Om du fick välja, i vilken ordning skulle du ranka medaljerna guld, silver och brons efter hur gärna du skulle vinna dem i en tävling?

Inte en så svår fråga för de flesta, där den naturliga rankingen blir efter valör; guld först, sen silver och sist brons. Guldet är trots allt värt mest, både rent monetärt men också för att det innebär att du vann. Silver är värt näst mest monetärt, och tvåa är ju bättre än trea. Brons är inte dumt, men det är inte lika bra som de två andra.

Problemet med det valet är att du precis har dömt dig själv till ett kortare och olyckligare liv.

Det vi människor missar, både när det kommer till den här frågan och livet i stort, är att det aldrig är absoluta värden som påverkar oss mest. Det finns två olika jämförelser vi gör som har mer makt över våra reaktioner än den faktiska händelsen. Det är dels hur utgången relaterar till vår förväntade utkomst, och dels vad andra omkring oss har, får eller vinner.

Att våra förväntningar spelar roll för upplevelsen är det många som är med om när de ser en film. Går man in med låga förväntningar blir de lättare överträffade än om filmen har blivit upphypad som årets mästerverk av den coolaste regissören du känner till. Upplevelsen av att förväntningarna överträffas är långt mycket härligare än när förväntningarna inte uppfylls. Det finns till och med de som aktivt försöker sätta sina förväntningar lågt, för att på det sättet alltid bli positivt överraskade.

Att vi jämför vad vi själva får med vad andra omkring oss får, går emot klassisk ekonomisk teori om hur människor borde fungera. Vi borde alltid ranka en möjlighet att få mer pengar, som attraktivare än att få mindre pengar. Testar vi det här i forskning ser vi dock att det inte stämmer. Blir folk tillfrågade om de hellre hade tjänat 30 000 i månaden medan grannarna tjänar 20 000, eller hellre hade fått 50 000 i månaden medan grannarna tjänar 100 000, blir det ungefär 50/50 vad folk väljer. Vi jämför oss med andra runt oss.

Från ett evolutionspsykologiskt perspektiv är det här inte konstigt: Genom att på något sätt utmärka oss positivt från våra stamkompisar av samma kön, visade vi stamkompisarna av det andra könet att vi var en genetiskt intressantare partner än de där andra odågorna, och fick därmed föröka oss i högre grad. Om vi då hade lyckats samla ihop 4 eller 40 äpplen spelade mindre roll än att det var fler äpplen än vad våra konkurrenter hade lyckats hitta.

Problemet som uppstår när vi hamnar på en silverplats istället för en guldplats, är att vi jämför oss med just guldplatsvinnaren. Vi var SÅ nära. Så nära att vara bäst. Men vi misslyckades. Bronsvinnaren ser också uppåt, men där befinner sig guldmedaljen två steg bort, medan bara ett steg bort är avgrundsdjupet av andra deltagare som inte vann någonting alls. Vi hade kunnat vara där. Men istället har vi en bronsmedalj! Lycka!

Det här syns också i forskningen på hur de olika medaljvinnarna mår efter att det är över: På en skala från 1 (plågade) till 10 (extatiska) rankades medaljvinnarna av bedömare, som inte fick veta vilken plats de hade kommit på. Bronsmedaljörerna fick 7.1 i snitt, ganska lyckliga, medan silvermedaljörerna såg mer plågade ut än vad de såg lyckliga ut. De hamnade på 4.8. Den skillnaden håller i sig både genom medaljceremonin och vidare ut i resten av livet. Genom att komma på andraplats istället för tredjeplats blir du olyckligare. Dessutom visar forskningen att det till och med påverkar livslängden. Att få silver istället för guld eller brons förkortar livet med två till fyra år.

Det verkar alltså vara dags för oss att sluta sätta silverkant på tillvaron, och istället börja omge ge oss med kanter av brons!