Skjuter vi hunden slutar den skälla

Karen Pryor listar i sin fenomenala bok om inlärningsteori åtta olika sätt att få ett djur (eller en person) att sluta göra någonting. Det första och mest definitiva sättet kallar hon för att “Skjuta hunden”. Det garanterar att det oönskade beteendet inte kan ske igen. Det behöver inte vara så dramatiskt som att avrätta individen som man vill få att sluta göra någonting, utan handlar om att omöjliggöra beteendet. Det kan vara att operera bort stämbanden på en person som inte kan sluta uttrycka sig rasistiskt på familjemiddagarna, en deportering av individen till Tahiti, att sätta någon i fängelse för ett brott den pågått eller avskeda en besvärlig anställd. Utmärkta lösningar ifall målet bara är att problemet ska försvinna.

Det finns två huvudsakliga nackdelar med lösningar i stil med att skjuta hunden: (1) det förhindrar personen från att lära sig ett bättre beteende, och (2) vi förstår inte varför det oönskade beteendet uppstod från första början eller vad vi kan göra för att förebygga det i framtiden.

(1) Den förhindrar inlärning. Att skjuta hunden är en permanent lösning på ett (potentiellt) tillfälligt problem. Hade vi försökt stärka hundens bra beteenden istället för att skjuta den, hade vi kanske fått en snäll och trevlig hund som kan bidra med glädje till resten av samhället. När vi sätter en person i fängelse gör vi samma sak. Den har misskött sig och vi hanterar det genom att avlägsna den från alla möjligheter att missköta sig igen. Extremast är det i länder där dödsstraff fortfarande är tillåtet, men livstids fängelse uppfyller samma funktion. Vi signalerar att den här personen är så trasig att det inte finns något hopp om att den ska kunna bete sig på en samhälleligt acceptabelt vis. Det behöver inte heller vara ett livstidsstraff för att samma problem ska uppstå. Även att sätta någon i fängelse för ett ringa brott som droganvändning eller snatteri, handlar mer om bestraffning än vad det handlar om att förändra beteende. Beteenden är en funktion av en persons genetiska uppbyggnad, dess uppväxtmiljö och erfarenheter i en kontext av dens nuvarande omgivning fysiskt, socialt, psykiskt och miljömässigt. Att ändra på kontexten är ett utmärkt sätt att ändra på beteende*, men inte om kontextförändringen är tillfällig. Som att sätta någon i fängelse. Då avtjänar personen sin tid i fängelset, och återvänder sen mer eller mindre som samma person till samma kontext. Varför skulle det förändra beteendet? Är önskan att personen ska förändra sitt beteende, så behöver antingen kontexten ändras permanent, eller personen hjälpas i den kontext den befinner sig i.

(2) Den andra nackdelen med att skjuta hunden är att vi själva inte lär oss varför hunden betedde sig som den gjorde från första början. Det innebär att vi missar möjligheten att förbättra livet för oss själva, andra och framtida generationer i utbyte mot att straffa någon här och nu. Kortsiktigt tänkande. Stannade vi istället upp och funderade över vad det var som ledde individen att hamna i en situation där den behövde ta beslutet från första början, kan vi förebygga att någon hamnar där igen. Det här beskrivs av organisationspsykologen Chris Argyris som “single-loop” och “double-loop”-inlärning. Vid single-loop-inlärning ser vi bara själva ögonblicket där någonting gick snett och försöker undvika att vi själva eller någon annan hamnar där igen. Använder vi istället double-loop-inlärning så behöver vi gå ett steg till och fundera över vad det var som gjorde att vi, eller någon annan, hamnade i den situationen från första början. Vilka strukturer, rutiner, tankeprocesser och bakgrundsfaktorer som gjorde att det blev möjligt för saker att gå fel. Garry Kasparov, en av tidernas bästa schackspelare, använde sig av den här typen av tänkande för att nå till den nivå han gjorde inom schackvärlden. Istället för att uppmärksamma att det var dumt att han flyttade ett torn till en position som i slutändan gav motståndaren en fördel (single-loop-inlärning), så funderade han över vad det var som gjorde att han placerade tornet där från första början (double-loop-inlärning). Genom att gå igenom vad det var som ledde fram till positionen, lärde han sig inte bara att tornet inte ska stå där, utan fick syn på övergripande tankefel han gjorde. Han eliminerade dem och blev bäst i världen.

Att “skjuta hunden” är en extremform av bestraffning, till del överlappande med det jag tidigare skrivit om bestraffningars svårigheter med att påverka beteende, men där det inlägget handlar om varför bestraffningar inte fungerar, har det här inlägget handlat om vad som går förlorat i användningen av dåliga metoder för beteendepåverkan.

Jag vill avsluta genom att återvända till och komplettera rubriken: Skjuter vi hunden slutar den skälla, men då har vi inte heller en hund. Tråkigt för oss, fruktansvärt för hunden.**

*Ungefär 20 % av de amerikanska soldaterna i Vietnam använde sig av heroin, men när de återvände hem till USA så slutade 90 % av alla tvärt med användningen, för att aldrig falla tillbaka in i det. Magiska siffror i jämförelse med personer som återvänder till sin kontext. Hos personer som åker till avvänjningskliniker och sedan återvänder hem är det ungefär 90 % som återfaller i heroinmissbruk. Skillnaden är att soldaterna försvinner från kontexten där de missbrukade, och de som åker till avvänjningskliniken återvänder till kontexten där de missbrukade. Samma effekt kan ses när folk lever hälsosammare (eller ohälsosammare) på semestern, för att sedan återfalla i vardagens beteendemönster efter hemkomsten.

**Än mer så för att vi är hunden. I något sammanhang kommer någon att tycka att det är du som är besvärlig. Vad skulle du föredra, att bli skjuten eller få möjligheten att ändra ditt beteende?

Människor är lika rädda som kajor

Dodofågeln – borde (till skillnad från dig) ha varit fegare

På kvällen kommer kajorna inflygande till staden och landar på hustaken. En underbar upplevelse när de taken råkar vara precis på andra sidan gatan från ditt fönster. Kajor är sociala varelser – ser du en ensam kaja är det förmodligen någonting fel med den. På kvällen sover de i stora klungor i träd, för att nästa dag ta sig iväg någonstans där det finns föda. De lättar oftast i stora klungor, med grundtanken att den första kajan som flyger iväg vet vart den är på väg. Förutom den högre sannolikheten att hitta mat, finns det andra fördelar med att flyga i klungor: fler ögon ökar sannolikheten att upptäcka faror. Upptäcks inte farorna så fungerar de andra dessutom som levande sköldar. Utmärkt ifall man vill överleva.

Liknande funktioner har andra människor haft i vår egen evolutionära historia. Tyvärr har vi aldrig haft förmågan att flyga, men liksom kajorna har vi alltid haft behov av att hitta mat, vilket även för oss är enklare att göra om vi är många än om vi är få.* Delar vi dessutom upp oss, några jagar medan andra samlar växter, kan vi säkerställa majoriteten av födan genom samlandet samtidigt som vi kan få mer näringsrik mat om jakten lyckas.

Maten är en del av det, men den viktigaste funktionen av gruppen är rätt och slätt överlevnad. Inte främst för att andra människor fungerar som levande sköldar (människor har aldrig varit ett primärt villebråd för något rovdjur, och vi lever i för små grupper för att ha råd att offra medlemmar), utan för samarbete, socialiserande, sex och skydd från väder. Att hamna på kant med gruppen på något sätt riskerade att leda till uteslutning vilket i sin tur kunde leda till döden. Inte nödvändigtvis fysiskt – det fanns då som nu säkerligen individer som var tillräckligt kapabla för att överleva på egen hand – men evolutionärt. Den slutgiltiga döden om vi ser till generna. De av våra potentiella förfäder med gener resulterandes i ett beteende avvikande nog för att bli utstötta ur gruppen, fick därigenom aldrig möjligheten att bli våra förfäder. De må ha överlevt, men det är svårt att ha reproduktivt sex på egen hand.**

Den här risken för evolutionär död har lett till att vi är oerhört bra på att passa in i grupper av människor. Vi är uppmärksamma på om andra bryter mot gruppens explicita och implicita regler och normer. Det finns till och med fall där ett beteende som är bra för gruppen i stort, en altruistisk generositet, bestraffas av någon i gruppen. Vi är dock än mer uppmärksamma på om vi själva står ut från gruppen, för viktigare än att stöta ut avvikare, är att inte själv bli utstött.

Evolutionärt smart betyder inte smart. Det var evolutionärt fördelaktigt att vara väldigt uppmärksam på de sociala signalerna, men kan i dagens värld ställa till stora problem. Diagnoser som social fobi och agorafobi är tydliga exempel där rädslan för social utstötthet blir för stark och resulterar i ett undandragande från sociala sammanhang.*** Det behöver dock inte bli så tydligt kliniskt lidande för att den evolutionära rädslan för att bli utstött ska leda till problem. Det är den rädslan som ligger bakom allt från att inte söka sig till de utbildningar, orter eller människor som en längtar efter, att inte vara fullständigt öppen och ärlig med sin partner, gråta inför andra, uttrycka sin ilska över att ha fått fel mat på restaurangen eller att någon tränger sig före i kön.

Rädslan har också lett till en rad populärpsykologiska fenomen. High sensitive personality (HSP) är ett begrepp som populariserats av en lång rad böcker****, och till stor del handlar om ett inkännande av sin omgivning. Det är också tydligt när folk lyfter sin förmåga att plocka upp dialekter när de pratar med andra, hur de är som svampar för andras känslor, har problem med perfektionism eller en självkänsla baserad på presterande. Det är alla exempel på när den evolutionära rädslan har lett till ett överdrivet monitorerande av omgivningen, ursprungligen i syfte att inte bli utstött ur gruppen, men numera utan någon bättre funktion än att ställa till det för oss.

I dagens samhälle finns inte risken för evolutionär död. Övervikt är ett större problem än svält. Blir vi bostadslösa finns samhälleliga skyddsnät. Vi möter fler personer på en dag i en stad än vad våra förfäder gjorde under en livstid. Blir vi utstötta dör vi inte. Rädslan är precis lika närvarande i din kropp och hjärna, men känslan av fara är inte representativ för verkligheten. Så nästa gång du känner dig rädd för att göra någonting, fundera på om rädslan har en grund i här och nu, eller om det är dina förfäder som spökar i din hjärna.

* Det går förstås aldrig att veta exakt hur våra urfäder levde, men uppskattningar utifrån de stammar av urbefolkning som finns kvar idag, gör gällande att vi förmodligen spenderade större delen av urlivet i grupper om 50 till 150 personer. Det stämmer även överens med Robin Dunbars uppskattning utifrån relativ cortexstorlek, vilket korrelerar väl med gruppstorlek i en rad olika arter.

**Debuterade det avvikande beteendet i en så pass hög ålder att individen redan hade hunnit reproducera sig, försvinner de evolutionära nackdelarna. Vilket är förklaringen till varför kroppens nedbrytande vid åldrande inte är evolutionärt skadligt, och kan eventuellt också förklara diagnoser i stil med schizofreni som är ärftlig i hög grad och ofta debuterar först i tjugoårsåldern. Våldtäkt är också en teoretisk möjlighet, men ser vi på nuvarande stammar av urinvånare verkar det inte heller som att individer blir utstötta så ofta som de blir avrättade.

***Vilket riskerar att leda till en upplevelse av ensamhet, något som i sig är lika skadligt för vår hälsa som rökning, höjer risken för hjärt- och kärlsjukdomar, depression och inflammationer i kroppen.

**** Bland annat en från samma norska prinsessa som skrivit två böcker om änglar, säger sig kunna prata med hästar, andar och hela sjuka genom handpåläggning.

Ledarskap kräver mod

‘What’s the world for if you can’t make it up the way you want it?

‘The way I want it?’

‘Yeah. The way you want it. Don’t you want it to be something more than what it is?’

‘What’s the point? I can’t change it.’

‘That’s the point. If you don’t, it will change you and it’ll be your fault cause you let it. I let it. And messed up my life.’

‘Messed it up how?’

‘Forgot it.’

‘Forgot?’

‘Forgot it was mine. My life. I just ran up and down the streets wishing I was somebody else.’

Jazz – Toni Morrison

Toni Morrison hade lika gärna kunnat tala om världen som vi lever i – vår värld – som om personers egna liv. Vi verkar ha glömt att världen tillhör oss, att det är vi som påverkar den och har makten att åstadkomma den förändring vi önskar se. Tar inte vi makten och försöker göra världen till den värld vi vill leva i, kommer vi inte få den värld vi vill ha.

Två av vår tids främsta ledare, Greta Thunberg och Alexandria Ocasio-Cortez, har inte glömt att deras liv och vår värld tillhör dem. Tillhör oss alla. I ett öppet samtal diskuterade de utmaningarna med att ses som unga, oerfarna och frustrationen över att så många väntar på att någon annan ska agera först.

På ett sätt är det vettigt. Det är tryggare att inte vara den som agerar först. Agerar vi först blir ansvaret som faller på oss, om det visar sig ha varit fel riktning att gå, betydligt större. Det finns en rädsla för att framstå som dum eller inkompetent om det visar sig vara ett felaktigt beslut i slutändan.

Psykologiskt är det förståeligt att de flesta av oss inte vågar ta den risken. Evolutionärt är det helt enkelt en risk människor inte hade råd att ta: att bli utesluten ur stammen var en dödsdom. Även om du var så självständigt kapabel att du lyckades överleva sjukdomar, samla tillräckligt mycket mat och kunna ta skydd undan vinter och storm, så var sannolikheten att du skulle kunna föra dina gener vidare så låg att egenskaper som gjort att vi står ut från gruppen inte premierats.*

Det stämmer inte i vårt samhälle idag. Att stå ut från gruppen kan leda till ett socialt utanförskap, men det är inte dödligt på samma sätt som när vi levde i grupper om 50 till 150 personer. Hamnar vi utanför i ett sammanhang så finns det andra för oss. Internet har gjort det enkelt att hitta människor som tycker som vi.

Väntar vi och låter någon annan ta initiativet så riskerar vi inte vårt personliga anseende, utan istället att det inte blir gjort alls. Eller att det blir gjort alldeles för sent.

Det är precis det ledarskap handlar om: Att våga vara den som tar den risken.

Det vi gör när vi inte agerar i enlighet med det vi tror på, oavsett om det är att klimatet behöver hjälp, valarna räddas, öppenhet i relationer eller någonting annat viktigt, är att vi låter rädslan styra. Den evolutionära rädslan. Vi behöver förstå att den rädslan vi känner inte motsvarar en reell fara, utan att det är möjligt för oss alla att överkomma den rädslan och vara ledare. Precis som Alexandra Ocasio-Cortez och Greta Thunberg.

*Det är evolutionärt en fin balansgång mellan att stå ut så mycket från gruppen att du ses som en mer attraktiv partner än konkurrenterna, och inte stå ut så mycket att gruppen stöter ut dig. Det är det lilla fönstret som gjort att vi är så oerhört känsliga för sociala signaler.

Kulturkonsumtion juni

En samling av en del av det jag läst, sett och lyssnat på under juni månad.

Betygen är godtyckliga och beror på saker som mitt humör, om jag ätit på senaste, sovit ordentligt, längden på mitt hår, vad det senaste jag läste var och förmodligen en lång rad andra saker utom min kontroll. På ett ungefär betyder betygen ändå:
A = Jag kommer att entusiastiskt prata om det med en rad personer.
B = Det var värt att läsa/se/lyssna på.
C = Okej, men inte minnesvärt.
D = Det här var dåligt, önskar att jag gjort något annat.
E = Jag skäms över att jag avslutade det här.
F = Jag är en sämre människa efter det här än vad jag var innan.

Läst

Field work – Seamus Heaney (C)
Dikter beståendes av ord och tankar mer än känsla och vision.

Det visa regnträdet – Kenzaburo Oe (B)
En serie noveller som visar hans utveckling som författare. Personligt, närvarande och med ett behagligt flöde.

Jazz – Toni Morrison (B+)
Språkligt lekfullt med vacker närvaro. Huvudstupa in i en rad historier lyckas hon väva ihop en bild av livet som svart i USA kring sekelskiftet.

Landet som icke är – Edith Södergran (A-)
Koncist, levande om döden och med en kraft i sig.

Atomic habits – James Clear (B-)
Bra potentiell hjälp att förstå beteende och skapa förändring i sitt liv, dock väldigt missvisande med hur vetenskapligt det (inte) är och känns ofta för förkortad.

Tio i tolv – Alexander Rozental, Martin Oscarsson, Per Carlbring (B-)
Praktiskt användbar hjälp till beteendeförändring, tyvärr sänker den låga språkliga kvaliteten boken rejält.

Don’t shoot the dog – Karen Pryor (A+)
Den bästa guide till användning av inlärningsteori jag någonsin läst.

Sett

Liv Boeree. Var mer rationell (B)
Alla har väldigt olika bilder av abstraktioner som “Kanske” och “Snart”, för en person kan det innebära att det kommer att göras, och inom fem minuter, medan för en annan kan det innebära att det inte kommer att hända och att det sker inom en timme. Liv föreslår att istället sätta siffror på abstraktioner för att göra de konkreta och troligare att förstås som man menar dem.
Hon menar också att vi överskattar rollen tur har i våra liv, att vi tar cred även när det egentligen berodde på tur. Hennes sista lärdom är att vi inte ska lita på magkänslan i situationer när det gäller stora, viktiga och ovanliga beslut.

Good Omens (A)
Serialisering av Neil Gaimans och Terry Pratchetts bok. Välfångad känsla från boken samtidigt som det är en serie som står på egna ben. Underbar interaktion mellan David Tennant och Michael Sheen som gör serien till det den är.

Kurzgesagt. Is meat bad for your health? (A)
Kött innehåller i princip allt som människan behöver. Äter vi hela djuren – som inuiterna – så får vi i oss bokstavligt talat allt vi behöver. Fisk och kyckling är de bästa alternativen. Hälsofaran ligger i rött kött, och framförallt i processat kött som bacon, korv mm. som enligt WHO orsakar cancer i samma grad som plutonium, rökning och asbest.

Black Mirror, säsong 5 (C)
Tre helt okej avsnitt, men utan att kännas så visionära som när black mirror är som bäst.

Elementary, säsong 7 (B)
Underhållande som vanligt.

Hört

Freakonomics radio, live from LA. Tell me something I don’t know. (A)
Kunde jag rösta på LAs borgmästare skulle jag tveklöst göra det.

Freakonomics radio. How goes the behavior-change revolution? (B)
Av 53 tester för att få folk att träna mera så funkade 52 (och den sista var bara en kontroll). Grunden var påminnelser, liten finansiell belöning och intentionsimplementering. Sen gjorde de en lång rad andra saker ovanpå det som de trodde skulle fungera bättre. Det gjorde ingenting. Allt hjälpte, men inget så mycket.
Människor är extremt bra på imitation, till den grad att vi även imiterar onödigt komplexa beteenden när enklare lösningar finns (lösa ett pussel för att öppna en låda, kontra att bara lyfta på locket).

Boksammanfattning: Atomic habits av James Clear

Atomic Habits - James Clear. Bild från jamesclear.com

Övergripande kommentarer

En fin kärna baserad främst på inlärningsteori och forskning kring påverkan i stil med nudging. Hans förståelse av inlärningsteori är svag (eller framstår i alla fall som väldigt svag i boken då han har försökt få med för mycket på för kort utrymme.) Fundamentala delar missas, som vikten av konsistens i bestraffning, och hur mycket bättre det är att ersätta ett dåligt beteende med ett bra istället för att bara försöka göra sig av med det dåliga.

Källorna till boken är huvudsakligen (som bäst) andrahandskällor. Det är ofta hänvisningar till andra populärvetenskapliga böcker, texter och personliga upplevelser snarare än till ursprungsstudier. Jag förstår behovet av bra historier för att hålla boken engagerande och intressant för genomsnittsläsaren, samtidigt går det att göra det och referera till vetenskapliga studier som stödjer de personliga berättelserna.

Det blandas ihop en del koncept från olika delar av psykologin till nya helheter. Till exempel vanemodellen som författaren själv har skapat. Den är inte dålig per se, utan verkar intuitivt vettig och användbar, men det blir fel att kalla det för vetenskap, eller i alla fall implicera att hela boken är vetenskap. Det finns även regelbundet problem med oklarhet kring kausalitet och korrelation, där författaren skriver som att det skulle vara kausala samband utan egentligt stöd för det.

Jag hade förväntat mig att boken skulle hjälpa läsaren att etablera en vana. Den går igenom processen för vanor, men är inte så bra på att steg för steg hjälpa läsaren välja en vana för att sen arbeta med att etablera den. Finns formulär på författarens hemsida, men boken är inte så actionable i sig som jag hade förväntat mig.

Tryck på länken här nedanför om du vill läsa sammanfattningar och kommentarer kapitel för kapitel

tryck här för att Läsa vidare

Kulturkonsumtion maj

En samling av en del av det jag läst, sett och lyssnat på under maj månad.

Betygen är godtyckliga och beror på saker som mitt humör, om jag ätit på senaste, sovit ordentligt, längden på mitt hår, vad det senaste jag läste var och förmodligen en lång rad andra saker utom min kontroll. På ett ungefär betyder betygen ändå:
A = Jag kommer att entusiastiskt prata om det med en rad personer.
B = Det var värt att läsa/se/lyssna på.
C = Okej, men inte minnesvärt.
D = Det här var dåligt, önskar att jag gjort något annat.
E = Jag skäms över att jag avslutade det här.
F = Jag är en sämre människa efter det här än vad jag var innan.

Läst

Folk med ångest – Fredrik Backman (C)
Backmans vanliga känslomässiga styrka och underfundighet, men med lite för dålig uppbyggnad och för många karaktärer på för få sidor.

Användbar evidens – Henna Hasson & Ulrica von Thiele Schwarz (B)
Utmärkt pragmatisk bok om varför forskning är viktigt och hur den kan användas för patienters bästa. Mer riktad mot beslutsfattare än praktiker.

Nefertiti i Berlin – Bodil Malmsten (D)
Diktsamling. Fin koppling mor till dotter, men för mycket lösryckta ord och ord som jag inte gillade flödet på.

Die Blechtrommel – Günter Grass (D)
Rörig och kaotisk med frustrerande långa invecklade meningar.

Blindheten – José Saramago (B)
Fantasieggande om människans nedrighet och godhet i en värld där en blindhet sprider sig som en löpeld.

Inte med den eld jag har nu – Bodil Malmsten (B)
Vackert språk med genomgripande röd tråd som skapar en berättelse.

Eric M Runesson – intervju i DN (C)
Justitieråd i högsta domstolen och ledamot i Svenska Akademien. Lugn, sansad, verkar som en behaglig och stabil människa.

Ett kolon (A-), Här (A) och Aldrig två gånger (C) – Wislawa Szymborska
Reflekterande vardagens unikhet, tidens förändring och (den alternativa) världens storhet. Vackert, ögonöppnande och tänkvärt.

Accidental death of an anarchist – Dario Fo (A-)
Underhållande absurdistisk pjäs där “galningen” hela tiden överlistar polisen.

Sett

Elizabeth Dunn: Helping others makes us happier but it matters how we do it (A-)
Vi blir inte glada bara av att hjälpa, utan vi blir glada när vi förstår vilken glädje vi kan ge andra. På vilket sätt vi konkret hjälper till. Ger vi till en organisation där det är tydligt vilken nytta våra pengar gör (ex. spreadthenet) blir vi gladare ju mer vi ger, till skillnad från om det är en större abstrakthet i givandet (ex. unicef).
Välgörenhetsorganisationer kan använda sig av det här genom att se till att donatorer får veta vilken mänsklig impact de har, och inte belöna med bara ett tack eller en penna.

Avengers: Endgame (A)
Slutet på Avengers-sagan. Tårdrypande, pampigt, snyggt och smart.

Spiderman: Homecoming (B+)
Kvick med roliga repliker och tonårsnaivitet.

Aquaman (E)
För mycket effekter, dåligt skådespeleri och klumpiga repliker.

Vägen till Brexit (B+)
Informativt och spännande om kamperna i EU från finanskrisen till Brexit. Häftigt med intervjuer med före detta presidenter och höga ledare som talar öppenhjärtigt.

Chernobyl (C)
Långsamt, dramatiserat, effektsökande. Förstår inte hypen.

Hört

Tim Ferriss Show. Intervju med Kevin Systrom, grundare av Instagram (B)
Som entreprenör måste du lösa ett problem. Fel görs hela tiden, lär och gå vidare. Våga byta riktning. Folk är dåliga på att kritisera (vill vara snälla), ge dem inget val. Om de var tvungna att stryka 10-20% av det du skrivit, vad hade de valt? Folk ger ofta sjuor i omdöme om restauranger/böcker etc., ta bort sjuan och se om betyget blir en sexa eller åtta.

Tim Ferriss Show. Greg McKeown on essentialism (B)
Det finns egentligen inget måste. Vad är faktiskt viktigt att prioritera? Föreslår kvartalsvisa utvärderingar av ens liv och fokus.

Tim Ferriss Show. Ramit Sethi on finances and behavior (B)
Vi behöver lägga mindre tid på de flesta beslut, men betydligt mer på det som är viktigt. Låt pengar autoinvesteras i billiga indexfonder. I en konflikt, ta reda på vad det faktiskt handlar om istället för att utgå från att ni pratar om samma sak.

Tim Ferriss Show. Intervju med Adam Savage från Mythbusters (C)
Om vikten av att utforska, våga ta plats och göra det man brinner för. Tips på första hantverksprojekt: Göra en skalenlig modell av sitt boende i kartong. Behövs bara en exacto-kniv, kartong och en limpistol.

Behavioral grooves. Julie Downs (C)
Vi utgår från att folk kan mer än de gör, vi missar hur mycket vi kan, speciellt som experter.

Behavioral grooves. Danny Oppenheimer (B)
Två källor är inte lika med två källor. Det beror på var de källorna har sin information ifrån. Det kan vara ett och samma ursprung (cue redundancy).
Curlingföräldrar bra på kort sikt, dålig på lång.

Behavioral grooves. Information avoidance. Russell Golman (D)
Vi undviker gärna information som kan vara jobbig att behöva processa, ex. kaloriinformation, hälsoaspekter eller sparande. Nyfikenhet är en lösning. Ekonomiska incitament kan funka för engångsbeteenden.

Behavioral grooves. Microexpressions and leadership. Todd Fonseca (D)
Det finns universella små ansiktsuttryck som signalerar en känsla.

Behavioral Grooves. Friction and engagement. Roger Dooley (B-)
Hur lätt eller svårt något är påverkar vårt beteende enormt. Enkelhet som grund för kundtrogenhet, men har nog snarare med att överträffa förväntningarna på smidigheten än hur svårt det faktiskt är. “Inspirerat” av BJ Fogg – snarare snott idén rätt upp och ner för att skriva en bok till reklamare.

Rädslan. Vaccinationsmotståndares psykologiska faktorer (B-)
Vaccinationsmotståndare till större del kvinnor och i övrigt “normala” än vad andra konspirationsteoretiker är.

Rädslan. Att leva utan rädsla (B-)
Om S.M. vars amygdala atrofierat och hur det påverkar hennes fungerande.

Freakonomics Radio. The $1.5 Trillion Question: How to fix student-loan debt? (D)
I USA har kostnaden för att gå på universitetet stigit kontinuerligt och skuldsätter folk djupt för livet. Purdues universitetsrektor har bestämt sig för att vända på trenden genom att göra det billigare, medan presidentaspiranten Elisabeth Warren vill förlåta alla skulder.

Rollspelsklubben. Bergakungens bal (A)
Humorgäng leds i ett D&D rollspel genom en magisk värld med många missförstånd och mycket galenskaper.

Rollspelsklubben. Vilse i Veletien (B-)
Live från Scalateatern. För många oklara trådar.

Framgångspodden. Lasse Åberg (D)
Ofokuserat med oklart syfte utöver “det här är en känd person”.

Du är sämre än du tror på att kyssas och ha intressanta samtal, men bättre på att cykla på enhjuling och rädda världen.

En ekonom och en matematiker har gått ihop för att ta reda på när vi överskattar eller underskattar våra egna förmågor. Att majoriteten av bilförare tror att de kör bättre än genomsnittet är ett exempel på det förstnämnda, och jag har tidigare skrivit om att 80 % av terapeuter tror sig själva vara bättre behandlare än snittet.*

Den nya studien förklarar att överskattandet händer när beteendet reflekterar ett underliggande personlighetsdrag eller karaktär. Någonting som är en del av vår identitet. Som det är viktigt att känna sig bra på för att upprätthålla sin självbild. Det återspeglas i att män tror sig vara bättre på klassiskt manliga aktiviteter som att laga en stol och spela poker, medan kvinnor överskattar sig själva i aktiviteter som att förstå känslor, laga mat och uppfostra barn.

Ytterligare en faktor är hur abstrakt eller konkret aktiviteten är. Är den specifikt formulerad och definierad utan tolkningsutrymme är det svårare att överskatta sig själv, men finns det utrymme för tolkning är det lätt att fokusera på aspekterna av det som man faktiskt är bra på, och glömma bort övriga delar. Till exempel överskattar folk sin egen intelligens, men har en mer realistisk syn av hur de skulle prestera på ett IQ-test.

En annan aspekt är hur enkelt eller svårt någonting är att göra. Det som uppfattas som enkelt tror vi att vi är bättre på, medan det som är svårt underskattar vi hur bra vi kommer vara på. Det syns väldigt tydligt när forskarna frågade hur mycket bättre folk hade varit på att lyfta olika vikter i jämförelse med andra. Var vikten 5 kg trodde 71 % sig kunna prestera bättre än snittet, medan bara 55 % trodde sig vara bättre än snittet på att lyfta 25 kg.

Den sista faktorn som spelade in var hur mycket erfarenhet en person har av någonting. Ett beteende som utförts oftare gör att vi tror oss vara bättre än snittet på det. Det gäller även om det är ett beteende många utför ofta, som att borsta tänderna eller steka ägg. Ovanliga aktiviteter som att måla ett porträtt är någonting där vi känner oss dåliga, och då underskattar vi hur bra vi vore på det i jämförelse med andra. Trots att de allra flesta är lika dåliga på det som vi.

Hur bra eller dåliga vi är på någonting har alltså väldigt lite med den konkreta verkligheten att göra. Vi förenklar frågan “Hur bra tror du att du är på det här i jämförelse med andra?” och svarar istället på frågan “Hur bra känner du dig på det här?”. Där kommer confirmation bias och availability heuristic in när det handlar om beteenden som inte är specifikt definierade. Vi drar oss till minnes tillfällen och händelser där vi har varit bra på det som efterfrågas och svarar sen “Jo men jag är ganska bra på det”. Känner vi oss ganska bra blir svaret att vi förmodligen är bättre än snittet, och känner vi oss ganska dåliga blir svaret att vi är sämre än snittet.

Du är alltså sämre än du tror på det du tror du är bra på, och bättre än du tror på det du tror du är dålig på.** Så ut och utmana dig själv på saker du inte kan, du är förmodligen bättre än du tror!

* Problemet är förstås att per definition så kan inte mer än 50 % vara bättre än snittet.
**Det här gäller utvärdering av sin kompetens i jämförelse med andra, men det finns också gott om forskning som visar att både de som kan väldigt lite och de som kan väldigt mycket felskattar sina egna förmågor. De som kan lite överskattar grovt sin egen kompetens och kunskap, medan de som kan väldigt mycket underskattar hur kunniga de faktiskt är.