Att träna en människa är inte svårare än att träna en hund

Det är lätt att se att våra föräldrar har påverkat oss. Freud skyllde det mesta på dem, via penisavund och modersåtrå menade han att vi i vuxen ålder fick alla möjliga problem. Till viss del hade han rätt. Mycket av det vi gör i vuxen ålder beror på våra föräldrar. Problemet är bara att han stannade där. Det beror inte bara på våra föräldrar, utan våra föräldrars föräldrar. Vilka i sin tur var påverkade av sina föräldrar och förfäder. Hela vägen tillbaka till amöbor och encelliga organismer.

Livet är enkelt som organism. Det finns egentligen bara två saker* som är viktiga: att överleva och att ha sex. Allt kretsar kring det ena eller andra. Från påfågelns överdådiga fjädrar till hundens skall och fisken som putsar andra fiskar.

Det som styr först och främst är det som psykologer kallar primära förstärkare. I folkmun är det vad någon skulle säga “Det är nice” eller “Det suger” kring. Mat, dryck, sex, trygghet, rädsla och smärta är några exempel. Vad som styr mest beror på vad kroppen anser vara i sämst balans för tillfället.

Kroppen försöker hålla sig i vad som kallas för homeostas. En balans av alla viktiga system, från temperatur till blodsocker. Är vi hungriga lockar mat, men har vi precis ätit tjugofyra rätter på Noma så vill vi väldigt ogärna äta tolv rätter till. Hoppar det ner en orm från ett träd är det rimligt att skrika och springa iväg, men att göra det när vi lugnt sitter i soffan skulle ge en biljett till psykakuten.

Att styras av primära förstärkare kräver någon form av förmåga att förutspå framtiden. Det behöver inte vara en medveten förmåga, ett resonerande som säger att beteendet A leder till belöningen B, utan kan vara medfödda instinkter och beteendemönster. Den typen av beteende kan vi se hos amöbor och andra enkla organismer, medan högre stående organismer har förmågan att lära sig.

Ivan Pavlov visade redan 1897 att hundar följer ett tydligt mönster av inlärning. Genom att ge hundar en primär förstärkare i form av mat, som alltid föregicks av ett ringande i en klocka, lärde sig hundarna att när klockan ringer så kommer mat. De började salivera redan när klockan ringde.

Det som är fascinerande med det är egentligen inte att djur kan förstå att en ringande klocka symboliserar mat, utan att efter ett tag blir den ringande klockan belönande i sig. Det här används i modern djurträning för att underlätta inlärning. Hade all inlärning krävt att delfinen fick en fisk eller hunden lite godis, skulle mängden träning vara väldigt begränsad eftersom djuret snart skulle bli mätt och tröttna på belöningen.

Istället för att hela tiden behöva belöna djuret med en primär förstärkare som mat, räcker det med att associera något annat (exempelvis ett klickljud) till maten. Klickljudet går efter det att använda som belöning för ett korrekt utfört beteende. Det gör att träningen kan pågå under längre tid och därigenom ge snabbare resultat.

Människor fungerar på samma sätt. Det mesta vi gör styrs av samma drivkrafter till överlevnad och fortplantning som de djur vi håller som husdjur, för underhållning eller för mat. Det mesta av det beteende som gjort att vi uppstått som art, har vi gemensamt med alla de individer och grupper som kommit dessförinnan. Vi består precis som de av gener som gör allt de kan för att leva i all oändlighet, och de principer vi kan använda för att träna djur kan vi också använda för att träna människor.

Det här är i grund och botten anledningen till att belöningar fungerar för att styra vårt beteende.** En belöning är helt enkelt någonting som främjar vår överlevnad eller fortplantning.

*Egentligen är det än simplare än så. Det finns inte två olika syften med djurets beteende och utseende, utan i grund och botten är det generna som använder sig av djuret som mekanism för att försöka existera i all oändlighet.

**Bestraffningar fungerar sämre på grund av svårigheten med att renodla bestraffningar för ett existerande beteende, från belöningen som gjort att det oönskade beteendet uppstod från första början.