Ju mer vetenskap man kan, desto tydligare blir felen som görs

Vetenskap genomsyrar vår samhällsbild och hålls upp som en SANNING både i det allmänna vetandet och när nyheterna sätter rubriker på sina artiklar. Oavsett om det är ett samtal på krogen en fredagkväll eller på en kvällstidnings löpsida så är det ofta punkt för diskussionen om orden “Forskningen säger…” eller “Enligt vetenskapen…” dyker upp.

Det är vettigt. Den moderna vetenskapens själva grund är att ifrågasätta sanningar och genom noga kontrollerade studier ta reda på hur det faktiskt ligger till med allt från guds existens till vilken diet som fungerar bäst för vem. Det görs genom att idéer ställs upp som vetenskapsmännen sedan försöker motbevisa, går det inte att motbevisa så får idén stå kvar som det närmaste sanningen vi befinner oss just nu.

Där är en nyckel, det <närmaste> sanningen vi befinner oss just nu. Oavsett vad nyhetsrubrikerna säger så påstår aldrig vetenskapen att någonting är helt säkert, utan försöker istället ge sin bästa uppskattning för hur någonting ligger till, ibland med säkerheter på 80%, ibland på 99,999%, men vetenskapens själva grund är att aldrig utgå från att någonting är på ett visst sätt.

Det är lätt att det försvinner när vetenskap förmedlas vidare i flera steg för att till slut hamna i våra huvuden, där inte mycket mer återstår än ett “Jag hörde nånstans om forskning som sa typ att…”.

Det finns ett flertal vanliga fel som görs när forskning förmedlas. Det kan tydligt ses när den ska populariseras och omvandlas till ett snabbt konsumerbart format som dessutom väcker tillräckligt mycket intresse för att generera klick eller sålda lösnummer. Siri Helle listar fyra stycken sådana fel som återkommer igen och igen.

Det sista problem som hon tar upp är återkommande inte bara i media utan också i floran av modern självhjälpslitteratur. Påstått vetenskapliga påståenden som inte baseras på forskning. Thomas Eriksson gör det i sina omåttligt populära och tungt kritiserade böcker Omgiven av idioter/psykopater/skogstroll genom att helt enkelt skriva att det han säger baseras på forskning, utan att hänvisa till vilken forskning. James Clear gör det i sin bok Atomic Habits genom att friskt mixa väletablerade forskningsrön med sina egna påhittade modeller och modeller från annan populärvetenskaplig vanelitteratur utan vetenskaplig grund. Det är dock inte bara icke-akademiker som gör det här felet, utan även väletablerade forskare kan falla i den fallgropen.

I sin bok Dumhetsparadoxen har Mats Alvesson (professor i företagsekonomi) och André Spicer (professor i Organisational behaviour) 285 källor som de refererar till genom boken för att stödja sin tes att organisationer och individer är dumma som inte utnyttjar sin kreativa problemlösande kapacitet till mycket högre grad. Problemet är bara att inte en enda av de 285 källorna faktiskt visar att en organisation där medarbetarna inte använder sig av det författarna kallar för funktionell dumhet, faktiskt ökar värdet på ett företag eller medarbetarnas välmående.

Deras grundtes och poängen med boken har noll stöd i forskning. Författarna har istället plockat ihop en massa vetenskapliga referenser som handlar om allt möjligt, parat ihop det med anekdoter och personliga erfarenheter från företag där det inte gått bra, och bakat samman det till en bok som försöker påstå någonting det inte finns stöd för att skulle stämma.

Säkerligen mycket givande för författarnas egna konsultverksamhet där de har fått resa runt världen och föreläsa om hur företag kan minska sin egen dumhet, men till absolut ingen hjälp för att faktiskt förbättra situationen.