheter är möjligheter för båda parter att utvecklas och utforska en fråga tillsammans. I parterapi är ofta problemet att parterna försöker vinna över varandra, att vara den som har rätt. Fokus behöver istället ändras till att parterna är en sida, och att problemet är på den andra. Tillsammans ska en lösning hittas. På samma sätt borde den politiska debatten fokusera på den önskade utgången, snarare än vägen dit. Kan vi fokusera på de delade värderingarna i vart vi vill få samhället, kommer det också vara betydligt enklare att tillsammans ta oss dit.

För att få till en ärlig diskussion har det utvecklats ett alternativ till halmdockeargumenterandet, som istället kallas för stålmansargument. Istället för att på olika sätt försöka försvaga motpartens argument, så handlar det om att försöka tolka det så välvilligt som möjligt. Målet är att få motparten att känna sig hörd och förstådd, gärna till den grad att den utbrister “Ja! Så där önskar jag att jag hade formulerat det!”. Genom att omformulera och kolla av med meningsmotståndaren att man har förstått rätt, blir den också villig att lyssna på dina motargument.

Först efter att tillsammans med motståndaren ha förstått vad det är den försöker säga, är det rimligt att försöka argumentera emot.

Ta med dig det i nästa diskussion, så kommer du bidra till ett bättre samhälle och få djupare relationer med partners, vänner och motståndare.

*Det vi behöver förstå är att det för de flesta personer inte bara handlar om insikten om en inkorrekt åsikt. En åsikt står sällan i ensamt majestät, utan är i sin tur kopplad till en självbild, vår identitet, våra vänskaper, hur våra älskade ser på oss och hur vi ser på oss själva. Ifrågasätts en åsikt kan det alltså upplevas som att ens själva existens ifrågasätts. För många är mycket okej att ifrågasätta, men ofta finns ändå några kärnvärden som är precis så känsliga genom deras koppling till identitet som jag precis beskrivit.

**Det kan tyckas finnas lysande undantag från det här. USAs nuvarande president till exempel. Han är dock ytterligare ett stärkande exempel för den här tesen. Det handlar inte om att tycka det som är sant utan om det som är rätt. Rätt är beroende av kontexten och vad syftet är. För Trump är det rätt att tycka det som hans kärnväljare uppskattar (eller tjänar honom pengar). För en plantageägare på 1700-talet om att en del människor inte var människor utan snarare boskap. Det gör det inte sant, men det ger ett behagliga och lättare liv för personen i förhållande till dens omgivning.