Dodofågeln – borde (till skillnad från dig) ha varit fegare

På kvällen kommer kajorna inflygande till staden och landar på hustaken. En underbar upplevelse när de taken råkar vara precis på andra sidan gatan från ditt fönster. Kajor är sociala varelser – ser du en ensam kaja är det förmodligen någonting fel med den. På kvällen sover de i stora klungor i träd, för att nästa dag ta sig iväg någonstans där det finns föda. De lättar oftast i stora klungor, med grundtanken att den första kajan som flyger iväg vet vart den är på väg. Förutom den högre sannolikheten att hitta mat, finns det andra fördelar med att flyga i klungor: fler ögon ökar sannolikheten att upptäcka faror. Upptäcks inte farorna så fungerar de andra dessutom som levande sköldar. Utmärkt ifall man vill överleva.

Liknande funktioner har andra människor haft i vår egen evolutionära historia. Tyvärr har vi aldrig haft förmågan att flyga, men liksom kajorna har vi alltid haft behov av att hitta mat, vilket även för oss är enklare att göra om vi är många än om vi är få.* Delar vi dessutom upp oss, några jagar medan andra samlar växter, kan vi säkerställa majoriteten av födan genom samlandet samtidigt som vi kan få mer näringsrik mat om jakten lyckas.

Maten är en del av det, men den viktigaste funktionen av gruppen är rätt och slätt överlevnad. Inte främst för att andra människor fungerar som levande sköldar (människor har aldrig varit ett primärt villebråd för något rovdjur, och vi lever i för små grupper för att ha råd att offra medlemmar), utan för samarbete, socialiserande, sex och skydd från väder. Att hamna på kant med gruppen på något sätt riskerade att leda till uteslutning vilket i sin tur kunde leda till döden. Inte nödvändigtvis fysiskt – det fanns då som nu säkerligen individer som var tillräckligt kapabla för att överleva på egen hand – men evolutionärt. Den slutgiltiga döden om vi ser till generna. De av våra potentiella förfäder med gener resulterandes i ett beteende avvikande nog för att bli utstötta ur gruppen, fick därigenom aldrig möjligheten att bli våra förfäder. De må ha överlevt, men det är svårt att ha reproduktivt sex på egen hand.**

Den här risken för evolutionär död har lett till att vi är oerhört bra på att passa in i grupper av människor. Vi är uppmärksamma på om andra bryter mot gruppens explicita och implicita regler och normer. Det finns till och med fall där ett beteende som är bra för gruppen i stort, en altruistisk generositet, bestraffas av någon i gruppen. Vi är dock än mer uppmärksamma på om vi själva står ut från gruppen, för viktigare än att stöta ut avvikare, är att inte själv bli utstött.

Evolutionärt smart betyder inte smart. Det var evolutionärt fördelaktigt att vara väldigt uppmärksam på de sociala signalerna, men kan i dagens värld ställa till stora problem. Diagnoser som social fobi och agorafobi är tydliga exempel där rädslan för social utstötthet blir för stark och resulterar i ett undandragande från sociala sammanhang.*** Det behöver dock inte bli så tydligt kliniskt lidande för att den evolutionära rädslan för att bli utstött ska leda till problem. Det är den rädslan som ligger bakom allt från att inte söka sig till de utbildningar, orter eller människor som en längtar efter, att inte vara fullständigt öppen och ärlig med sin partner, gråta inför andra, uttrycka sin ilska över att ha fått fel mat på restaurangen eller att någon tränger sig före i kön.

Rädslan har också lett till en rad populärpsykologiska fenomen. High sensitive personality (HSP) är ett begrepp som populariserats av en lång rad böcker****, och till stor del handlar om ett inkännande av sin omgivning. Det är också tydligt när folk lyfter sin förmåga att plocka upp dialekter när de pratar med andra, hur de är som svampar för andras känslor, har problem med perfektionism eller en självkänsla baserad på presterande. Det är alla exempel på när den evolutionära rädslan har lett till ett överdrivet monitorerande av omgivningen, ursprungligen i syfte att inte bli utstött ur gruppen, men numera utan någon bättre funktion än att ställa till det för oss.

I dagens samhälle finns inte risken för evolutionär död. Övervikt är ett större problem än svält. Blir vi bostadslösa finns samhälleliga skyddsnät. Vi möter fler personer på en dag i en stad än vad våra förfäder gjorde under en livstid. Blir vi utstötta dör vi inte. Rädslan är precis lika närvarande i din kropp och hjärna, men känslan av fara är inte representativ för verkligheten. Så nästa gång du känner dig rädd för att göra någonting, fundera på om rädslan har en grund i här och nu, eller om det är dina förfäder som spökar i din hjärna.

* Det går förstås aldrig att veta exakt hur våra urfäder levde, men uppskattningar utifrån de stammar av urbefolkning som finns kvar idag, gör gällande att vi förmodligen spenderade större delen av urlivet i grupper om 50 till 150 personer. Det stämmer även överens med Robin Dunbars uppskattning utifrån relativ cortexstorlek, vilket korrelerar väl med gruppstorlek i en rad olika arter.

**Debuterade det avvikande beteendet i en så pass hög ålder att individen redan hade hunnit reproducera sig, försvinner de evolutionära nackdelarna. Vilket är förklaringen till varför kroppens nedbrytande vid åldrande inte är evolutionärt skadligt, och kan eventuellt också förklara diagnoser i stil med schizofreni som är ärftlig i hög grad och ofta debuterar först i tjugoårsåldern. Våldtäkt är också en teoretisk möjlighet, men ser vi på nuvarande stammar av urinvånare verkar det inte heller som att individer blir utstötta så ofta som de blir avrättade.

***Vilket riskerar att leda till en upplevelse av ensamhet, något som i sig är lika skadligt för vår hälsa som rökning, höjer risken för hjärt- och kärlsjukdomar, depression och inflammationer i kroppen.

**** Bland annat en från samma norska prinsessa som skrivit två böcker om änglar, säger sig kunna prata med hästar, andar och hela sjuka genom handpåläggning.