Spanien är världens främsta land när det kommer till organdonation, med en siffra på 46,9 donationer per miljon invånare. En förklaring som ofta lyfts fram i beteendeekonomiska kretsar är att Spanien är ett av de länder i världen som utgår från att medborgarna vill donera sina organ, och kräver att en person anmäler sig till ett register om den inte vill det.

Skillnaden i antalet registrerade organdonatorer beroende på system exemplifieras väl genom att ta två kulturellt liknande länder, med dramatiska skillnader i mängden organdonatorer: Tyskland och Österrike. Tyskland har den typ av system som kallas opt-in (att man behöver registrera sig som organdonator) och har en siffra på 12% registrerade som organdonatorer. Österrike har liksom Spanien opt-out (att man behöver registrera sig om man inte vill donera sina organ) och har 99% av populationen registrerad som organdonatorer.

Så om Österrike har 99% av befolkningen registrerade som organdonatorer, och beteendeekonomer skriker sig hesa över att alla länder borde följa deras exempel, hur kommer det sig att de inte är världsledande inom faktiska donationer? Varför kommer både Spanien och Kroatien högre upp på den listan?

Förklaringen ligger i svårigheten när det kommer till organdonation: det är oerhört tidskänsligt att överföra ett organ från en kropp till en annan. Så fort döden har inträffat börjar organen brytas ned och förstöras, det tar inte lång tid innan de är helt obrukbara. Följaktligen så är det i princip bara organ hos folk som dör på sjukhuset – när sjukhuspersonalen står på standby redo att plocka ut dem – som är möjliga att transplantera.

Det är det här som Spanien är så bra på. De har organtransplantationskoordinatorer på varje sjukhus och har satt upp en separat organisation (Organizacion Nacional de Trasplantes) som samordnar tillgången på organ med var de behövs mest. Tidsaspekten är en oerhört viktig del av processen, ett hjärta klarar sig bara fyra timmar utanför kroppen, en lever upp till åtta timmar och en njure upp till en dag. Kroatien har inspirerats av Spanien och infört ett liknande system, som på bara några år gjort att de blivit näst bäst i världen på organtransplantationer med 36,8 donationer per miljon invånare.

Förutom att rädda liv och öka livskvalitet, är det här även en ekonomisk fråga för sjukvårdssystemet. Behandlas en patient med njurproblem med dialys istället för att få en transplantation, blir kostnaden på fem år över 1.5 miljoner kronor dyrare.

Sverige då, hur ser det ut här? Vi har en lite märklig blandning av opt-in och opt-out. Vi har ett organdonationsregister där man kan registrera sig. Samtidigt utgår sjukvården från att en person kan tänka sig att donera sina organ om den avlider utan att ha kunnat göra sin vilja klar. Då lämnas frågan över till närmaste anhöriga, som tyvärr ofta väljer att säga nej, då organdonation i Sverige inte är en självklarhet. Sverige har ynka 19.39 donationer per miljon invånare, vilket inte ens är hälften av vad Spanien ligger på.

Organdonation är en fråga som behöver diskuteras, prioriteras och lyftas upp för att en skillnad ska ske. Någonting Jesper Rönndahl gjorde på ett utmärkt sätt nyligen när han genom ett inslag i sitt program Svenska Nyheter, fick så många människor att gå till Socialstyrelsens hemsida för att registrera sig som organdonatorer att hemsidan kraschade.